tisdag, maj 30, 2017

När Hanna lärde sig knäppa koftan

Mamman har stickat en kofta. Barnet lär sig mödosamt att knäppa den. Bilden etsar sig fast i mammans minne. Och eftersom mamman är en kreativ människa, en skapande konstnärssjäl försedd med skickliga konsthantverkshänder, blir det så småningom en bild, broderad och med applikation, så att den faktiskt är tredimensionell.

Jag älskade den redan första gången jag såg den. Då var den ny. Tavlan gjordes 1982. Nu har den kommit hem till mig där den omedelbart åkte upp på väggen, på väl synlig plats i sällskap av en bild av Peter Dahl och vid sidan av mitt eget foto på mina egna barn.

Den lilla flickan i koftan heter Hanna och jag lärde känna också henne. Idag är hon snart 40 år. Men det var Lisa, hennes mamma, som var min vän, en tjej (eller kvinna) som jag uppskattade mycket. Vi hade gemensamma intressen, vi fnittrade bra ihop och hon fick mig till och med att uppskatta bastubad, vilket jag egentligen inte gör.

Vi lärde känna varandra när vi gick en ettårig utbildning som omfattade språk, samhällsstudier och praktiska övningar med bl a sjukvård och räddningstjänst som ingredienser. När skolåret var slut höll vi kontakten. Lisa blev snart mamma, först till Lisa och sedan till en liten pojke. Tidvis bodde vi på rätt stort avstånd från varandra, men den relation vi hade var av den där sorten som inte lägger märke till några avbrott, den bara fortsätter där den senast avslutades även om pausen varit ganska lång.

Så en dag fick Lisa cancerbeskedet. Kampen blev lång och mödosam och inte framgångsrik. Barnen var visserligen vuxna, men när en mor försvinner märks det.
Kvar fanns dock många av de vackra ting som Lisa hade förfärdigat med sina händer: målningar, teckningar, broderier, stickat, virkat, ja till och med något i metallslöjd.

Sakerna var helt enkelt så många att familjen inte kunde härbärgera dem alla. Därför fick nu "Hanna knäpper koftan" sent omsider flytta hem till mig. Jag kunde inte låta bli att fälla en tacksamhetens tår när jag härom dagen tog emot henne, med öppna armar. Nu bor hon hos mig så länge jag har en vägg att disponera. Varje gång jag går förbi henne kan jag skicka en tanke till Lisa, minnas något av våra härliga gemensamma ögonblick. En tavla kan betyda så mycket. Och den här är så fin!


Copyright Klimakteriehäxan

4 kommentarer:

♥ Hanneles bokparadis sa...

häftig tavla!

Bloggblad sa...

Underbar tavla som säger mycket. Och din berättelse om dess skapare är för sorglig... livet är så tufft ibland. Jag har ett par teckningar på väggen i vår stuga som en kollega gjorde - hon gjorde också omslaget på min första bok och illustrerade mina sånger i sångboken. Och så fick hon cancer och dog, plötsligare än beräknad, mitt i ett nytt projekt som vi skulle ha så roligt med.
(Förstås mest sorgligt för hennes familj, men jag känner inte dem, så jag sörjer allt det roliga vi inte fick göra.)

Musikanta sa...

Underbar liten tavla och ett fint och berörande inlägg för övrigt.
Ingrid

Koko sa...

En sån fin liten tavla och tänk att ha en tavla förknippad med så personliga minnen.