Jag var i princip en vuxen människa när jag för första gången åkte till ”det riktiga” utlandet – ja en tur över Sundet till Helsingör kunde ju inte räknas.
Resmålet blev Mallorca. Det var vanligt på den tiden, förmodligen för att det var relativt nära och inte särskilt dyrt. Annorlunda lovade i alla fall researrangörerna att det var.
Nog var det olikt hemma, alltid. Och då tänker jag inte bara på språket, naturen och klimatet.
Spanien luktade annorlunda.
Det var dels det där rengöringsmedlet som användes på alla billiga turisthotell, förmodligen med så starka kemikalier att alla småkryp dog direkt. Dels var det blommorna som bjöd på av oss dittills okända dofter.
Men det som var allra mest slående, det var hur människorna luktade. Överallt. I receptionen, på bussen, på nattklubben, i affärerna.
Vad var det som luktade? Det var en ganska äcklig odör, faktiskt. Och vi hade helt enkelt inte en aning om svaret.
För vi hade ju aldrig träffat på en vitlök, vi som kom från alldeles vanliga svenska köksbord med potatis, falukorv, kålpudding och fläskpannkaka.
Idag är vitlöken lika vanlig som vitpepparn i våra helsvenska grytor och pannor. Vi köper dem i långa vackra flätor när vi hamnar i trakten av Medelhavet, folk odlar dem i sina trädgårdsland, vi äter dem helstekta, vi hackar, vi pressar, vi torkar. Vi älskar vitlök, helt enkelt!
Fast jag blev inte omvänd i en handvändning. Kommer ihåg hur man fortfarande i slutet av 70-talet konfererade runt bordet på Cattelin: tänker någon äta vitlök? För i så fall gör vi det också, så att alla luktar lika mycket! En enda vitlöksätare stank ur munnen, så var det bara, och det var priset man fick betala för den goda smaken.
Idag tillhör jag den stora fan klubben. Så till den milda grad att jag faktiskt en gång försökte odla några egna i balkonglådan. Tryckte ner ett par klyftor som smugit sig undan och visade tendenser till att ha något grönt i toppen. Vattnade, väntade. Och de satte fart. Upp kom tunna gröna blad. Jag väntade ett tag till. Men så gick det inte längre, jag kunde inte bärga mig. Ville veta om det hade blivit något?
Det hade det naturligtvis inte hunnit bli, så otålig får man inte vara. Men de gröna bladen gick utmärkt att äta, mer som godis ungefär. Sedan fick jag gå och köpa vitlök på det gamla vanliga viset. Och nu för tiden luktar ju inte vitlök ovanligt alls… det märks knappt att man ätit av den… konstigt hur saker och ting förändras!
Nu puttrar lammfärsbiffarna i pannan, späckade med pressad vitlök, oregano och soltorkade tomater. Med lite fetaost i såsen kan man ytterligare förstärka känslan av närhet till vitlökens ursprungliga hemtrakter. Det brukar smaka bra.
Men falukorv är också gott.
Copyright Klimakteriehäxan
Bilden är en repris från i fjol!
måndag, april 07, 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Vi älskar också vitlök. Jag tänkte sätta det när vi blir kolonilottsägare i sommar. Jag har testat en gång tidigare. Då i mitt gifta liv i norrland. Där hinner inte vitlöken klyfta sig på en sommar. Men jag råkade glömma en kvar i jorden ett år och året efteråt var det klyftor. Knepigt.
SvaraRaderaJag har ett väldans gott recept med kyckling som innehåller 6 vitlöksklyftor. Inget om man ska dejta efteråt, men väldans gott. Vill du ha?
SvaraRaderaSjälvklart, PGW! Det vill både jag och Cicki (eller hur?)
SvaraRaderaSjälvklart, PGW! Det vill både jag och Cicki (eller hur?)
SvaraRaderajag får ingen kyss, om jag ätit vitlök ensam......
SvaraRaderaDet är klart vi vill ha recept med massor av vitlök. Här hemma gör vi så att står det en vitlöksklyfta i receptet så brukar det bli 3-4 när vi lagar till det. Men man kanske inte ska öka på när det står 6 st redan från början.....:-)
SvaraRaderaSnälla PGW, vi är säkert många som vill ha ditt recept, så du kan väl lägga in det här i kommentarerna!
SvaraRaderaFör det är väl OK, Klimakteriehäxan?
Märit