Det är inte bara att stövla på...

”Gör som varenda 'it'-girl med koll: Stick fötterna i ett par cowboyboots. Släpa gärna fötterna efter dig för de får absolut inte se nya ut. Rätta looken är vintagechic och nonchig."
Detta stod att läsa i Expressen i våras.
Helgen som gick kunde man i Dagens Nyheter under rubriken ”Made for Walking” se Sveriges dyraste (?) boots - tillhörande designern Mats Theselius.
Det var stövlar som inte gick av för hackor: prydda med diamanter, rubiner och silver.

Just nu finns inte en svensk skohandlare som inte har cowboyboots i skylten.
Cowboyboots är inne.
Cowboyboots är alltid inne.
Dessutom kan man ha dem både ute och inne.
Jag har NATURLIGTVIS cowboyboots, (fast utan stenar).
Man vill ju gärna framstå som en "it"-girl med koll.
Mina är ursnygga, knallröda, av märket Justin Boots of Texas. Men det finns ett problem: det är verkligen inte bara att stövla på. De röda skönheterna har blivit för små.
Alltså har jag inga cowboyboots som går att använda till annat än att titta på.

Och om jag ska ha ett par nya vet jag precis vilken affär jag ska gå till. Den skomedvetna tänker då genast Sko-Uno, som förvisso har ett stort utbud av häftiga stövlar.
Fast den går verkligen inte upp emot den butik jag tänker på.
Den ligger mitt på Manhattan och borde vara ett måste för varje New York-resenär.
Vid den låsta dörren står två bastanta säkerhetsvakter, för här är det inte bara stövlar som glittrar, här är det beltbuckles av ädla metaller, dyraste ödle- struts- och ormskinn i fotbeklädnaderna, fransar på mockajackorna i mjukaste skinnkvalitet. De vida kjolarna är pärlbesatta, lite päls och lite tjusiga fjädrar på både hattar och denimvästar.
Prislapparna är därefter.

En liten bardisk bjuder på förfriskningar om shoppingen kräver en paus.
Sitter man på en pall i baren har man den mest förtjusande utsikt: hyllorna med damstövlar. Här finns alla färger, alla klackhöjder, allt man kan tänka sig att en riktig cowgirl vill stoppa fötterna i.
Och skulle det bli problem med passformen går det bra att beställa din egen, modifierade modell. Kanske vill du ha högre skaft, spetsigare tå, trubbigare klack – och en och annan liten ädelsten som extra krydda?

I högtalarna ljuder Johnny Cash och Patsy Cline och några ur den musikergeneration som än så länge är i livet, men som i princip låter likadant.
Jag tror att det är här Dolly Parton handlar. Men det kan jag förstås inte bevisa. Kan ju hända att hon har en egen leverantör närmare Dollywood.
Själv har jag bara varit där och glott, med ögon stora som tefat.
Kände country-pulsen och var på vippen att börja sjunga – John Denvers ”Country Road” hade varit perfekt. Eller kanske ”These boots are made for walking” med Lee Hazelwood och Nancy Sinatra, en riktig gammal goding...

En hylla längst ner vid golvet stod det SALE på. Det var ju chansen, enligt mitt sätt att se. Men vad hjälper reaerbjudanden när ursprungspriserna är astronomiska?
Det blev alltså bara att titta.
Och även om jag skulle komma tillbaka till The Big Apple – det är visst femton år sedan sist – så blir det kanske bara ögongodis i alla fall.
Jag är helt övertygad om att affären finns kvar. En sådan institution kan inte avskaffas.

Det är där jag skulle vilja fynda mina nya cowboyboots. Gärna röda igen. Fast då i en storlek som rymmer mina fötter utan risk för klämskador.
Då skulle jag bli en ”it-girl med koll".
Dream on, baby, dream on.

Copyright Klimakteriehäxan