tisdag, oktober 31, 2006

Happy Halloween AFK

Det blir ju en Happy Halloween, trots allt.
Tack vare en av de bästa tänkbara AFK-anledningar jag kan komma på.
Dubbelavsnitt av Desperate Housewives börjar strax – ingen tv-serie kunde passa bättre denna spökenas kväll.
Bara att njuta.
-Vaddå AFK? hör jag någon undra.
Away From Keyboard, folks.
På it-svenska.

Copyright Klimakteriehäxan

Paprika i stället för pumpa

I enorma lådor som tar upp en stor del av butikernas golvyta erbjuder nu nästan varenda livsmedelshandlare pumpor.
Stor tunga klumpiga apelsinfärgade saker vars innandömen sällan används. Man köper sin pumpa bara för att det är Halloween.

Den dagen fanns inte när jag var barn. Vi hade en helt annorlunda Allhelgonahelg som gick ut på att man tände ljus på gravar, ställde ut krukor med ljung och la kransar av tallris framför gravstenarna.
Men en likhet finns: lika dåligt som det går att säja ”Glad Allhelgonadag” går det att säga ”Happy Halloween” på svenska!

Att karva ur pumpors innehåll, skära upp öppningar som föreställer ögon, näsa, mun och sedan ställa ett ljus i skalet som blir kvar, det är ännu ett påfund som vi importerat från USA. Idag ska ungarna kläs i spindelväv, häxmask och spökkostym och allt annat rysligt man kan komma på – hur o-gulligt som helst.
”Trick or Treat” hojtar amerikanska barn när de ringer på dörren – men inte heller den svenska översättningen verkar ha hittat sin form, för de barn som ringer på hos oss står mest försagda och tittar, i hopp om att vi ska förbarma oss och släppa till ett par sega råttor eller en femkrona.

Ett bankkontor jag hade ärende till i Miami för länge sedan hade till Halloween hängt upp ett litet plastskelett vid varje kassa för att försätta folk i helgstämning. Jag blev dock aldrig klok på vem som skulle skrika ”Trick or Treat” – bankens personal, eller vi kunder?
Lite pumpor fanns förvisso också, men det var skeletten som gjorde det största intrycket på mig. En framtidsvision av hur man ser ut när banken fått sitt, liksom…

Ett år hade vi trots allt en pumpa-lykta på balkongen här hemma. Mataffären skänkte en pumpa om man hade handlat för ett par hundra – och när handlar man inte för den summan? Jag hann ångra att jag accepterat erbjudandet på väg hem, eftersom det brandgula monstret vägde hur mycket som helst.

Men Sonen skred entusiastiskt till verket och karvade så det stod härliga till. Jag förpassade honom till sist ut på balkongen, eftersom pumpans innanmäte flög över halva lägenheten.
Det ledde till att vi året därpå hade en jättefin växt med stora gula blommor i en balkonglåda – en spontansådd pumpaplanta som verkligen gladde oss. Fast det blev ingen pumpa och det gjorde inget.

För jag tar till ett annat knep om jag trots allt vill ha lite modern Halloween-stämning. Jag går till butikens grönsaksavdelning och väljer ut några stora paprikor, orange, gula eller röda. Med en liten vass kniv tar jag bort kärnhuset och skär sedan ut ögon, näsa och mun.
Ett värmeljus passar perfekt i storlek. Det blir en lagom stor bordsdekoration som ungarna älskar – de kan få ”sin egen”. Snyggt! Paprika-pumporna kan användas flera gånger, de håller sig i några dagar.

För att inte tala om hur mycket mindre de tynger matkassen på hemväg från affären… Och den där pumpapajen du läste receptet på kommer ändå inte att bli någon riktig hit, tro mig.
Trick, utan Treat!
Kanske något att pröva?

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, oktober 30, 2006

Bland munkar och mat i Fredrika

RAPPORT FRÅN MIN NORRLÄNDSKA RESA - DEL 2
Norrland ligger åt fel håll, det vet ni att jag hävdar bestämt.
Ska man åka någonstans, då ska man ta sig söderut. Där finns solen, där finns grönskan, där finns värmen, där finns vinet, där finns maten.
Men i sommar reste jag ändå runt en del i Norrland. Och nu måste jag konstatera, att trots att det fortfarande ligger där det ligger, alltså åt fel håll, har det sina poänger. Man kan råka på de mest oväntade företeelser.

Ta till exempel dem fyra meter höga plåtmunken Luang Po Thuad uppe på ett berg i Fredrika (man kör 17 mil in i landet från Umeå). Han står där som reserv, i väntan på att ”en riktig Buddha” ska komma – Buddha själv tros ha påbörjat resan och väntas anlända till Sverige någon gång nu i november.
Lilla Fredrika, med cirka 3400 invånare, är nämligen på väg att bli ett buddistiskt centrum, med förväntade besökare från hela Europa, stor konferensanläggning och inre frid (får man anta). Åtminstone räknar man med hyfsade ekonomiska inkomster, de själsliga vinsterna är det meningen att gästerna ska göra.

I dag är det provisoriska buddaramatemplet inrymt i ett rött trähus, där den ende riktige munken finns. Den thailändska flaggan vajar, och antalet nyfikna är redan ansenligt. Uppe på berget hos plåtmunken finns en byggfutt. I den kan man hämta gratis kaffe, läsa på lite om buddismen, tända ljus vid det lilla altaret och köpa något som väl måste kallas souvenirer. Framför munken, som inte riktigt verkar trivas i svenskt klimat, han har faktiskt redan spruckit på ett par ställen, ligger blommor, och här finns också plats för ljus och rökelse.

När man låter blicken lämna munken – han är ingen skönhet, snarare skräckinjagande, med orm och allt – är utsikten över trakten helt vidunderlig. Vindelälven vindlar verkligen fram mellan trädklädda uddar i skugga och sol, hela grönskalan finns representerad bredvid det gnistrande, glittrande blå vattnet. En vy som gjord för meditation, kan man tänka (och det borde kunna passa även icke-buddister).

En viktig anledning till att en bit av Thailands största religion etablerat sig just i Fredrika heter Noi. Hon är en liten energisk kvinna som kom till Sverige för kärleks skull. Den kärleken tog slut men Noi stannade kvar.
I dag har hon hittat kärleken igen och är gift med Anders, en stor trygg svensk västerbottning, och hemma i villan driver de tillsammans kafé och restaurang. Gästerna, knappt tjugo ryms, placeras i vardagsrummet. Därifrån har man full insyn i köket, ett kök där det händer ljuvliga ting.

Det här är inget matställe där man går in och ber att få se menyn. Här säger man hej, berättar att man är hungrig, tar plats och avvaktar. Sedan äter man det som landar på bordet framför en. Och smaklökarna dansar!
Läckrare vårrullar än Nois går knappast att få, sprättande varma rakt upp ur fritösen. Kycklingrätten med asiatiska grönsaker smakar fantastiskt, fläskvarianten likaså.
Anders plockar disk och tolkar vid behov, men Noi pratar förstås svenska hon också.

Fast i Fredrika är hon den enda utom munken som kan thai, och på så vis är hon länken mellan Sverige och buddisttemplet. Riktigt hur det gått till har jag inte begripit, men kommunens politiker är henne tacksamma, och det med all rätt. För hur udda det än kan verka med ett stort tempel mitt i svenska Norrland så är det på väg att bli verklighet, och de ekonomiskt lagda gnuggar händerna över det man tror ska bli en framtida guldgruva.
Utan Noi hade inget av detta hänt.
Men den verkliga guldgruvan i Fredrika, den tycker jag finns i köket hemma hos Noi och Anders.

Därmed inte sagt att Fredrika uppfyller alla min krav på ett resmål.
Så här års har mycket av grönskan ramlat på marken och vin serveras inte på den här krogen, men värmen är det inget fel på och maten är något att drömma om.
Kan vara värt en sväng norröver, faktiskt.
Fast inte nu när säkert snön hunnit lägga sig.
Oj, som den thailändske munken måste frysa!
Undrar ändå om inte både han och Noi längtar, i alla fall lite, söderut?

Copyright Klimakteriehäxan

Missat min första rapport från den norrländska resan?
Den finns här och handlar om Lycksele!

söndag, oktober 29, 2006

Kyssar som vetenskap - och motion!

