Lilla snigel akta dig!

Har ägnat en del tid och energi åt jakt. Med hyfsad framgång. Vilddjuren kommer fram i skymningen och då är jag beredd med mitt vapen. Behöver inte ens smyga, jag är snabbare än mitt villebråd.

Vi har fått mördarsniglar i grannskapet. En plåga som drabbat otroligt många, vi hade klarat oss länge. Och nog för att det är äckligt att ha ihjäl dem (jag är i själ och hjärta djurvän förstås) men det är ännu äckligare att ha dem kvar och få allt grönt uppätet, kanske råka kliva på en.

Turligt nog har vi inte de där inkräktarna i hundratal (än). Jag har dessutom beväpnat mig ett av de tre i Sverige godkända medlen för snigelbekämpning, en sorts ljusblå korn som är "snigelgodis" och som de ska dö av. Kanske har det effekt.

Det beror nog inte på de här spanska odjuren, men jag ska aldrig mer betala för sniglar på krogen. När de kommer från köket hjälper det inte att de kallas escargots. Jag kom till insikt om att det jag gillade med rätten var brödet och vitlökssmöret. Låter fransmännen ha sin "delikatess" för sig själva hädanefter. De ser ju faktiskt ut som måslortar till råga på alla!

Men alla sniglar är inte av ondo. Vanlig svart skogssnigel skonar jag självklart om jag stöter på en. Och den lilla rackaren på mitt foto var ju faktiskt bara söt, ett par centimeter lång när den kröp fram i sakta mak, i kamouflage mot stenen.

Minns hur vi på öppna förskolan sjöng "Lilla snigel, akta dej", både barn och föräldrar med ett förmanande pekfinger i luften, och får hejda mig själv för att inte börja nynna på den låten igen.
Men mördarsniglarna tar jag inga bilder på och har verkligen inte minsta lust att besjunga dem heller.

Copyright Klimakteriehäxan

Skyltsöndag – och ett tack och adjö!

Söndagen efter midsommardagen har i åratal (tjugo för att vara exakt) betytt en och samma sak: kvällskonsert i Värmskogs kyrka med Rigmor Gustafsson och hennes något mindre kända syster Christina. Deras sällskap framför altarringen är alltid musiker av första klass. Den lysande Magnus Lindgren har till exempel varit med många gånger.

Kyrkan är fullsatt varje gång. Lika knökfullt på parkeringen. Alla kommer i mycket god tid, det gäller ju att sitta långt fram! Två föreställningar. Blandad repertoar. Alltid någon psalm (av respekt för konsertlokalen, antar jag), någon evergreen, kanske en folkvisa, en hel del jazzigt och flera av tjejernas egna kompositioner, båda skriver eget material. Stämsång, lite wailing, killarna i bandet sjunger också ibland.

Ryktet om den här musikaliska begivenheten har spritt sig. Folk kommer resande, långväga, för att inte missa högtidsstunden, som brukar vara ungefär en och en halv timme lång. Lokalpressen recenserar, alltid i förtjusta ordalag (och alltid välförtjänt). Människor som inte setts på hela året stöter ihop på kyrkbacken.

Vi som tillsammans med Rigmor och Christina har rötterna här i Barndomslandet tillhör självklart stampubliken. Jag tror att vi bara missat någon enstaka konsert men då bombsäkert reparerat skadan året därpå. Fast den som inte köpt biljett i år lär inte få någon ny chans. Det heter att detta är sista gången.

Våra biljetter gäller dagens andra föreställning, vilket alltså verkar vara den sanna finalen. Ja men det blir ju andra gången Dottern och jag är med om att musikhistoria utspelas inför våra ögon och öron! Förra gången hände det när vi i Globen såg Spice Girls allra sista spelning inför uppbrottet. Vilken av händelserna som är störst kan jag överlåta åt dig som läser detta att avgöra!

Många är vi som med saknad nu säger tack och adjö till just den här musikaliska begivenheten. Men det är förstås med denna tradition som med så många andra: man får njuta så länge det varar. Och vi har ju tjejerna på cd. Allt annat vore konstigt!

En affisch är väl också en skylt!?!

Sista sommarkonserten i Värmskogs kyrka. Vid pianot Mathias Algotsson. Magnus Lindgren på sax. Christina och Rigmor Gustafsson. Behöver jag påpeka att det svängde?

