Middagsrepris till frukost

Någon där ute som vill veta vad jag åt till middag i går? Som rent av vill veta hur maten såg ut?
Lätt ordnat.
Slå upp sidan 18 i Svenska Dagbladets kulturdel. Där har du hela menyn, om än med en liten variation.
Lite häpen blir man ju när man får sin middag i repris till frukost!

Så här var det i alla fall, för den som vill ha en second opinion från en vanlig, matglad människa:
Vi skulle fira ett födelsedagsbarn och gick alltså på krogen. Street vid Hornstulls Strand, en innekrog med uteservering, låg bra till, vi beställde bord och sex hungriga personer klev iväg dit. Med höga förväntningar – det är inte bara SvD som skrivit om stället.
Kantarellsoppan hade vi hört talas om – det blev kantarellsoppa á 95 kronor. Som tillbehör tre små kexliknande saker, en med syltad rödlök, en med en äggkaka rullad i gräslök, och den tredje med creme fraiche smaksatt med vitlök.
Soppan krävde mera salt. Kantarellsmaken var diffus, mest smakade det nog egentligen grädde. Rödlöksklicken var jättegod fast liten. Totalintryck: sådär.

Dags för varmrätt. Jag bestämde mig för gotländsk lammytterfilé, som serverades med vita bönor, kokta rödbetor och en sak till – var det palsternacka, kommer inte riktigt ihåg? Pris: 245 kronor.
På bilden i tidningen ser ni tre skivor kött inlindade i något. Detta något var faktiskt riktigt äckligt. Enligt SvD ska det föreställa tunnbringa av lamm. På tallriken var den en slamsa späck helt utan kött, seg till och med för den supervassa köttkniven som dukats fram. Inuti fanns förvisso en fin liten lammbit som smakade bra – men man fick bara två sådana. Skulle tippa att filebitarna tillsammans kan ha vägt ungefär 50 gram. Det är inte så mycket.

När tallrikarna dukades ut dristade jag mig till att fråga om man i köket tänkt sig att späckbiten skulle ätas upp – eller om den möjligen bara fanns där för att ge någon sorts extra bidrag till smaken? Jo visst, köksmästaren ansåg självklart att den skulle ätas upp. Usch.
Grönsakerna då? Ja i SvD serveras lammet med rostade rotfrukter. Det är alltid gott. I restaurangköket hade man i går bestämt sig för en variation med bättre GI-värde, för att ta till något positivt. Men grönsakerna smakade nästan inget – rödbetorna jag kokade själv förra helgen var mycket godare! Mitt betyg på anrättningen: IG.

Efterrätten var i alla fall jättegod. Jag älskar krusbär men får det sällan. Nu åt jag en varm liten chokladbulle med marinerade krusbär och vaniljglass (ja kanske var det parfait, SvD påstår det). Det var delikat. Priset: 70 kronor och det var det väl värt. MVG!
Vinet var jättegott men i vanlig ordning har jag för länge sedan glömt vad det var – rött från Australien, i alla fall.
Kaffet får också godkänt.
Sedan är det det här med ljudnivån. Eftersom lokaler av den här typen nu för tiden sällan har några som helst textilier i inredningen blir akustiken därefter. Vid vårt bord kunde jag hyfsat höra vad de tre som satt närmast sa. De två som satt i bordets andra ände hade jag så gott som ingen kontakt med. Kanske skulle vi ha suttit ute - men lite kyligt var det väl ändå?

Ibland har det hänt att jag i något svagt ögonblick hasplat ur mig att jag skulle vilja öppna restaurang. Ingen bra idé.
Det kan inte vara lätt att driva innekrog.
Folk har ju hela tiden så mycket åsikter om maten. Och kunden har som bekant alltid rätt.
Eller hur?

Copyright Klimakteriehäxan