Det är väl vintersol, det där som strålat utanför fönstret och gett guldglans åt hela världen, hela dagen.
Sista söndagen i oktober – kanske en jättebra dag för kyssar?
”A kiss is just a kiss” heter det i filmen Casablanca när pianisten spelar och sjunger ”As time goes by”.
Men den textförfattaren hade inte gjort någon vidare research.

En kyss är nämligen
väldigt mycket mer än man tror.
”Ett närmande mellan två orbicularis oris och många muskelsammandragningar” är ett sätt att beskriva t ex den där rara lilla gomorronpussen du utväxlade med maken i morse.
Inte mindre än 34 små ansiktsmuskler arbetar, och det räcker inte. Ytterligare 112 andra muskler används i en kyss, det har forskare vid universitetet i Manchester kunnat konstatera.

Också i Tyskland
har vetenskapen studerat kyssandets teknik.
En professor har noggrant bokfört hur 124 par betett sig. Han har spionerat på de älskande på järnvägsstationer, i parker och på stränder i USA, Turkiet och Tyskland. Och si! nu kan det anses bevisat att den stora majoriteten kysslystna människor vrider huvudet åt höger och inte åt vänster när det är dags att utväxla ömhetsbetygelser. Två av tre gör det, nämligen. För dem som råkar tillhöra olika skolor när det kommer till huvudvridning uppstår det problem: krockande näsor. Plötsligt fick begreppen höger- och vänstervridning en ny innebörd!

Men när läpparna väl mötts är det bara att låta feromonerna – lyckohormonerna – strömma.
Och njuta av att en massa muskler är i farten och motionerar, som ren bonus.

Källa: The Daily Telegraph/Science

Copyright Klimakteriehäxan

lördag, oktober 28, 2006

Uteätare och utepratare

Det har varit en strålande vacker höstdag i dag.
I natt säger klockan att det blir vinter.
Och här sitter jag och längtar efter våren, trots att jag vet att den är väldigt avlägsen.
Framför allt är det en vår- och sommarföreteelse som jag saknar: uteserveringarna.

En uteservering kan ligga vid en flitigt trafikerad gata, på en trång trottoar eller på ett torg smockfullt av folk. Den kan ha medioker service och tämligen usel mat. Men den har en underbar egenskap som alltför många dyra krogar i Sverige (och på många andra ställen) i dag saknar.
För när man tagit plats vid bordet utomhus, hur tät trafiken än må vara: det bordsgrannen säger drunknar inte i ljuden.

Försök gå på restaurang med någon du tycker det ska bli jättekul att träffa. Ni har inte setts på länge, det finns mycket att berätta, massor av saker har hänt men ni har inte hunnit diskutera vare sig sommarsemestern, den nya regeringen eller höstmodet som bara väntar på att bli hemburet. Och ingen av er är lomhörd.

Är ni bara två KAN det lyckas. Ni kanske kan få ett hörn- eller fönsterbord, lite undan allfarvägen för den stressade serveringspersonalen. Ni kanske har väldigt god hörsel, eller åtminstone starka röster.
Då kan ni hojta till varandra över rödvinet. Lagom till kaffet är ni båda med största sannolikhet hesa som korpar, och det är bara att gå hem.

Råkar ni begå misstaget att vara fler än två – välj vem du ska sitta bredvid och vem du vill ha mitt emot. Resten av sällskapet kan du glömma. Så vitt ni inte talar teckenspråk, eller nöjer er med små blinkningar och en och annan handviftning.

Varför har det blivit så tokigt?
Jag skyller den hopplösa ljudnivån på restauranginredarnas paniska rädsla för textilier. I en miljö där så gott som allt består av trä, metall, plast och kakel studsar ljudvågorna hysteriskt.
Visst, det där minimalistiska stuket är jättesnyggt att titta på, i alla fall på bild. Men fungerar inte i miljöer där många människor ska vistas.

Som lök på laxen har matgästerna mage att skramla med besticken, och barpersonalen spelar inte sällan musik.
Nog är det synd på den där pratstunden du såg fram emot. Och nog är det synd på de rara ärter som kökspersonalen faktiskt ofta ansträngt sig med att tillreda.

Visst händer det att maten kallnar lite fort på uteserveringen ibland, både tidigt och sent på säsongen.
Men för den som vill umgås och prata över en bit mat är det inget som slår bordet utomhus.
Till våren kommer de ut igen.
Vi har något att se fram emot, vi som helst av allt är uteätare. Och utepratare.

Copyright Klimakteriehäxan

Utsikt över Silicon Valley

Det är att betrakta som en smärre olyckshändelse, men nu råkade det i alla fall bli så att maken gick med in i Lindex-affären där jag snabbt skulle inhandla något, när vi nu ändå råkade vara i närheten – ja ni vet hur det kan bli ibland.
Jag gjorde det jag skulle, medan maken mer eller mindre motvilligt kontemplerade utbudet på underklädesavdelningen som låg alldeles innanför entrén.

När vi just lämnat affären gjorde maken en stillsam reflektion som jag tycker är tänkvärd i all sin enkelhet.
-Cleavage Enhancer?, sa han.
-Hur kan det heta Push Up på svenska?
Ja se där blev man svaret skyldig.

Men den som tittar ner i den upp-pushade urringningen har i alla fall bra utsikt över Silicon Valley. Och den har i alla fall fått en svensk beteckning också. Den kallas stundom för Suckarnas Dal, har jag förstått.

Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, oktober 26, 2006

I damers handväskor

Ni vet hur det känns: efter en tämligen lång dag på jobbet med en hel del att stå i, regnet smattrande mot rutan och ingen uppsjö av positiva överraskningar som väntar blir det i alla fall äntligen dags.
Man städar lite på skrivbordet, sopar ihop papper till en halvprydlig hög, kastar den där äppelskrutten som hamnat fel, släcker lampan och stänger av datorn.
Dags att gå hem.
Skönt.

Men i morse tog jag ju bilen! Passar extra bra eftersom jag glömt paraply. Så praktiskt!
Halvvägs ute på parkeringsplatsen trevar jag i jackfickan.
Den ska ligga där.
Den brukar alltid ligga där.
Fast nu gör den inte det.
Bilnyckeln, alltså.

Va? Vad har jag gjort med den? Var har jag lagt den?
Febril jakt i alla fickor. Tillbaka in. Ett nytt varv på det numera halvtomma skrivbordet: ligger den och skräpar under någon av mina pappershögar? Under tangenbordet till datorn? På golvet?
Nej, nej och åter nej.

Ja men då måste den ju ligga i handväskan, fast jag aldrig lägger den där.
Famlar i handväskans inre. Nycklarna hem, ja. Lilla extra sminkväskan, visst. Almanackan, självklart. Hårborste och en hopfällbar väskspegel, jo då. Sex pennor i olika stadium av skrivfähighet. Plånbok, självklart. Mobil. Minttabletter.
Det ena efter det andra kommer fram, men inte bilnyckeln.

Till slut vänder jag upp och ner på hela väskan, och ännu fler små livsnödvändiga tillhörigheter ramlar ut: skohorn, USB-minne, myntbörs, fodralet med alla kundkorten, ett gammalt ICA-kvitto, alvedon, en föråldrad inköpslista, solglasögon (så idiotiskt) och minsann om inte det hopfällbara paraplyet ligger där trots allt, tillsammans med min odiskade lunchlåda och en påse med en liten särk som ska lämnas tillbaka på Indiska. Plus några saker till.
Men ingen bilnyckel.

Nu har vi kommit till det ögonblick i livet när det är dags att tänka bakåt. Var har jag varit, vad har jag gjort, kan jag ha haft nyckeln med mig in på toaletten? Jag rusar tillbaka i mina egna spår, högst irriterad över hur minuterna tickar iväg medan jag inte kommer någonstans.
Men ingen bilnyckel.

På väg att ge upp och gå ut till busshållplatsen – nu hade jag ju i alla fall paraply – gör jag en sista insats, i vredesmod. Jag tar handväskan och skakar den, hårt. Ack nej, inget mer ramlar ut, den är tom.
Så, när jag börjar stuva ner alla mina nyss utslängda tillhörigheter, känner jag plötsligt något. Något hårt. Något som sitter lite fast i väskans foder.
Min bilnyckel.

Och all denna
min förlorade tid, all denna min irritation hade aldrig behövt drabba mig – eller er, kära bloggläsare – om det inte varit för att damers handväskor nu för tiden är så hejdlöst stora. Ett halvt liv får plats, och det man ska ha ligger utan undantag underst, om man nu över huvud taget hittar det. Alla de finurliga innerfacken som vid första påseendet verkar vara kanonbra visar sig efter kort tids användning vara omöjliga att skilja på. Det som var tänkt att hysa mobilen är plötsligt fullt av pappersnäsdukar, pennorna far omkring och tuggummibitarna, som rymt ur sin påse, ligger precis överallt.

