Personligt värmerekord?

Kom nyss hem efter en dag i hetluften.
Obegripligt varmt, det är vad det är.
Och jag menar egentligen inte att klaga – men det är lite svårt att hänga med i vädersvängarna nu för tiden.

Den globala uppvärmningen är något som jag upplever som en alldeles personlig företeelse.
I dag har jag svettats oavbrutet. Detta trots att jag är klädd för sommar.
Men redan på bussen i morse var det riktigt stekhett. För mycket folk, förstås, och trångt. Samt obefintlig luftcirkulation.
Sedan har jag tillbringat ett antal timmar i en bil. Knallvarmt.
Lunchen blev inomhus, alltför många människor skulle äta samtidigt. Svettigt igen.
Väntan på en ny buss underlättades visserligen av en och annan vindpust, men varmt var det.

Samtidigt som jag försöker svalka mig genom att vifta med en medhavd bok ser jag till min oförställda förundran medmänniskor på stan som har stövlar och täckvästar. Sjalar och halsdukar dyker upp ideligen, liksom rejäla kängor och kraftiga, heltäckande, vintriga strumpor.
Som tur är möter jag strax därpå en ung mamma som strävar framåt med barnvagnen. Hon har linne med spaghettihängslen och shorts, men ser varm ut ändå. En kille har bar överkropp till jeansen, han har också märkt att temperaturen inte är mitt-i-september-vanlig.
Puh, så skönt.
Jag är inte alldeles ensam.

Men när jag sitter där och fläktar mig säger en förståsigpåare glatt att ”herregud, det fattaru väl, de e åldern”.
Kärringil. Vallning. Hot flashes.
Jovisst, det är klart att jag har åldern inne.
Fast om detta är en Hot Flash ska jag be att omedelbart bli registrerad i Guinness Rekordbok.
Världens längsta klimakterievallning: från klockan 08.30 till klockan 18.45. Rekordet sattes den 9 september 2005 i Stockholm, Sweden.

Jag kallar det hellre för brittsommar, det låter trevligare.
Och kan delas av fler.
För i grund och botten är det läckert med värme - man har ju trots att dusch...
Häng in täckjackorna, gott folk.
Tids nog får vi användning för dem.

Copyright Klimakteriehäxan