Copyright Klimakteriehäxan

Skyltsöndag är ett bloggprojekt som numera är inhyst hos bloggen Konst eller konstigt. Om Du klickar på länken hamnar du på en lista över skyltbloggarna!

CTAT: Visdomsord a la Robban

"Fast livet i såren strör salt  
peppar man upp sig trots allt!"

-Robert Zero Karl Oskar Broberg, mest känd som Robban, levererade många snärtiga "poem" från scenen. Dagens kryddiga citat återfanns i den show från 2010 som Sveriges Television visade i går. Det var en föreställning som firade artistens 70 år i livet och 50 år på scenen. Robban avled 2015. Fler citat som lördagstema här.

JK Rowling och Brexit

Vi vaknade till en midsommarhelg när Europa står inför en helt ny framtid. Britterna har sagt sitt, Storbritannien ska lämna EU. Kampanjen har varit stenhård, innefattat ett politikermord (visserligen begånget av en förvirrad människa men ändå) och envis smutskastning. Många "kändisar" har engagerat sig, på båda sidor.

En röst för att stanna kvar i den så kallade gemenskapen tillhör JK Rowling, Harry Potters världsberömda "mamma". Hon påpekar att Brexit-företrädarna beskrivit EU som ett monster – och lägger till att hon, om någon, vet hur ett sådant ser ut.

-Våra politiker har berättat fulare historier än några andra jag kan dra mig till minnes, skriver hon, som sett "monster" i båda kampanjerna, samvetslösa figurer som gör sig skyldiga till vidrigheter utan att vanligt folk har en chans mot dem.
-De enda som njuter av den här folkomröstningen är de som hoppas komma ut på andra sidan med mer personlig makt.

Rowling menar att engelsmännen inte insett värdet av EU-medlemskapet, fördelarna det medför. På valdagen handlade det om att rösta på den part vars story låter bäst, välja bort det monster som verkar farligast.
Och slutet på historien får vi skriva själva, avslutar hon.

Ett slut som tog sin början i morse när 52 procent av britterna röstade nej till Europa medan 48 procent ville stanna kvar.
JK Rowling har i en tweet kommenterat resultatet: "Nu kommer Skottland att jobba för sin självständighet. Två unioner splittras av Cameron. Det hade inte behövt hända."
Läs hela JK Rowlings text om Brexit/Bremain här!

Copyright Klimakteriehäxan

Vem är jag lik?

Fredag. Midsommarafton. Bokbloggsjerka:
Vilken karaktär (bok/tv/film) identifierar du dig mest med (både positiva och negativa likheter/egenskaper är välkomna)?

Se det var en fråga det! Jättesvår! Med en inbyggd chans att avslöja den självbild man går och bär på, kanske en bild ingen annan någonsin varit nära att ens snudda när vi haft kontakt ... Bok- och filmtitlar snurrar i min skalle, hjältinnorna avlöser varandra.

Men hur jag än letar kommer jag bara på personer jag kan önska jag vore lik. Det är inte riktigt samma sak! Om jag ändå ska tvinga mig till ett svar? Då tror jag att jag hamnar bland gamla kollegor, som är huvudpersoner i sina egna alster: amerikanska Erma Bombeck och svenska Barbro Alving.

Låt mig bara konstatera att jag vet att jag har långt, väldigt långt, till deras formuleringsförmåga, humor och sätt att betrakta sin omvärld. Fast det kan ju inte vara fel att ha förebilder.
Och hade jag påstått att jag identifierar mig med allas vår hjältinna Pippi Långstrump eller Vivian Ward i "Pretty Woman" skulle ni ändå knappast ha trott mig!

Copyright Klimakteriehäxan

Om skäl och själ

Dags för en titt i hyllan med de dåliga samvetena ... fast jag vet inte riktigt varför man ska skämmas för att man har för många böcker. Även om jag vet att den uppfattningen är utbredd.

Denna gång bekänner jag att Kristian Gidlunds "I kroppen min – Vägsjäl" bara står där den står. Tror att jag är lite rädd för den; en 29-årings svanesång.