Men en sak är säker: den eviga frågan om vad damer egentligen har i sina handväskor, den frågan får nu för tiden ett väldigt långt svar.
Som slutar med en ytterst motsträvig bilnyckel som lekt kurragömma i den alldeles för rymliga väskan.

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, oktober 25, 2006

Ett personligt A till Ö

A står för Aktiviteter jag gärna ägnar mig åt: läsning, sudoku, bloggande.
B står för Boken jag just nu läser: "Numret till Calicut" av Calle Hård.
C står för Cykelturen jag helst tar: en sväng runt Visby - gärna på tandem, det vore kul att testa!
D står för Dryck jag helst dricker: vatten, rödvin.
E står för Enastående människa jag beundrar: Dolly Parton (det ska jag kanske utveckla vad det lider…)
F står för Festens viktigaste ingrediens: gott humör (och god mat).
G står för Godis jag helst äter: choklad.
H står för min Hemstad: Stockholm.
I står för Instrumentet jag spelar: inget, tyvärr. Men jag äger en concertina som jag TRODDE jag skulle lära mig hantera.
J står för Jumboplatsen jag hade velat slippa: den i skolgymnastiken.
K står för Karriären jag drömde om: att bli artisten som trollband massorna med sång och dans.
L står för Livserfarenhet som betytt mest: att bli mamma.
M står för Maträtten jag helst bjuder på för närvarande: fläskfilégryta med trattkantareller.
N står för Något jag aldrig klarat (alltså Negativt för mig): att stå på händer.
O står för vad jag tycker om Ormar: hu!
P står för Pausfågeln jag helst lyssnar till: koltrasten.
Q står för det Quinnligaste jag vet: snygga naglar i färg som matchar högklackade röda skor.
R står för Resan jag aldrig gjort men gärna vill göra: Seychellerna.
S står för Sommarens bästa beståndsdel: bad i hav och sjö.
T står för Tiden när väckarklockan ringer: 07.10.
U står för det Underklädesplagg jag tycker bäst om: minimizer, behåfabrikanternas gåva till den som är lite framtung.
V står för Vikten jag drömmer om: 72 kg.
W står för det jag vill göra kommande Weekend: sova länge.
X står för en okänd faktor jag skulle vilja förstå: det svarta hålet.
Y står för Yttre egenskap jag ser hos det motsatta könet: händerna.
Z står för mitt stjärntecken (i Zodiacen): skorpion.
Å står för något jag Ångrar: att jag inte försökte lära mig fler språk.
Ä står för Ärlighet, som varar längst, även om den gör ont ibland.
Ö står för Övrigt – som exempelvis Önskan om en strålande framtid för mina barn.

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, oktober 23, 2006

Parmesan, tack - och därmed pasta!

Att jobba på krog har säkert sina avigsidor.
Och det går naturligtvis att hitta mängder av ursäkter för trist bemötande över matsedeln: alla kan som bekant ha en dålig dag, inte bara servitören utan också gästen.

I helgen hamnade jag på en rekommenderad italiensk restaurang på Södermalm här i Stockholm. Jag har känt till den länge, men det har bara inte blivit av att jag gått dit. Förrän nu.
Hosteria Tre Santi ligger på Blekingegatan, på bekvämt gångavstånd från Skanstulls T-banestation.
Menyn är övervägande italiensk. Personalen är övervägande svensk. Priserna är inte skyhöga, men att kalla dem låga vore inte heller rätt.

Vi var några stycken som beställde Pasta al arragosta – pasta i hummersås, för 145 kronor. En riklig portion kom in, mycket sås. Men pastan var inte al dente, som italienarna lärt oss att den ska vara. Hummerbitarna var pyttesmå. Rätten tålde helt enkelt inte en jämförelse med semesterns Spaghetti allo Scoglio (pasta med skaldjur), som blev en ständigt återkommande favorit i somras – och som kostade mindre.

Men innan vi kom så långt bad en av oss att få parmesanost. Det fick hon inte. I stället fick hon svaret:
-Det passar inte till den här maten.
Häpen över smällen på fingrarna ägnade sig min väninna skamset åt sin pasta, utan ost.
Då härsknade jag till och tillkallade servitrisens uppmärksamhet en gång till. Sa:
-Jag hörde att du upplyste oss om att man inte ska ha parmesan till den här maten. Men nu är det så att jag anser mig vara tillräckligt vuxen för att själv bestämma över vad jag äter. Jag ska be att få parmesanost!

Varje klok restaurangmänniska skulle i det läget pinna iväg efter osten och strunta i att gästen inte förstod bättre, om inte för annat så åtminstone med tanke på dricksen.
Men inte den här.
-Ska du ha ketchup också? sa hon och flinade.
-Har du nån? fräste jag.
-Nä, tror inte det.
-Då så. Då nöjer jag mig med osten.

Parmesanosten kom.
Jag blev mätt.
Men inte nöjd.
Hur gick det då med dricksen, undrar kanske någon?
Si det blev ingen.
Fast vi åt inte upp all parmesanosten i serveringsskålen.
Den fick hon göra vad hon ville med.
Vi kommer knappast att ses igen, med eller utan ost och ketchup.
Och du som går på de tre helgonens krog ändå, du vet vad du har att vänta dig.

Copyright Klimakteriehäxan

En heter Humle...

Såg ni möjligen SVT-galan i tv i lördags?
Lena Philipsson gjorde ett riktigt skojigt nummer med blinkningar till barnprogram genom tiderna.
Detta placerade henne också på en av kvällstidningarnas löpsedlar igår, jag orkar inte minnas vilken av dem.
Där stod i alla fall att Lena Ph ”smekte sig på brösten”.
Jojo.
Man häpnar.
Skulle vilja påstå att den kvällstidningsredaktör som försöker sig på att smeka en kvinnas bröst enligt Humle och Dumle-metoden inte har särskilt stor framgång hos det s k täcka könet.

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, oktober 22, 2006

Idrott på läktarplats

Alla bör röra på sig.
Det gör livet bättre på så många vis: man blir friskare, man orkar mer, man får sociala kontakter, man har kul.
Ibland blir det extra trevligt, i alla fall om man begåvats med en så kallad vinnarskalle, och det är när ansträngningarna, kanske efter en eller annan motgång, kröns med seger.
Seger sporrar, till mera träning, till nya segrar.

Kanske kommer ni förresten ihåg när Ingemar Stenmark surnade till på en intervjufråga han fick? Frågeställaren antydde att Ingemars framgångar i skidbacken till stor del berodde på tur.
-Det kan hända, kontrade Ingemar, men det märkliga det är att ju mer jag tränar, desto mer tur har jag.
Säg sen inte att den grabben inte har talets gåva!
(Det där var en parentes, men en tänkvärd sådan, tycker jag.)

Själv har jag också idrottat, men det tillhör numera historien.
Däremot har jag i sisådär femton år tillhört en annan stor kategori inom sportsektorn: idrottsföräldrarna.
Båda våra barn har testat olika grenar, som hockey, bandy, gymnastik. Men det blev handboll.
I handbollsskolans inledningsskede liknade det mest leken Halli-hallå, bollen rullade mer på golvet än den kastades mellan de små barnahänderna, men det blev bättre.

Ungarna avancerade till riktiga lag, till seriespel, till cupspel. Och precis som alla andra idrottsföräldrar skjutsade vi till och från både träningar och matcher, vi hejade frenetiskt trots att vårt lag låg under med 10-0, vi berömde varenda hyfsad passning och blev det mål visste vi inte till oss av stolthet och lycka.

Men det är inte alldeles enkelt, det där livet på läkarplats. I dag var jag där igen.
När motståndarlaget är överlägset lider jag helvetets alla kval. Det hjälper inte att jag tydligt kan se att ”de andra” är bättre. Plötsligt hör jag mig själv ifrågasätta domsluten – jag är verkligen inte rätt person att göra det, min kunskap om handbollens spelregler är ytterst bristfällig för att inte säga rudimentär. Så, rätt som det är, blir det ett mål för ”vårt” lag! Jag applåderar förtjust, bara för att bli nedhyssjad av bänkgrannen, som sett att bollen faktiskt inte var inne.

