lördag, oktober 20, 2012

Lampor tänder längtan till New York

Det hände sig på den tiden när arbetet då och då förde mig till New York att jag på lediga stunder kunde gå på härliga strövtåg på Manhattan. 

Folklivet var hur kul som helst att titta på, skyltfönstren hade massor av ögongodis att erbjuda. Ibland blev det fynd. De braskande neonkonstruktionerna var störst i världen, lunchträngseln imponerande, hamburgarna saftiga, kaffet desto blaskigare. Ingenting fick egentligen någon ”äkta amerikan” att höja på ögonbrynen. Men vi andra, långväga besökare, vi kunde nog tappa hakan lite då och då inför möten med aldrig tidigare skådade uppenbarelser och företeelser.

På en sådan vandring bland skyskrapor, tiggare och lååånga taxibilar hamnade jag på det jättestora varuhuset Macy´s. Där kunde man tillbringa timme efter timme, knallande från den ena avdelningen till den andra. Jag tittade på lyxiga underkläder, ljuvliga frottéhanddukar, obärbara men fantastiska hattar, bälten med inbyggd körriktningsvisare (jo, det är säkert, det var en produkt specialdesignad för joggare i mörker!). Och så råkade jag hamna på våningen med heminredning.

Där drabbades jag än en gång av förälskelse. Å, ett par sådana bordlampor var ju EXAKT vad mitt hem behövde! Det krävdes ingen lång betänketid, priset var inte oöverkomligt alls. Några minuter senare står jag i kassan och tar emot två gigantiska papperskassar, med lampfötterna i. Expediten tittar på mig och undrar om jag är ensam? Jo, så är det ju. Vill jag i alla fall ha två jättestora påsar till, en för varje lampskärm också?

Det fanns nog faktiskt inte ens en kasse stor nog att rymma de där skärmarna. Vad göra?
Jag avslutade affären. Satte den ena skärmen ovanpå den andra. Satte lampskärmarna på huvudet och gick, ut genom hela varuhuset, ut på gatan. Vandrade hela vägen hem till min kompis. Som fick ett skrattanfall när jag stod där i dörren med min tämligen originella (och eventuellt inte direkt klädsamma) huvudbonad.

Fast hon var den enda som skrattade. På hela vägen över Manhattan var det ingen som brydde sig, ingen som tittade två gånger. Jaha, där går en människa med huvudet instoppat i inte bara en, utan två enorma lampskärmar. Så var det inte mer med den saken.
Jag tror att den där känslan är en stor del av det som får mig att verkligen önska mig tillbaka till New York, där jag nu inte varit på över 20 år.  
Lamporna har jag än. 

Copyright Klimakteriehäxan

5 kommentarer:

Benita sa...

Hahaha, otroligt att ingen på hela vägen la märke till dig med lampskärmar på huvudet.
New York är en stad jag aldrig besökt, men skulle gärna göra det någon gång. :)

tant Hannele på Hisingen ♥ sa...

Hhahah, jag hade gärna hållit dej sällskap med den andra skärmen :)

Hannele sa...

P.S.
på Manhattan sist 1976 United States Bicentennial

Cicki sa...

Jag bara ler stort och försöker se dig, där och då....:-)

Pumita sa...

Underbar historia! =)