Hörde hans gastkramande Sommar i radio och såg hans möte med Jill Johnsson i tv. Ska sent glömma hur han och hästarna såg ut att ha ett eget språk och samförstånd utöver det vanliga. Och vet naturligtvis hur lovorden haglat över hans texter, både i blogg- och bokform. Så skälet för att tveka inför hans vägsjäl är inte glasklart men möjligen heter det feghet.

"Hett i hyllan" är en uppmaning från Monika att bekänna vilka hyllvärmare vi har (och gärna göra det på en torsdag!).

Copyright Klimakteriehäxan

Lyckade olycksbarn

Första gången jag såg "Les Miserables" var 1990 på Cirkus i Stockholm. Jag gick därifrån tämligen oberörd.
Handlingen var svår att följa, jag kunde ju inte precis min Victor Hugo utan och innan (musikalen bygger på hans roman "Samhällets olycksbarn" från 1862). Musiken tände jag inte på. Inte såg jag särskilt bra heller, satt väl onödigt långt bak.

Därför är det ju lite konstigt att jag gillade tanken att se om samma musikal, fast nu i Karlstad, på Wermlandsoperan. Uppsättningen hade premiär för bara en vecka sedan, men det var ändå inte utsålt. Fast det borde det vara, tycker jag, härifrån och om inte till evigheten så i alla fall till nyår, för så länge står den på repertoaren.

Det var/är nämligen en alldeles lysande föreställning. Såg den i går. Strålande sångare, fantastisk orkester, supersmart scenografi. Till och med stolarna är okej. Ja hela paketet var en njutning – för 170 kronor (bara de billiga platserna fanns kvar men teatern är inte stor så det funkar). Och så underlättade det förstås att jag hade tjuvkikat på handlingen i förväg!

Rekommenderas verkligen. Värt en omväg eller kanske rent av en egen Värmlandstripp?

Copyright Klimakteriehäxan

Kunde ge mig attan på det!

Det låter som en självklarhet, men det är skönt att få det bevisat: folk som använder ett nedsättande språkbruk om kvinnor, oftast med sexuell innebörd, är inte särskilt smarta, tvärtom.

Däremot är användandet av svordomar och osande eder i allmänhet snarare ett tecken på intelligens och ett utvecklat språk med ett väl tilltaget, nyansrikt ordförråd.

De storsvärande människorna har också lättare att kommunicera med andra oavsett typ. Svordomsanvändarna är dessutom duktigare på att "tala med bönder på böndernas språk och med lärde män på latin" som Erik Axel Karlfeldt rekommenderade på sin tid ...

Så vi som har lite onödigt lätt att ta till kraftuttryck ska inte sörja alltför mycket över det ändå. Och det kan vi tacka två amerikanska forskare för. Deras slutsatser presenterades i fjol, jag upptäckte dem nyss – och med goda nyheter är det tveklöst så, att det definitivt är bättre att få dem sent än aldrig! Det kan man ge sig attan på, för att tassa bland fulglosornas mildare varianter.

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema PRYLAR

Ofta hör vi att vi fäster oss för mycket vid prylar, ger döda ting mer tyngd och betydelse än de är värda. Det är säkert sant.
Men lika sant är att vi inte har vett att uppskatta många små till synes obetydliga saker som vi ständigt har nytta och glädje av i vardagen.

Så när tisdagstemat denna vecka är PRYLAR väljer jag två sådana "uppfinningar" som förgyller mitt liv, om än i mindre skala – för det handlar förstås inte om själslig gemenskap eller evig lycka, men ändå ...

Först vill jag lyfta fram min eltandborste. Glömmer aldrig vårt första möte. Jag var euforisk. Det kändes som om jag fått nya, blanka, fantastiska tänder i en handvändning! Den effekten försvann tyvärr med en tids flitigt bruk, men om jag idag tvingas ta till en gammaldags borste känner jag stor saknad. Och när jag ibland stöter på folk som inte anammat elvarianten blir jag både sorgsen och upprörd. De vet ju inte vad de går miste om! Lägg därtill att både tandläkare och -hygienist tillhör eltandborstens tillskyndare.