Det där med lojaliteten kan bli ett riktigt problem. Jag tycker nämligen (i största hemlighet, förstås, men ändå) att även spelare i motståndarlag kan göra saker som vore väl värda en applåd.
Glöm det.
Idrottsföräldrar blundar undantagslöst för tjusigheter som det andra laget gör.

Jag tycker också hjärtligt illa om seden att klappa händer när motståndarlaget ligger i anfallsläge. Det påstås störa deras koncentration, och det är hela anledningen till att folk klappar, hårt och taktfast. Osportsligt, tycker jag, som naturligtvis gjort bort mig och fallit in i takten när fiendelägret klappat under vårt anfall. Det handlade alltså inte om att stödja utan om att störa, och jag blev snabbt tillrättavisad och har inte gjort om misstaget. (Men jag vägrar också klappa när motståndarna går till attack.)

Under matchens gång kommer en störtskur av goda råd från mammorna och papporna på åskådarplats. Råd som vem som helst kan ta åt sig av, eftersom de ofta inte är särskilt tydligt
riktade till endera laget och sällan är originella.
-Samarbeta!
-Ni måste snacka med varandra!
-Heeem!
-Bara säkra pass nu!
Och så diverse ilskna muttranden och ibland illvrål när domaren dömer ”fel”.

Fast det är inte det där med reglerna, domsluten, förlusterna och vinsterna som tar mig hårdast.
Handboll är en sport som, ju större och äldre spelarna är, undan för undan blir allt tuffare.
Nu för tiden blir det varningar, utvisningar, gula och röda kort, straffar – och skador. Näsblod, stukningar, vrickningar hör liksom till. Knän, armbågar och näsor är ständigt i riskzonen.

Ibland ser det otäckt ut. Alldeles för ofta, om sanningen ska fram.
Och då spelar det för mig absolut ingen roll vilket lag som drabbas.
Medan spelaren ligger där på golvet och vrider sig, med sprutande tårar, kvidande eller rent av skrikande av smärta sitter jag där på min bänk alldeles stel.
Hur gick det? Är det allvarligt? Hur allvarligt? Finns det ingen läkare här? Ska de inte ringa efter ambulans? Ska inte ungens mamma komma nu?

Jag får kämpa mot tårarna. Halsen tjocknar, jag ser för min inre syn hur mitt eget barn ska manglas av flåbusarna i motståndarlaget, jag undrar hur jag ska stå ut en endaste spelminut till, jag vill rädda henne, skydda henne, tackla tillbaka i hennes ställe. Magen knyter sig, det gör ont, riktigt ont.
Jag sväljer och försöker tvinga bort klumpen, få halsen att återgå till normaltillståndet igen. Hoppas att ingen av de andra märkt något, de som kan alla reglerna och vet att en smäll kan vara juste fast den ser hemsk ut.
Tack och lov har det hittills inte hänt något riktigt förskräckligt. Oftast är spelaren tillbaka på plan inom loppet av några minuter.

När slutsignalen går är jag utan undantag lättad.
Det gick bra den här gången också.
Och då menar jag inte matchresultatet, även om en vinst förstås är ett plus.
Så kan det vara för en mamma att idrotta på läktarplats.
Att sedan ungarna skulle må ännu bättre av att inte bli skjutsade i bil till och från alla sina sportsliga aktiviteter, det är en helt annan historia.

Copyright Klimakteriehäxan

lördag, oktober 21, 2006

Rätten till eget rum

”100 000 barn saknar eget rum” står det i en rubrik dagens SvD – det gäller svenska barn, förstås, i åldrarna mellan 10 och 18.
För även om många bor på fler kvadratmeter än de har tid att dammsuga, så består den svenska trångboddheten, enligt en ny rapport från Boverket. En miljon vuxna och en halv miljon barn borde ha större yta att svänga sig på i hemmet. Och det är alltså barnfamiljerna som har minst armbågsrum.

Vad kan då detta betyda?
Jo, att trångbodda barn inte får läxro och som en följd av det sämre skolbetyg. Vilket, föga förvånande, leder till sämre konkurrenskraft om man kikar lite längre in i framtiden.
Men det betyder förstås också flitigt förekommande skärmytslingar, irritationsmoment som en familj mår bättre utan.
Det betyder rimligen också att den där 18-åringen, just på väg ut ur just den här statistiken, känner en ännu större längtan efter att flytta hemifrån, få något eget, rå sig själv.

Och det är då det blir riktigt besvärligt.
För det finns faktiskt praktiskt taget ingenstans för dem att ta vägen – om inte någon i familjen råkar ha resurser och köper en liten rar innerstadsetta som present, förstås. Den lyckan drabbar inte så många.

Mina två små gullungar ingår inte i barnkolumnen i Boverkets statistik den här gången, eftersom de numera har fyllt 20 respektive 18 år.
Men på sätt och vis saknar de eget rum.
Fast det är självförvållat.

För golvet i sonens rum är ständigt täckt av ett lager av – ja, saker. Ren tvätt, smutstvätt, böcker, tidningar, prylar. Han erkänner att det inte går att vara där om man är vaken.
Vad hjälper det då att ha eget rum?
Dottern har det ofta lika illa, men inte lika ofta, tack och lov. Glömmer aldrig pojkvännens reaktion när det en gång, faktiskt, var riktigt städat.
-Åh, har du ett skrivbord?

Jag försöker trösta mig med att det faktiskt lär gå över, det där stadiet av ständigt kaos.
Andra föräldrar med vuxna barn påstår att det händer saker när de väl får något som verkligen är deras eget.
Måtte det ske inom en rimlig framtid.
Måtte rätten till ett eget boende kunna bli ett krav som kan förverkligas.
Innan man måste dra sig till minnes folkpartiets gamla slogan om rätten till eget rum på hemmet.
Då är det för sent.
Men statistiken över vår trångboddhet är illavarslande, håll med om det.

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, oktober 20, 2006

En 3-årsdag mot alla odds

I morgon är det lördagen den 21 oktober. En liten flicka vi alla hört talas om fyller tre år.
Hon heter Charlotte Wyatt, men kallas mest för Baby Charlotte*, och hon blev världsberömd för att hennes föräldrar kämpade för hennes rätt att leva medan läkarexpertisen hävdade att hon borde få dö.

Baby Charlotte vägde bara ett drygt halvkilo när hon föddes, mycket för tidigt. Hon hade en svår hjärnskada och risken att hon skulle sluta andas var stor. Doktorerna på St Mary-sjukhuset i Portsmouth, England, ville att naturen skulle få ta ut sin rätt, att ingenting skulle göras för att förlänga hennes liv. Man sa till hennes mamma och pappa att allt deras barn kunde uppleva var smärta, att de aldrig skulle kunna få kontakt med sin lilla flicka, att hon faktiskt var ett hopplöst fall – och att det enda barmhärtiga var att låta henne dö. En domstol gav läkarna rätt.

Men Darren och
Debbie Wyatt ville annorlunda. Med hjälp av jurister gick de mot läkarna och domen, och deras dotter fortsatte att leva medan en lång och besvärlig rättsprocess framskred.
Till sist vann föräldrarna över läkarna. Baby Charlotte skulle få all hjälp medicinsk expertis kunde bjuda, och hon skulle ges chansen att leva vidare.

Darren och Debbie
besökte sin lilla flicka på sjukhuset varje dag. Sjukhuspersonalen ansåg att babyn varken kunde se eller höra. Men föräldrarna sjöng för henne, de pratade med henne – och de hävdade bestämt att hon kände igen dem, att hon kände deras kärlek.
Hemma fanns Charlottes syskon – ett äldre barn, och två småsyskon födda efter Charlotte.

Och Baby Charlotte
trotsade sina dåliga odds. Hon fortsatte att vara ett svårt handikappat barn, men tidigare i år var sjukhuset ändå redo att låta henne åka hem. Visserligen behövde hon fortfarande få syretillförsel, och visserligen skulle hon fortfarande sondmatas, men till och med läkarna medgav att hon verkade bättre, och hennes förväntade livslängd blev plötsligt år eller månader i stället för som tidigare veckor eller månader.

Det var bara det att vid det laget hade Darren och Debbie Wyatts äktenskap fallit sönder. De hade inga krafter kvar. Baby Charlotte hade inget hem att komma till, familjen var splittrad.
Därför firar Charlotte sin 3-årsdag, som få hade trott hon skulle få uppleva, på sjukhuset i Portsmouth.
Och det som kunde ha varit en riktig solskenshistoria och ett vittnesmål om hur mycket föräldrars starka kärlek till sina barn kan åstadkomma, det fick i stället en final i moll.

