Balkong eller berså?

Det börjar dra ihop sig nu.
Båtfolket surrar kring sina uppallade flytetyg som flugor kring en sockerbit.
Vinterdäcken ska av. Grävande byxbakar tar emot solen i koloniträdgårdarna. Krokusarna gör gräsmattan prickig i lila, gult och vitt. Folk har till och med kaffetermos med sig, sitter en stund och njuter. Vackra promenadstråk är lika trånga som Hamngatans trottoarer i julruschen. Och blomsterhandlarna har tagit hem plantorna.

Vårbruket kan börja, helt enkelt. Och det gäller vare sig man är krukbrukare på balkongen eller håller till i bersån på marknivån.
De sanna entusiasterna vet ju precis vad som ska göras och i vilken ände man ska börja. Köper gödning, fröpåsar och ny jord, går på trädgårdsmässan och ruinerar sig på plantor som inte vet att det står ”perenn” på krukorna de levereras i. Beskär fruktträd, luckrar rabatterna, räfsar nerblåsta kvistar och kvarblivna löv.

Att odla är helt enkelt en folkrörelse, oavsett vad och var man odlar, och hur mycket. Måste vara den där fascinationen av att se saker växa, utvecklas, mogna – saker som man ”gjort själv”. Och den känslan infinner sig även om man inte egenhändigt sått fröet till tomaterna utan tagit genvägen via färdig planta i butiken.

Samma djupa förankring i folksjälen är väl också förklaringen till att så många böcker om trädgårdar, växter och odling kan ges ut i Sverige år efter år. Eftersom det handlar om böcker med många vackra bilder i är det inte ens billiga trycksaker, men det spelar ingen roll. Svensken vill veta mer om klassiska engelska, hårt ansade trädgårdar, anläggningar med historisk klang i Italien, tankarna bakom Enköpings stadsparker – eller helt enkelt ännu ha en bok om favoritkrukväxten, vilken den älsklingen nu är.

Själv har jag inte gett mig i kast med det som ska bli mina prunkande balkonglådor än. Misstänker att ytterligare någon köldknäpp kan göra det värt att vänta. Men när jag väl slår till brukar det inte bli några dramatiska nyheter. Penséer, gärna. I år har jag övervintrat två av fjolårets pelargoner, ska bli intressant att se om de tänker blomma i min inte alltför uppmärksamma vård. Och så brukar jag se mig om på fönsterbrädena: finns det något som ser ut som om det vill leva längre, men inte är särskilt snyggt om man tittar lite noga?

På det viset brukar det hamna några begonior och våreldar på balkongen också. Utan undantag brukar de tacka vänligt för flytten genom att blomma så gott som utan uppehåll hela sommaren, alldeles gratis. Och då blir det den där härliga ”gjort-det-själv”-känslan igen!
Som nöjd krukbrukare kan jag ändå känna ett litet, litet styng av avundsjuka när folk visar upp sina villaträdgårdar, kolonilotter eller romantiska bersåer som gjorda för ett glas champagne och några nyplockade jordgubbar (ur egna landet, förstås, vad trodde du?).

För även om vi som tillhör balkongfolket kan känna oss lite nöjda när det blommar som bäst är det ju skillnad. En lila syrénberså i juni slår de flesta balkonger, även de med nyputsade väggar och just utslagna rosor i kruka.

Apropå rosor, så leder de tankarna till det där med tagetesen, blomman jag inte tycker om, inte vill umgås på nära håll med. Häromdagen fick jag lära mig, att tagetes faktiskt har en alldeles speciell fördel: dess blotta existens motverkar förekomsten av nematoder (skadedjur av masktyp) i jorden, otrevliga saker som annars gärna kastar sig över rosenbuskar och tar livet av dem.

Det var då för väl att den där trista växten har en uppgift att fylla. Och väldigt skönt att jag ändå inte behöver ha några.
För på balkonger har man inga rosenbuskar. Kanske inga nematoder heller, vad vet jag?

Copyright Klimakteriehäxan