Pryl nummer två kräver inget elnät, inga reservdelar, sparar tid och kladd. Äggskivaren är genial, håll med om det! Dock är geniet bakom uppfinningen inte känt, åtminstone inte av Google. Synd, för den människan är värd mycket beröm. Resultatet när man använt den är en snygg äggmacka med jämna skivor, allt efterarbete som behövs är en snabb sväng med diskborsten. Och jag har haft samma skivare i mer än 40 år, fick min i present, mest på skämt, när jag hade min första egna lägenhet! Vem hade kunnat ana hur trogna vänner vi skulle bli!?

Andra människor väljer säkert att lyfta fram andra prylar. Klicka här och kolla – och ha en trevlig tisdag!

Copyright Klimakteriehäxan

Djurliv

Ni har också hört det: det råder brist på blommor. De räcker inte för alla insekter som vill ha godiset bara blommor bjuder på.
Jag vet hur den där bristen kan avhjälpas.

Om alla med tillgång till en grön plätt planterar en trädgårdshibiskus är saken ordnad! Vilken humlefest som pågår! Surret flygfäna bjuder på är riktigt trivsamt. Busken är dessutom snygg och snäll, övervintrar år efter år. Allt jag gör är att jag plockar bort de torra blommorna och gamla kvistar.

Lägg till detta ytterligare ett storverk jag uträttat i den för mig mycket ovana trädgårdsbranschen: jag har satt upp en spaljé och knutit upp rosen som, i samband med fasadmålning, skars ner till bara stumpar. Men se! Också den lever! Nu gäller det bara att solen får den att vända bladen åt rätt håll. Blommar gör den redan.

Störst av allt här i Barndomslandet är dock konstaterandet att vi inte verkar ha en enda mördarsnigel. Fast skulle de drista sig fram har jag rustat mig med ett av de tre tillåtna motmedel som finns i Sverige. Har jag investerat i "Snigelfritt" i onödan sväljer jag förtreten för lyckan att slippa de äckliga djuren.

Utanför köksfönstret slank nyss en mård förbi! Ett djur jag tidigare bara sett på bild, aldrig sett IRL, varken här eller någon annanstans. Men älg, räv och rådjur knallar omkring i närheten. Varg och björn också, sägs det. Hoppas de är räddare för mig än jag för dem.

Ros! Vänligen notera spaljén som syns i höger bildkant ... jag har satt upp den alldeles själv!

Copyright Klimakteriehäxan

Köksarbete med Daisy

Hon heter Daisy.
Daisy kom till mitt kök på den tiden då ungarna kom rusande från skolan och skulle ha ett mellanmål, inte snart utan STRAX. Då funkade Daisy.

Men sedan dess har hon stått arbetslös och tämligen bortglömd långt in i ett skåp. Och så en dag får jag syn på henne. Hon är trevlig att titta på, knubbig, brokig i svart och vitt. Kanske ser hon lite förvånad ut. Det måste i så fall bero på att det gått så lång tid sedan hennes tjänster togs i anspråk. Daisy är alltså en smörgåsgrill, ännu en teknisk pryl som ska göra köksarbete roligare, är det väl tänkt.

Nu ska hon få komma till heders igen. Ta bara den superenkla men goda lunch vi fixade i dag, hon och jag, i smidigt samarbete! Det fanns lite varmrökt lax kvar, inte tillräckligt för en hel måltid. Tog fram fyra brödskivor ur frysen, la ost på alla fyra, fördelade laxen på två. La ihop dem parvis och sedan tog Daisy över.

Det blev jättegott! Så lättvindigt! Bara att servera med lite sallad! Daisy delar upp dubbelmackan i två hanterliga trianglar som kan ätas som fingermat om man låter dem svalna lite först.
Dock är det en sak som är svår innan mackorna ska in i värmen. Vad det är?
Jo: brödskivorna ska smöras på utsidan. Lätt att glömma. Och då finns risk att anrättningen fastnar i järnet.

Jag ser framför mig möjligheter att fixa små varma förrätter om vi har gäster. Måste testa chevre! Med lite fikonmarmelad! Självklart funkar ost, tomat och skinka till vardags. Mjukost med paprika är också värt att testa. Det är helt enkelt fritt fram. Daisy och jag ska jobba ihop snart igen!

