måndag, februari 15, 2021

Kaninerna i Kungsan

Kaninerna finns i många versioner.
De har funnits på plats här i tio år. 
Ändå är det först nu jag lägger märke till dem, de två kaninerna i granit som väger inte mindre än ett halvt ton vardera och är över 130 cm höga. Just nu dessutom delvis täckta av snö.

Det är Marianne Lindberg de Geer som är kvinnan bakom verket. Hon är, det är lätt att konstatera med en snabb googling, väldigt förtjust i just kaniner. Vilket lär ha börjat med barndomens fascination för kaninen i sagan om Alice i underlandet.

Replik i brons av kaninparet har kunnat
köpas i mer hanterligt format.
Verket med kaninparet har förstås en titel: Rabbit tales – a study in unhuman sexual expectations”, men just de här två har inte lyckats föda några fler, vilka förväntningar de än kan ha hyst. Däremot har de gett förbipasserande huvudbry. En av dem har ju trillat omkull! 

Folk har försökt ställa den upp, trots tyngden. Det ledde faktiskt till att man fick reparera ena örat. Men jag förstår dem som tog tag i den fallne hjälten, för jag har tänkt precis samma sak: oj, den har ramlat! Den borde man hjälpa på fötter igen!

Kan inte låta bli att tänka på kaninkolonin som förr om åren höll till vid Karlbergs slott. Det formligen drällde av små söta djur som skuttade på slänterna längs med genomfartsleden. Med tiden blev de alltför många, de grävde gångar och underminerade rabatter och planteringar, och de blev faktiskt "avrättade" av Stockholms stads anställda. Inget roligt jobb, får man anta, men numera ser man inga kaniner på den där platsen. De i Kungsan ställer i alla fall inte till med några problem för blomsängarna.

Undrar om inte kaninerna trivs bäst när det är snöfritt, som när jag plåtade dem
första gången ...

 Copyright Klimakteriehäxan

10 kommentarer:

  1. fint att de fått lite snö

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tja de klagar åtminstone inte!!!

      Radera
  2. Hur ofta har inte jag varit i Kungsträdgården!!!????Har aldrig lagt märke till kaninerna som ju är himla söta.
    I parantes kan jag påminna om "kaninpesten" som rådde för cirka 10 år sedan vid Sveatull. Å då kaniner är bra på att föröka sig hade de snart även ockuperat hela vägen till Sveatull. De fick också avlivas från hand - inget roligt jobb.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag hade ju heller inte "sett" dem förrän nyligen! Förvisso är kaniner söta, men de får uppenbarligen inte bli för många.

      Radera
  3. Kaninerna i Kungsan stannar jag och tittar på då och då. Så fina! Men jag vet många som aldrig sett dem.
    Vad gäller kaninerna runt Karlbergs slott fanns de redan i slutet av 50-talet. Då, som barn, bodde jag där och vi försökte fånga dem o parken. Med skiftande resultat. När vi senare flyttade till Jungfrudansen i Solna fanns de även där i mängder. Och det trots att man avverkat en del. Men de var snabba på att föröka sig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag har lite svårt att förstå att jag inte lagt märke till dem, de har ju ändå stått där i tio år! men ibland ser man ju inte skogen för bara trän ,..

      Radera
  4. Jag har inte heller sett kaninerna i Kungsan, men jag har varit där bara ett par gånger.
    Däremot hade jag kanin som barn, som förökade sig och som rymde och jag gick på kaninjakt för att fånga in dem.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det där med att kaniner blir fler, det är väl deras främsta kännemärke - och det här verkets titel syftar såvitt jag förstår på det. Men nog är det gulliga, framför allt de levande!

      Radera
  5. Så söta! Men jag håller med, den ser verkligen ut att ha i hamnat fel läge.

    Ja jisses så mycket kaninhål det varit utmed Klarastrandsleden också. De finns nog kvar...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tror nästan att man fått bukt med kaninproblemet. Stan satsade hårt på det för några år sen.

      Radera