-Kritisera inte
föräldrarna, säger en psykolog i brittiska Daily Telegraph.
-Beundra dem i stället för att de höll ut så länge och respektera dem för att de verkligen försökte. Och känn sympati för dem, i en situation som måste vara oerhört jobbig.
Sympatin måste förstås också omfatta Baby Charlotte, som efter allt hon fått utstå trots allt uppnått sin tredje födelsedag.

Nu söker man ett lämpligt fosterhem åt henne, medan debatten om hur mycket det är rimligt att satsa på barn i situationer liknande Charlottes går vidare, inte bara i England.
Föräldrakärlek och pengar ligger i olika vågskålar, tillsammans med hopp och förtvivlan – och samhällsekonomiska hänsyn.
Under tiden kämpar Baby Charlotte vidare mot ännu en födelsedag, mot alla odds.

Och alla vi föräldrar till alldeles "vanliga" ungar har anledning att än en gång reflektera över vår tur - vi som vunnit högsta vinsten i lotteriet om livet.

Källor: Daily Telegraph och Times
*Ej att förväxla med den Baby Charlotte från Australien som TV 4 lär ha visat en dokumentär om nyligen.

Copyright Klimakteriehäxan

Gratis reklam, var så god!

Godis är visserligen gott, men det är inte bra att smälla i sig. Har ni hört det förut någonstans, någon gång? Varningen gäller även sådant godis som man äter under förevändningen att det ger bättre andedräkt – som Mentos, till exempel.

Läsk är inte jättegott, men ibland passar det. Fast då ska man passa sig, det har vi också fått lära oss.
Och inte ens om man går över till de ”smala” varianterna, som Diet Coke (Cola Light), duger det.
Men vad händer då om man kombinerar Mentos och Diet Coke?
Jo man får en fenomenal gratisreklam för de två varumärkena, reklam till ett uppskattat värde av cirka 75 miljoner kronor. Fast inte bara det. Det blir underhållning också.
Titta på den här länken, så får du (det något överraskande) svaret.

Copyright Klimakterihäxan

onsdag, oktober 18, 2006

Time out - i skamvrån?

Det har droppat in några mail från surfare som noterat att det inte hänt särskilt mycket på min blogg på några dagar.
Förklaringen är enkel.
Har bara en ofrivillig time out på grund av jobbet, som snor åt sig en massa timmar både här och där, mer än vanligt. Då krymper tiden man kan ägna åt att knacka och klicka på sin dator.

Men i någon tidning råkade jag se att ”time out” numera egentligen betyder att man står i skamvrån, eftersom folk – exempelvis politiker – säger sig ta ”time out” när de gjort något som allmänt uppfattas som fel eller dumt, eller åtminstone något som deras väljare inte uppskattar. Sedan försvinner syndaren ut ur allmänhetens synfält åtminstone tills stormen bedarrat eller felsteget glömts bort.

Så kan det gå med en hederlig idrottsterm. Om man inte passar sig hamnar man i skamvrån när man faktiskt bara hade tänkt sig en liten paus för att lägga om taktiken och hämta lite nya krafter.

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, oktober 13, 2006

Bland prislappar och volanger

I ett av mina alltför sällan förekommande städryck dök den upp.
En vit liten pappersbit, en prislapp avriven från något nyss inköpt klädesplagg. Skräp, som lyckats gömma sig i en liten mörk vrå, men som nu tvingades fram i ljuset.

Jag plockade upp den i akt och mening att raskt förpassa den till soporna, men något hejdade mig.
Det var inte bara en simpel prislapp.
På baksidan fanns ett litet meddelande.
”Det här är inte bara ett plagg” stod det, och så fortsatte det, i lite mindre bokstäver: ”det är omtanke om dig själv som visar hur vacker du kan vara. Prova själv, får du se”.
Hoppsan!
Så vänligt! Så omtänksamt! Så smickrande! Inte ofta får man sådana uppmuntrande tillrop nu för tiden, när varje tugga blixtsnabbt verkar förvandlas till ännu en utbuktning i trakten av det som en gång kallades midja.

Kan ni förresten dra er till minnes en av mina gamla bloggposter som handlar om en expedit som kallar storlek XL för Extra Lagom? Nu har hon kommit med ett nytt liknande bidrag i den här sortens ordlista.
När jag poppade in i hennes butik senast försäkrade hon glatt en kund att om nu volangkjolen hade kommit åter på bred front och fortfarande kunde anses hyfsat trendig, kan det väl inte vara nåt jätteproblem att ha en extra volang ovanför midjan också?
Den shoppande damen sög in diafragman med full kraft och såg genast ut att må bättre, speciellt som hon köpte en tunika som inte slingrade sig runt kroppen som en hungrig boa constrictor.

Så där är det. Blir man lite uppmuntrad blir man inte bara gladare, man blir alldeles bestämt lite snyggare också.
Till och med tryckt på baksidan av en prislapp kan budskapet ha viss effekt.
”Det här är inte bara ett plagg – det är omtanke om dig själv som visar hur vacker du kan vara. Prova själv, får du se”.

Nu återstår bara ett problem.
Jag har inte den ringaste aning om i vilket plagg den där lappen satt från början.
Kan det ha varit något med volanger?

Copyright Klimakteriehäxan

Ju enklare desto simplare...

En kvinna ringde radions telefonväkteri ”Ring P1” i morse.
Hon ogillade starkt att tjejer uppmanas att hålla sig inne när våldtäktsmän antas härja.
Och hon hade ett bättre förslag:
Man bör uppmana själva våldtäktsmännen att inte gå ut.
Fullständigt genialt.
Ju enklare desto simplare.
Att ingen tänkt på det tidigare!

Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, oktober 12, 2006

Här sitter man med lång näsa

Nähä.
Inte i år heller.
Här sitter man med lång näsa.
Ingen kvinna får Nobelpriset i litteratur.
Och inte har jag läst en enda bok av Orhan Pamuk heller.
Allt är med andra ord som vanligt.

Det har faktiskt hänt att jag i förväg både känt till och läst författare som akademien valt. Heinrich Böll var en sådan, Gabriel Garcia Marquez också för att ta två som jag kommer ihåg fast det var länge sedan. Och Harold Pinter hade jag, hör och häpna, sett i egen hög person mot Alan Bates på en London-scen i "Hemkomsten" - kanske uruppsättningen? Teaterbesöket satte inte några djupa spår, men jag blev förstås påmind i fjol när han fick priset. Men vanligare är ju att man är helt nollställd. Va? Vem?

Vad beträffar Pamuk så har jag haft ett exemplar av hans ”Snö” i bokhyllan sedan den var alldeles ny. Det har bara inte blivit av att jag öppnat den – världen är ju full av böcker som man aldrig hinner läsa.
Egentligen tycker jag att hans senaste, ”Istanbul”, som (förstås) fick lysande recensioner, låter mer lockande. Den talade han också om på bokmässan i Göteborg i september, men jag hörde honom inte.

Nu har i alla fall de som brukar kallas Aderton sagt sitt genom språkröret Horace Engdahl.
Och jag har vägt mitt exemplar av ”Snö” i handen. 528 sidor tung.
Vi får väl se. Lovar ingenting bestämt.
Världen är, som sagt, full av böcker man aldrig kommer att hinna läsa.
Nästa gång det är dags har Kristina Lugn ett ord med i laget.
Kan det möjligen vara ett steg i rätt riktning?

I väntan på det lägger jag mig på en intellektuell nivå snäppet under Akademiens och tittar på när Bert Karlsson bantar i TV3:s "Du är vad du äter".
Bert har nog inte heller hunnit läsa Pamuk.

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, oktober 11, 2006

Den Förste - den Ende, den Rätte?

Dottern har haft en och samma pojkvän i snart två år.
Det borde väl en mamma vara väldigt nöjd med?
Han är lugn och skötsam, verkar gilla dottern väldigt mycket, kommer med blommor ibland och köper fina presenter.
Varför sitter jag då inte här och hoppas av hela mitt hjärta att hon hittat Honom, Den Ende och Rätte, redan i första försöket?
Hade jag svaret på den frågan skulle de här raderna aldrig knackas ner.