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT: Sanna ord – olika språk

Henrik Tikkanen var en sorts geni. Finlandssvensk författare, journalist och tecknare/konstnär. Ändå är han i Sverige numera nog mest känd för att han var gift med den mycket yngre Märta, som berättat om deras stundtals mycket dramatiska relation i många olika sammanhang, (först och) framför allt i boken "Århundradets kärlekshistoria".

Deras gemensamma liv började med en reportageutflykt för Hufvudstadsbladet. Hon en ung oerfaren reporter, han en ärrad tidningstecknare. De föll pladask för varandra och levde tillsammans tills Henrik dog 1984, bara 60 år gammal. Men det var inget enkelt äktenskap, och det har inte änkan väjt för i sina texter.

Om citatet ovan speglar relationen vet jag förstås inte. Men Henrik Tikkanen lämnade mängder av fenomenala formuleringar efter sig. Eller vad sägs om: "Det första en invandrare bör lära sig är svenska fördomar"? Ett annat utmärkt exempel: "Jag skulle vilja bli så rik att jag hade råd med min nuvarande levnadsstandard."

I Dagens Nyheter fanns han regelbundet och länge med bidrag som det ni ser ovan. Och nu medverkar han minsann som Klimakteriehäxans bidrag i bloggarstafetten LÖRDAGSTEMA/Citat!
Kolla fler här!

Copyright Klimakteriehäxan (och Henrik Tikkanen)

Bollen är rund

Fotboll är inte min grej.
Tjugotvå personer måste springa skitlångt efter en boll som märkvärdigt sällan går i mål. Och när den gör det tycker jag – om jag råkar titta – ofelbart synd om målvakten: så liten människa i så stor bur!

Just nu pågår Europamästerskapen. Kan inte undgå någon. Tror tv sänder, i olika kanaler, tre matcher om dagen med upp- och nersnack, kommentarer, analyser, intervjuer med glada vinnare och besvikna förlorare. Om jag sitter i tv-soffan försöker jag hitta något annat.

Men man rår ju inte diktatoriskt över sin tv. Alltså finner jag att den visar EM-fotboll lite då och då även hemma hos oss. Det var dags för Island att i sin allra första mästerskapsmatch möta Portugal, ett topplag. Under ledning av svenske Lars Lagerbäck gjorde islänningarna mer än någon hade trott. Det blev oavgjort 1-1. Heja Island! hojtade även jag.

Så ska värdlandet Frankrike ta sig an en annan pyttenation: Albanien. Och jag bryr mig ju inte, inte egentligen. Ändå sitter jag där, hör hur jag plötsligt förvandlas till domare, yrkar på straff eller åtminstone frispark när fransmännen välter albanska spelare, tjoar besviket när ett albanskt skott går i stolpen. I sista matchminuten kommer första målet som är franskt och vad hjälpte det att vi höll tummarna för David i kampen mot Goliat? Det blev 2-0!

Har jag alltså blivit fotbollsfrälst? Nej det är väl inte möjligt.
En gång skulle jag faktiskt börja spela själv. Ett gäng tjejer i 20-årsåldern fick en frivillig tränare och vi drog igång. Projektet ebbade snart ut. Få av oss tyckte att det var särskilt kul, jag gjorde det verkligen inte! Ingen Zlatan-potential gick att spåra i vårt lag som aldrig blev ett lag.

Om Sverige nu går långt vill jag nog hänga med, annars inte. Zlatan Ibrahimovic drar ju intresse hela tiden, det gäller även oss icke-frälsta. Man behöver inte vara expert för att se hur fantastiskt han hanterar bollen. Och så är det leendet! Fullständigt oemotståndligt! När Zlatan ler har hans belackare inte en chans. Kärleken strömmar mot honom från läktare och tv-soffor, hans bok har vi ju läst allihop, sett dokumentärerna också ....

Men jag har sett hur kärleken till "det gröna fältets schack" kan ställa till det. Ska sent glömma VM-finalen när Italien mötte Tyskland. Tyskarna gjorde mål och min italienske vän drämde ilsket näven i bordet han satt vid så att en full tekopp hoppade över i sängen och allt blev kaos. Italien vann ändå.

Fast det var ju ett problem av minsta sort. Att somliga fans förvandlats till huliganer är sorgligt. Att folk slåss med näbbar och klor för att bollen gått in i "fel" mål är ovärdigt. Att fotbollsentusiaster på och runt arenorna riskerar livet är obegripligt men tyvärr sant. Att bråkmakare förpassas hem igen är bra. Att de värsta syndarna redan dömts till fängelse är resolut agerat.

