Att mata fåglar

Vad gör en pensionär?

Frågan ställs emellanåt, både på allvar och på skämt. Barn som svarat på frågan citeras: en pensionär samlar burkar, sover hur länge som helst, ligger i badkaret hela dagarna, behöver inte göra något för att få pengar. Äldre självutnämnda humorister brukar dock föreslå att huvudsysselsättningen är att mata duvor.

Förvisso är det roligt att mata duvor! Glömmer aldrig när vi alla fyra i familjen reste till London på ett oktoberlov och "gjorde" världsstaden, med museer, vaxdockor, Towern, spännande mat i Soho, Mama Mia i West End. Men vad var mest minnesvärt? Jo att mata duvorna på Trafalgar Square!

Vi agerade som turister gjorde på den tiden (sedan 2003 är matning av duvorna på platsen strängeligen förbjuden): vi köpte påsar med något som fåglarna ville ha, majskorn kanske. Sedan stod vi där medan duvorna kom från alla håll. De satt på våra axlar, i håret, på armarna. För den som sett och skrämts av Hitchcocks "Fåglarna" kanske det låter ruggigt, men vi hade kul, jättekul.

Visst kan man förstå att fågelmatandet medförde problem för alla inblandade parter. Vi fick tvätta jackorna för att spåren av inte precis nyputsade duvfötter skulle försvinna, och visst blev det mycket bajs på torget och på amiralen där han tronar på sin höga piedestal. 

Men det där med att mata fåglar det har sin charm. I Barndomslandet hade vi så länge min mamma levde alltid en fågelstuga utanför köksfönstret på vintern. En brokig skara var stamgäster, solrosfröna hade en strykande åtgång, liksom talgbollar och några brödbitar. Med fågelboken i handen kunde vi identifiera nya besökare, livet kring det där lilla trähuset var väldigt underhållande.

Så kanske är det av hävd och gammal vana som jag gärna slänger lite smulor till fåglarna när jag tar en promenad längs Årstaviken. Pizzakanterna som vi inte gnagde i oss skär jag upp i småbitar, i lagom storlek för en hungrig näbb.

Nu blir det visserligen inte duvor jag matar, men änder och en och annan sothöna, och det gillar jag egentligen bättre. Tyvärr gör måsar ilskna inflygningar och lyckas sno åt sig en hel del, jag har inget motmedel mot deras framfusighet. Men att andraken med sina vackert blåskimrande fjädrar och klargula näbb får ett skrovmål gillar jag, glad att han delar med sig till sin betydligt diskretare fru. 

Naturligtvis ska man mata fåglar när man är pensionär! Och det är ju rätt onödigt att trycka i sig hela pizzan, bättre att dela med sig till någon annan eller hur? Så varför då inte till en hungrig fågel!

Vid Strömkajen, mitt emot Stockholms slott, matas varje vinter en mängd fåglar. Det är Stockholms stad som håller gästabud för övervintrande. Fågelmatningen påbörjades
redan på 1930-talet. Man börjar "serveringen" i december och håller på mars månad ut.
Inget hindrar förstås en pensionär att gå dit och bjuda på något litet extra ...

Copyright Klimakteriehäxan