måndag, oktober 01, 2012

Han är en sund människa ...

Nyligen blev jag inbjuden till ett så kallat boksläpp. Boken det gällde borde ha handlat om mig, åtminstone delvis, med namns nämnande. Men jag platsade inte. Det grämer mig, inte för att jag därför fick köpa boken, utan för att jag inte höll måttet.
Boken heter "Det SUNDA förnuftet" och är skriven av Johan Forsberg, kul vän och kollega med vilken jag har mycket gemensamt. Fast inte de där goda vanorna, de är han rätt ensam om i mitt sällskap.

Varför skriver han då om exempelvis våra andra gemensamma vänner Daniel och Jenny, men inte om mig?
Svaret är smärtsamt enkelt: de andra två löd order. Tränade, åt bättre, såg åt ett annat håll när det bjöds på bullar, bet ihop när det tog emot. Medan jag suckade, tog en macka till och bussen hem  när jag borde ha promenerat. Åtminstone.
Väl hemma med boken har jag den nu strategiskt placerad, väl synlig. Johan ler glatt emot mig på omslaget, ja ni ser det själva här bredvid.

Hittills har jag bara läst några sidor, men märkligt nog känns det som om jag blir lite påverkad bara av att se boken. Det är något uppfordrande i Johans blick, det är något med mitt samvete. Alltså har jag nu, för första gången på en halv evighet, återvänt till trampmaskinen i gymmet, knappat in ett så kallat viktminskningsprogram och kört 20 minuter. Bara för att konstatera att jag totalt saknar grundkondition. Gröna prickar dansar framför mina ögon, vilket kan låta riktigt otäckt eller hur? Men det är trots allt inte jag som är på väg att svimma, det är maskinens meddelande om tid och belastning som blinkar fram, inser jag.

Visst ska man vara optimist i sådana här lägen, men jag törs förstås ingenting lova, trots att jag vet vad det sunda förnuftet påbjuder. Det är det där med att hamna rätt, i vanans makt i stället för vanmakt, som är det riktigt svåra.

Copyright Klimakteriehäxan

3 kommentarer:

tant Hannele på Hisingen ♥ sa...

Liknande bok fick jag av sonen,
han lovar belöning för varje framsteg...

Bloggblad sa...

Ajaj då! Men visst är det så att motivationen måste komma inifrån? Och att bara bli smal räcker inte för mig, har jag förstått. Däremot har jag skärpt till mig för att blodfetterna har legat liiiite för högt. Och när jag känner att vristerna tar stryk, då är det lättare att avstå från kakor i onödan. Jag sparar det till "nödan" - alltså när det är fest. En kaka ska vara värd varje kalori för att jag ska vilja ha den!

Leena sa...

Att vara/bli smal är ju inget mål i sig, detta med kondition och sundhet är desto viktigare. Skönt att läsa att andra också har svårt att göra det som man vet vore bäst. Men å andra sidan - gör vi något bra så är det bättre än inget.