För samtidigt som jag absolut inte tycker att tjejer ska skutta runt bland grabbar som ett billigt vandringspris så bär jag på den där mystiska känslan att ”lite fler ska hon väl ändå känna på innan hon bestämmer sig”.
Sitter jag här och uppmanar min egen dotter att ägna sig åt ren och skär promiskuitet i stället för att mysa med den gamla vanliga grabben? Vill jag ha tillbaka 70-talets fria och ibland vårdslösa sex, eller pläderar jag för mer sentida kk-tänk? (kk betyder knullkompis, men det visste ni väl).
Nej. Men ändå.
Jag har så svårt att tro att det ska hålla i längden.

Fast det finns exempel som visar att det är möjligt.
Ta J och M, från en svensk småstad. Gick i samma gymnasium, blev ett par, gifte sig i polisonger och kaffefatsstora glasögon, fick barn, gjorde karriär på var sitt håll, skaffade villa och sommarställe medan åren bara rullade på. I dag, efter ungefär fyrtio år tillsammans, förefaller de fortfarande vara förälskade. Sätter sig helst tätt ihop i samma soffa, stjäl till sig en diskret smekning. Det är fantastiskt, ljuvligt, avundsvärt – jag saknar superlativ nog för att beskriva detta.

Men B och S då? Även de från en mindre stad i Mellan-Sverige. Ett par sedan skolan. Gifte sig visserligen inte formellt, men skaffade barn och blev väldigt etablerade. Dock etablerade också B ett parallellt liv vid sidan av, med yngre och möjligen snyggare damer, vilket aldrig störde karriären – möjligen stöttades den. Det gick ändå i åratal, men kom till ett oundvikligt uppbrott som förstås gjorde väldigt ont.

S hade aldrig haft någon annan. Jo kanske något svärmeri för en filmstjärna eller annan avlägsen, åtråvärd person – men aldrig någon gripbar man av kött och blod.
Visst, hon har hämtat sig vid det här laget. Men hade hon haft lite större erfarenhet av hur livet där ute på partnermarknaden går till hade det nog varit enklare och mindre smärtsamt.

L berättade gärna om hur kär han fortfarande efter tjugo år var i klassens sötaste flicka, som han fick tre barn med. Tills han efter ytterligare ett år kom fram till att han egentligen var homosexuell – han hade väl inte vågat tänka tanken tidigare.

Och P och K, slutligen. Som hittade varandra på jobbet i unga år, men aldrig gick till prästen. Efter 25 år blev de tveksamma. Var deras relation något att ha? De separerade och flyttade ihop, för att separera igen. Men så blev P sjuk, det verkade livshotande men gick över. Då, först, friade han formellt och i somras blev de tu äntligen ett, lagom till deras 55:e födelsedagar.

Det finns som bekant inget vaccin mot brutna löften, sinande kärlek eller ruttnat förtroende.
Ingen hållbarhetsstämpel på Han den Ende eller Hon den Enda.
Lika lite finns det garantier för att den som provar på allt hittar rätt till slut.
De goda exemplen, liksom de dåliga, är bara just exempel.

Och alla är vi ju överens om att föräldrar ska inte bestämma vem deras barn ska slå ihop sina påsar med.
Dottern kommer att välja en man efter eget huvud, när hon själv vill. Sedan får jag tycka precis vad jag vill.
Det är naturligtvis alldeles i sin ordning.
Men jag vore väl inte mamma om jag inte åtminstone får gå och grubbla lite på saken?

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, oktober 09, 2006

Madonna floppar på HM

Ingen kan väl ha undgått reklamkampanjen, den där Madonna i egen hög person tittade på oss med ett enda öga, medan den noggrant tillfixade luggen dolde det andra.
Stjärnan var klädd i den tracksuit som klädkedjan tagit fram ”speciellt för Madonna”. Hon bar den i vitt.
Annonserna bestod annars av annat löst folk ur Madonnas stab, också de åtminstone delvis klädda i H&M-kläder.

Men den där tracksuiten, den var liksom Madonnas.
Eller träningsoverall, då, som vi faktiskt brukar säga på svenska. Fast det låter kanske inte lika trendigt.
Nu finns de där plaggen att köpa för den som vill, sedan mer än sex veckor tillbaka – det fanns till och med ett releasedatum! En speciallapp sitter isydd: Madonna /hjärta/ H&M.

Det hänger fullt med Madonna-overaller i alla H&M-affärer.
I samtliga storlekar, svarta och vita, bara att välja.
Jag är inte förvånad.
Jackan kostar 298 kronor, byxan 198.
Inte särskilt mycket, men det priset vill så gott som ingen betala ändå. Blank polyester, mycket blixtlås. Skitfult, finns inget annat ord.

Madonnas tracksuit är ingenting annat än en glansig husvagnssvid, en sådan som man och hustru brukar ha i den svenska semesterbyn – och ständigt hånas för av sina mer trendiga belackare.
Fast en vanlig husvagnsoverall kan man få ännu billigare, precis lika motbjudande blank i tyget som den här. Båda varianterna blir förmodligen lika säckiga också.

Tillåt mig betvivla att Madonna sliter särskilt hårt på sin. Hon, som minsann inte är van att floppa, måste ha lånat sitt namn till ett av senhöstens billigaste rea-erbjudanden.
Nej, jag har inte tillgång till några försäljningssiffror, men jag har ögon att se med!

Så, om du trots allt är en som tänder på tracksuit – vänta några veckor, den blir snart din till halva priset, jag lovar!
Samtidigt kan du peka finger åt dem som trodde att de var smarta när de investerade i några overaller i akt och mening att tjäna en hacka genom att sälja på nätet när de tagit slut i affärerna… tji fick de.
Floppade, helt enkelt. Precis som Madonna. Eller i alla fall hennes träningsoverall.

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, oktober 08, 2006

Säkert hösttecken

Nu har båtfolket dragit på sig fleecevästarna och satt igång.
Just den här söndagen var perfekt för ändamålet: sol och hyfsat varmt.
Båt efter båt tar ett skutt upp ur sjön, upp på torra land.
Hela sommaren har de legat på de kluckande vågorna och kölat lite grand med varandra, som Robban Broberg skrev i sin båtlåt. Det är slut med det nu, för den här gången.

Väl uppe ur det våta elementet tas flytetygen om hand som nybadade småbarn: de torkas och fejas och kläs sedan på. De slås noggrant in i färgglada presenningar som fästs ihop med snören i konstfulla rosetter, för att sedan stå där som hemlighetsfulla paket tills vårsolen tinar de nedfrysta båtkänslorna och får alla seglare och hobbykaptener att komma tillbaka och ta om alltihop från början: skrapa, måla, fernissa, fixa dynor, se över alla detaljer…

Men just nu är det idet som väntar.
Säkrare hösttecken än den feberaktiga aktiviteten kring våra småbåtshamnar finns inte. Och vi som ingen båt har och avundsjukt brukar snegla mot fritidsarmadan på väg ut i skärgården i strålande sommarsol, vi slipper åtminstone jobbet.
Såväl på våren som om hösten.

Copyright Klimakteriehäxan

Äntligen dags för ÄNTLIGEN?

På torsdag är det dags att ropa ”Äntligen!” igen.
För även om Gert Fylking och Horace Engdahl har gjort upp och Fylking numera håller tyst, så brukar ju de ironiska äntligen-ropen skalla i alla fall när namnet på årets Nobelpristagare i litteratur kungörs.
Nu har de hur som helst bestämt sig än en gång, de vittra människorna i akademin. Och kan fortsätta att vittra i ett år till…

Och vi vanliga bokläsare, vi får eventuellt tips om en för oss hittills totalt okänd författare som blir en angenäm ny bekantskap. Eller så får vi en svårtillgänglig, så gott som oöversatt lyriker/dramatiker att lära oss namnet på, för att snabbt glömma bort det igen.

Men en sak man i alla fall kan roa sig med innan guldpendylen i börshuset slår sina ödesmättade slag på torsdag, det är att gissa på möjliga namn – eller omöjliga, för all del.
Personligen vill jag att det i år blir en kvinna som får de tio miljonerna, äran, medaljen, diplomet och jublet. Plus en massa glada läsare, nya och gamla, på köpet. Hon skulle kunna heta Joyce Carol Oates. Hon skulle kunna heta Margaret Atwood. Två starka nordamerikanska röster, den första från USA, den andra från Kanada.
Då skulle i alla fall jag äntligen kunna ropa ett ärligt menat ”Äntligen!”.