Hoppas att det franska äventyret fortsätter utan katastrofer. Och, inte att förglömma: Heja Island! Heja Albanien! Heja Sverige! När David möter Goliat är det lätt att välja sida. Redan i eftermiddag möter "vi" Italien. Bollen är rund, det vet vi ju.

Copyright Klimakteriehäxan

Historier med historia

Denna veckas jerka är inget mindre än en dubbelfråga:
Finns det någon tidning som du kan tipsa om? Alternativt, finns det en tidning som du saknar trots det enorma utbudet som finns i dag? Och så en "bonusfråga": Koko är nyfiken på om du kan tipsa om några historiska romaner. För att vara mera exakt ”historiska romaner som är (någotsånär) historiskt korrekta”, dvs. sådana där man kan lära sig något om perioden och inte sådana där det är nutidsmänniskor i periodkläder.

När det gäller tidningar så måste jag nog svara nej. Prenumererade länge på Filter som ofta hade bra reportage, men min tid verkade inte räcka för att läsa den också. Har bläddrat i några nummer av "Vi läser" utan att bli lyckligare.

"Historiskt korrekta" historiska romaner är ju ett minerat fält. Fråga Herman Lindqvist bara! Det hindrade inte mig från att uppskatta hans "Axel von Fersen: kvinnotjusare och herreman". Men "Hanta Yo" av Ruth Beebe Hill bygger på hennes egen doktorsavhandling om sioux-indianerna och jag älskade den! Sedermera blev den misshandlad i en tv-serie men det ska vi väl inte skylla boken för.

En riktig bladvändare tyckte jag att "Snöblomma och den hemliga solfjädern" (Snowflower and the Secret Fan) av Lisa See var. Om kvinnors liv i Kina på 1800-talet, välliknande verkligheten om jag förstått saken rätt.

Med svenska förtecken finns flitiga Maria Gustavsdotter. Hon har gett ut en hel drös böcker som tittar bakåt i tiden. Den första av hennes alster jag läste, "Från din syster Lovisa", tar oss med till tidigt 1900-tal och ett missionärsliv mycket långt hemifrån. Historien bygger på tvåhundra autentiska brev hem från en kusin till Marias mormor, vilket bör garantera äktheten. Härlig läsning!

Flera Stockholms-skildrare har gjort duktig research. Måste väl komma ihåg Per Anders Fogelström! Och Lena Kallenberg är en modern arvtagare, med "Apelsinflickan" bland andra titlar.

Vad andra bokbloggare rekommenderar med historisk touch kan du kolla med ett litet klick här!

Copyright Klimakteriehäxan

Men hur ser du ut flicka!?

Kanske vaknade hon för sent. Kanske hade hon inte sovit i sin egen säng. Kanske är det därför hon sätter på sig ansiktet på bussen?

Det är omöjligt att inte stirra. Fram kommer burkar, dosor, stift och borstar, fast allra först naturligtvis en spegel. Och medan andra passagerare krampaktigt klamrar sig fast i något för att hålla balansen undviker tjejen på ett imponerande sätt att peta sig i ögat eller lägga mascara på kinden. Krämer och skuggor hamnar på plats.

Sist tar hon fram läppglans och applicerar ett rejält lager på putande mun.  Make up-sakerna försvinner ner i den rymliga väskan igen. Den färdigsminkade blundar och lutar sig belåtet bakåt i stolen, nöjd med resultatet.

Men vi som utgjort publiken när hon utfört sin målarkonst har antagligen sett mer än det hon själv konstaterat ....

Hur har vi hamnat där: skolflickor orkar knappt blinka (alternativt blinkar frenetiskt hela tiden) för att lösögonfransarna är för långa, för täta och för tunga? Och de botoxade läpparna är svåra att stänga? Jag har svårt att inte säga, rakt ut till henne: Men flicka – hur ser du ut egentligen?

Läs hela texten på News55, nyhetssajten för dig som varit med ett tag och vill slippa tramset.

Kul om du kommenterar, kanske delar du rent av!

Copyright Klimakteriehäxan