Höstdagjämning

Inte är det väl möjligt att träden bytt till höstfärger över natten – men det var först i morse jag såg de rödgula inslagen i lövmassorna. Snyggt. Men illavarslande.
Det är höstdagjämning.
Fast termometern trotsar och visar på meteorologisk sommar.
Trots det går vi obönhörligt mot mörkare tider. Torra blad dalar mot marken, balkonglådornas innehåll slokar och överallt försöker man pracka på mig ljung i olika färger, eftersom det är
grönska som fungerar ända tills snön lägger sig som ett skyddande täcke över alltihop.

Jag längtar aldrig efter snö numera.
Visst kan jag minnas vackra vinterdagar men gnistrande drivor, men alldeles för ofta är vinter det samma som slask, brun sörja, grå himmel, tunga moln.
I vår familj går det en skarp gräns mellan mig och de övriga medlemmarna.
De andra tycker att det är en höjdare att dra till fjälls på vintern.
Jag fjällvägrar.

Efter att i flera år ha ansträngt mig, ja verkligen ansträngt mig, för att uppskatta pjäxornas järngrepp om mina fötter, dödsskräckframkallande skidbackar, samvaro i långa liftköer, after ski med fulla stockholmare och trånga rum fyllda av fuktiga yllesockor gav jag upp.
När familjen styrde norrut drog jag åt motsatt håll med en väninna. Till ljuset.

Så om man ser det på det viset är ju faktiskt den mörka årstiden något att se fram emot. Om familjen satsar på fjällen på nytt, vill säga.
Då kan jag kanske ta mig söderut igen.
Åt rätt håll, speciellt så här års när nätterna blir längre än dagarna.

Copyright Klimakteriehäxan