Blir det en man tycker jag peruanen Mario Vargas Llosa gjort sig förtjänt av ett fint pris. Och ska vi prompt leta upp en svensk kandidat vill jag föra fram Björn Larsson – en enda av hans böcker räcker, nämligen ”Drömmar vid havet”.
Vad finns det mer för förslag? Massor, förstås.
Jag skickar frågan till några andra bokmalar i bloggosfären och ser fram emot deras favoriter. Får vi inte namnet på pristagaren kan vi i alla fall få tips på god läsning!

Petra – full av boktankar på En annan sida.
BookReflections – bloggens namn är en tydlig indikation, eller hur?
Du är vad du läser – vilket man kan säga om den här också…
Helenas dagar – hon verkar hinna läsa hur mycket som helst!
Aronjakob – här finns specialkunskaper kring Nobelpris över huvud taget.

Kul om fler hänger på – lägg in en kommentarrad och berätta var man hittar era kandidater till årets Nobelpris i litteratur! Den som gissar rätt förärar vi både ära och berömmelse!

Copyright Klimakteriehäxan

lördag, oktober 07, 2006

Stenkul i Lycksele

RAPPORT FRÅN MIN NORRLÄNDSKA RESA - DEL 1

Norrland ligger åt fel håll, det hävdar jag bestämt.
Ska man åka någonstans, då ska man ta sig söderut. Där finns solen, där finns blommorna, där finns värmen, där finns vinet, där finns maten, där finns de sammetsmjuka nätterna.
Men i sommar har jag ändå rest runt en del i Norrland. Och nu måste jag konstatera, att trots att det fortfarande ligger där det ligger, alltså åt fel håll, har det sina poänger.

Ta till exempel Lycksele.
Ingen ort turisterna vallfärdar till precis, fast det är klart att på vintern har en och annan skidåkare vägarna förbi. Staden ligger där vid Umeälven. Det ser rätt stillsamt ut.
Från hotell Lapplands stora lunchrestaurang, byggd för att likna en lappkåta, knatar man över bron. Halvvägs över på andra stranden kan man titta på ett strävsamt par som knegar i motvind – en skulptur som fiffigt nog placerats på ett gammal fundament från en sedan länge försvunnen bro.

Väl över på andra sidan har man hamnat i centrum.
Hamburgerrestaurang (norrländska Max, självklart), bensinmack, kommunhus, Ica, Coop, vårdcentral, bokhandel, de andra vanligaste affärerna, plus en ganska kul presentbutik med mestadels norrländska prylar.
Inget att jubla över. Fast helt OK.
Lite roligare blir det när man får veta att stadens två höghus lokalt går under benämningen Manhattan.
Och riktigt roligt blir det när man kommer till torget.

Där finns nämligen den häftigaste vattenkonst jag tror att jag någonsin sett:
En jättestor stenkula rullar i ett evigt vattenbad. Kulan är 120 cm i diameter och väger flera ton. I ett fiffigt underjordiskt rörsystem pumpas vatten runt. Det bubblar upp under kulan, som vilar i en skålformad bädd. Men den landar liksom aldrig, når aldrig skålens botten. Stenen, ständigt vattenblank, rullar outtröttligt och vällustigt i sitt bubbelbad. Moln och sol speglar sig i den våta ytan.

Jag blev alldeles betagen. Tänk att bara vatten kan lyfta denna jättebumling! Tänk att någon kom på idén att ens försöka! Tänk att något så alldagligt som sten och vatten kan bli en sådan fenomenal syn!
Jo, jag vet att vatten i vilt tillstånd besitter ofantliga och ibland ytterst destruktiva krafter. Men här handlade det om tuktad naturkraft i skönhetens tjänst.

När jag väl slitit mig från torget och entusiastiskt berättade om det där konstverket råkade jag – mig ovetandes – på en urinvånare från staden.
-Jaså, du tyckte det där var så märkvärdigt? sa hon.
Jaaa – höll hon verkligen inte med?
-Om du tyckte det var märkvärdigt nu skulle du väl svimma om du kom hit på vintern, sa hon nyktert.

Det visar sig att till skillnad från de flesta andra utsmyckningar med vatten vi har i vårt nordliga klimat rullar Lyckseles stenkula vidare året runt. Också mitt i smällkallaste vintern.
Om jag någonsin igen åker till Norrland på vintern måste jag absolut ta vägen förbi torget i Lycksele. För där är det helt enkelt stenkul.

Copyright Klimakteriehäxan

PS Jag har försökt hitta en bild på mästerverket på nätet för att länka till, men hittar ingen, konstigt nog. Skäms dessutom lite över att jag inte skrev upp vad upphovsmannen heter. Men någon där ute kanske vet besked?

torsdag, oktober 05, 2006

Lättsam lista

Från medbloggaren Blomma har jag fått en ”utmaning” – en av det snällare slaget. Helt enkelt en bunt frågor att svara på, utan någon djupare baktanke (tror jag).
1. Ta närmaste bok och slå upp sidan 18, rad 4 - vad står där?
”Fåglarna är tysta, som om de lyssnade efter något”. (Ur Karin Alfredssons ”80 grader från Varmvattnet”)
2. Sträck ut din vänstra arm så långt du kan, vad rör du vid?
Min lilla söta symaskin (som tidigare bevärdigats med en egen post på min blogg)
3. Vad var det senaste du såg på tv?
Ett nyhetsprogram.
4. Utan att se efter, gissa vad klockan är:
Hann inte hejda mig – tjuvkikade. 19.15.
5. Bortsett från datorn, vad hör du just nu?
En buss ute på gatan.

6. När var du senast utomhus och vad gjorde du då?
För en timme sedan gick jag från bilen över parkeringen in i porten… kan ju knappt kallas att vara utomhus, men ändå.
7. Vad tittade du på innan du började svara på den här undersökningen?
Min snigelpost, min mail och min besöksräknare på bloggen.
8. Drömde du något inatt? I så fall - vad?
Drömmer sällan och minns det i så fall så gott som aldrig. Inte i natt i alla fall.
9. När skrattade du senast?
Åt en halvdum vits som någon drog på jobbet.
10. Vad finns på väggarna i rummet där du är nu?
Stort svartvitt foto som jag tagit. En liten akvarell som en kompis målat. En båt i blyerts, en av de första teckningar som sonen gjort. Två keramiksaker dottern tillverkat på dagis. Fina grejer alltihop!

11. Har du sett något konstigt på sistone?
Ja – eller sorgligt, snarare. En ovårdad man av typ utesovare som höll på att tappa byxorna. Han märkte inget.
12. Vad tycker du om den här utmaningen?
Lättsam, men lite i längsta laget.
13. Vilken var den senaste film du såg?
Pretty Woman i tv, vet inte för vilken gång i ordningen. Vill se en hel bunt med filmer som går på bio, men det är attans svårt att komma iväg.
14. Om du blev multimiljonär, vad skulle du köpa?
Först och främst: jag kan nöja mig med lite mindre. Men:
Var sin lägenhet till ungarna. En riktigt bra miljöbil. Nytt badrum. Nytt kök. En bunt biljetter för hela familjen till häftiga ställen: Kina, Seychellerna, Australien, Buenos Aires. Städning en gång i veckan. Fina presenter till lite släkt och vänner, sådant som de verkligen drömt om.
Och sedan skulle jag ändå ha en massa kvar, till exempel för att skänka till välgörande ändamål, varav ett skulle bli en ålderdom med guldkant… det vore välgörande!
15. Berätta något om dig själv som folk inte känner till.
Att jag är en hängiven bloggare. Jo, en del vet förstås. Men inte så många.

16. Om du kunde förändra EN sak i världen, utan att ta hänsyn till politik och skuldkänslor, vad skulle det vara?
Då skulle jag fördela maten rättvist.
17. Tycker du om att dansa?
Ja, fast nu för tiden gör jag det så sällan att det är tveksamt om jag vet hur man gör.
18. George Bush?
Hellre Jed Bartlett. Eller kanske Matt Santos, fast han har ju en del kvar att bevisa.
19. Vad skulle dina barn heta, pojke resp. flicka?
Sonen och Dottern heter ju redan något. Om jag finge två till? Svårt. Men det ska vara något som går att uttala på flera språk än svenska. Vet verkligen inte vad. Först måste man träffa barnet, så kanske man känner och ser vad som passar.
20. Skulle du nånsin överväga att bo utomlands?
Absolut. Men inte för gott.

21. Vad vill du att Gud ska säga när du kommer till pärleporten?
Om jag nu kommer dit – så vad sägs om: Hej! Värst så länge du väntade med att knacka på!
22. Vill du ta över denna stafettpinne?
Gör det – och skriv en kommentar här och berätta var man hittar just din lättsamma lista!

onsdag, oktober 04, 2006

Bullbak - en meningslös syssla...

En riktig mamma ska kunna baka bullar.
Kanelbullar.
Så är det bara.
Det där kravet har plågat mig i alla år sedan min förstfödde såg dagens ljus. Redan då förstod jag vad jag hade att vänta.
Man skulle förvänta sig att jag skulle baka bullar. Kanelbullar. Vackra, blanka, gyllenbruna, sockrade, goda. Mammas bullar.

I skolköket glömde jag plåten i ugnen. De svartbrända kluttarna gick rakt i soptunnan, jag räddade betyget tack vare att jag dukade vackra bord.
Resultatet av mitt första bullbak i vuxen ålder kunde förväxlas med ammunition till urtida kanoner.
Jag hade ställt frågan till mamma: Hur mycket mjöl skulle man ta?
LAGOM, sa hon. Det där lilla svenskaste ordet av dem alla, ordet som inte vet sina begränsningar vare sig uppåt eller nedåt, det dök förstås upp.

Men så snart man använder ordet lagom betyder det att man lutar sig mot erfarenhet, i det här fallet lång och trogen kökstjänst. Det hjälper novisen vid spisen väldigt lite.
Deg är, för den som inte prövat, en smetig och kletig historia. Den lever gärna sitt eget liv, och för den som vill ta herraväldet över degen är mjöl ett av de få sätt jag känner som man kan ta till. Konsekvensen är ett stabbigt bröd, i värsta fall – som jag fick erfara – blir det stenhårt och i det närmaste oätligt, odugligt till och med som fågelmat.

En och annan ätlig bakprodukt har jag i alla fall lyckats åstadkomma genom åren. Fast den där riktiga bullmamman har jag aldrig blivit. Genvägarna som dyker upp ibland har jag prövat, som recept på bullar som inte behöver knådas eller inte kräver någon jäsning. Det blir ändå inte riktigt rätt. De djupfrysta varianterna kan duga, men det är stört omöjligt att låtsas att de kommit ur den egna ugnen. Och en sak till: den som bakar ofta lyckas ofta. Den som bakar sällan lyckas sällan. Det sätter sig liksom i fingrarna, det blir lagom av allt som av sig självt.

I dag, på Kanelbullens egen dag, borde man förstås stå i köket och försöka bevisa att man kan, trots allt.
Glöm det.
En sak har jag nämligen kommit fram till: det är faktiskt alldeles meningslöst att baka bullar. För hur det än går, när de är nybakta och fortfarande alldeles varma är de ändå nästan alltid väldigt goda.
Och då tar de bara slut. Med en enda gång.
Storverk ska väl ändå vara något som går till eftervärlden?

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, oktober 03, 2006

Tänd lyset, på med hjälmen!

Dottern är på vift. På ny cykel.
Hon hann ge sig iväg innan jag kommit hem från jobbet, hade lämnat besked:
Ledig från skolan i morrn. Åker till K. Hemma före tolv.
Jaså?

Jag slår hennes mobilnummer.
-Var är du?
-Hos K.
-Hur kan det komma sig att du är ledig i morgon?
-Vet inte.
-Har du lamporna till cykeln med dig?
Hon drar lite på svaret, men jooooo, det har hon. Nog. Hallå! Det kommer att vara kolsvart ute när hon ska hem! Osynliga cyklister borde buras in!

-Och hjälmen då? (jag har sett att den ligger kvar på sin plats på hyllan, försök inte!)
Njaej, den har hon nog inte med sig. Faktiskt.
-Och vad har vi sagt om varför man ska ha hjälm när man cyklar, oavsett ålder?
-Ja men mamma, förra gången jag cyklade hade jag den.
Tablå.

Krav på fungerande lyse står redan inskrivet i lagen. Jag tycker inte alls att det vore fel med en lag om cykelhjälmstvång också. Känner flera personer som med nöd och näppe klarat livhanken tack vare den där, det erkänner jag, synnerligen missklädsamma tingesten man spänner fast runt skallen. Varmt och svettigt brukar det bli också, visst, håller med. Frisyren ryker, om man råkar ha en sådan. Men har man livet kärt får man faktiskt offra sig.

Ett enda acceptabelt skäl till att inte ta på sig hjälmen kan jag se: det där man har bakom pannbenet är inte värt de futtiga kronor en livförsäkring i form av hjälm kostar. För den som vill åberopa den anledningen är det naturligtvis fritt fram.
Alla vi andra – och nu talar jag väl ändå för en absolut majoritet – har hjälm.
Det ska min sköna dotter också ha, hur stor och vuxen och myndig hon än må vara.
Tänd lyset också. Det behövs i höstmörkret.
Och hör sen.

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, oktober 02, 2006

Att bo i slummen

Nyligen såg jag ett reportage i tv som gjorde mig djupt förstämd.
Det handlade om husen i det så kallade miljonprogrammet, flerfamiljsbostäder som byggdes runt skiftet mellan 60- och 70-tal, och som fortfarande bebos av många svenskar.

Folk flyttade gärna in i de där husen och de fungerade bra, men åren har förstås gått och tidens tand har gnagt på såväl betong som trä och andra byggmaterial.
Miljonprogramshusen behöver helt enkelt renoveras.
Tv-kameran avslöjade obönhörligt hur bitar i ekparketten lossnat och levde sitt eget liv, hur väggar spruckit, hur vattenläckor gjort fula fläckar, hur färg flagnat, hur urmodiga vissa köksdetaljer är.

De boende klagade med rätta, och undrade när värden tänkte se till att något händer. Fast värden tyckte att de gnällde mer än vad som kan anses befogat, och undrade om hyresgästerna ville betala vad kalaset skulle kosta – det finns de som bytt namn på de här husen och numera kallar dem miljardprogrammet, eftersom man tror att det behövs en miljard för att modernisera alltihop.

Jag bor inte
i ett av de aktuella husen. Men jag kände tyvärr igen mig. Alldeles för väl.
Vår lägenhet är jämnårig med miljonprogrammet. Och skulle vi bjuda in en tv-kamera skulle vi kunna visa lösa parkettbitar, sprickor i väggarna, flagnad färg, solkiga tapeter, trist badrum och en trasig fönsterruta.
Rena slummen. Och jag som tycker att jag trivs…

Visst är det konstigt att man inte ser de uppenbara bristerna i sin egen omgivning, att man blir så totalt hemmablind?
Men när jag tänker på att ta hem en målare, att få badrummet fixat, att hitta någon som kan laga parketten – då blir jag alldeles matt.
Vart tar man vägen under tiden? Vad gör man med alla prylar? Möblerna, var kan de stå? Måste vi packa ner alla böcker?

Vi har helt
enkelt fått ett eget miljardprogram på halsen. En miljard problem att fixa till.
Och till det behövs väl en miljon kronor, minst, för att betala allt jobbet.
Det – eller bo kvar i slummen. Och fortsätta vara hemmablind.
Bara att välja.

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, oktober 01, 2006

Får det lov att vara en semla?

Avlade mitt (närmast rituella) höstbesök på Ikea nyss.
Det blev ovanligt billigt, under 400 spänn.
Fast i fyndhörnan stod en soffa jag gärna hade tagit med hem – 2 900 kronor, bekväm och snygg. Det är bara det att den soffa vi behöver ska vara bäddbar, och det var inte den här.

Men vad som egentligen tog mig hårdast med det här Ikea-besöket, det var inte att jag fick avstå från Fyndet.
Nej, det var att julavdelningen var så gott som klar. Innan det stod oktober i almanackan. Innan nattfrosten ens varit i närheten. Innan balkongblommorna hukat sig det allra minsta. Innan handskar varit aktuella. Innan man behövt varmare ytterplagg än en liten tunn tröja. Innan man ens frestats att veva en ullig sjal runt halsen. Innan minsta amaryllislök är införskaffad. Innan man ens hunnit tänka ordet ”önskelista”.
Vad hjälper det?

Snart är det jul i varenda affär. Och vi som vill hålla lite på det där juliga, vi som vill vänta in rätt väder och stämning, vi har faktiskt ingenting att säga till om.
Vi är besegrade.
Av julgalningarna.
När kommer semlorna? Till allhelgonahelgen?

Copyright Klimakteriehäxan