Är det någon skillnad att bli kär i medelåldern jämfört med i ungdomsåren?
Så löd frågan som var ett ämne i slutspurten av Blogstafetten. Och jag trodde det var mitt. Satte mig och skrev. Men när jag sedan skulle lägga upp länkarna såg jag, att jag läst slarvigt. Ämnet var redan avklarat! Fast när jag ändå redan hade funderat på saken så... Det här var vad jag kom fram till!
Förmodligen kan man svara väldigt kort på den frågan:
Ja.
Och nej.
Det är delvis en definitionssak: när börjar medelåldern? Samtidigt som vi nog tenderar att skjuta den dagen framför oss så dyker ju ändå tecknen upp, könsneutralt dessutom.
Men oavsett vad den senaste födelsedagen haft för nummer är det lätt att konstatera, att ny kärlek kan uppstå alldeles oberoende av antalet årsringar som huvudpersonerna hunnit samla ihop.
Bevisen finns runt omkring oss i vardagen: 45-åringen som ”i hemlighet” bokat vigsel på Arlanda i samband med utlandsresan. 75-åringen som kramar en nyfunnen hand hårt, som är han rädd att den strax ska vissna. Vilket den kanske gör, i ärlighetens namn, så han gör rätt. Semesterfirarna som har svårt att skiljas när bussen ska gå – kommer de att ses igen? Håller det där, som just verkat så lovande, för vardagens prövningar? Och, inte minst, vad ska ungarna säga?
Kärlek som blossar upp vid vuxen ålder kan som bekant drabba barnen, på olika sätt. I bästa fall får de gladare och lyckligare föräldrar, i kombination med en plastmamma eller -pappa som klarar situationen och lägger sig på ”lagom-nivån”. I sämsta fall tappar de en förälder de till alldeles nyss betraktade som tryggheten själv, som en helt naturlig del av vardagen, som en viktig ingrediens i själva livet.
För risken att den där mogna men nya kärleken slår ned som en blixt, helt utan ouvertyrer och varningar, den förefaller öka i takt med kontrahenternas ålder. Åtminstone ser det så ut i min omgivning.
Så medan en strålande nykär människa i rask takt packar och drar står en överrumplad och strax övergiven annan person och ser på, i vanmakt. Det finns nämligen inte mycket man kan göra åt den person som just drabbats av en av Amors mest välriktade pilar.
Det kan man med säkerhet säga, grundat på erfarenhet, egen och andras. Och där handlar det dessutom om likhet inför ålderslagen: en nyförälskad 17-åring är precis lika fixerad som den 62-åring som just hittat en ny partner.
En annan variant på medelålders kärlek kan vara svårare att hantera, åtminstone för omgivningen. Så sent som i går hörde jag i radio en kvinna bekänna, att hon hade stora problem med sättet som kärlek mellan äldre man och yngre kvinna skildras på bio. Det är helt enkelt regissörernas våta drömmar som spelas upp, menade hon, för vilken söt 25-åring skulle någonsin vilja ha den skrynklige 67-åringen hon paras ihop med på vita duken? ”Sugardaddy” kallas syndromet, som är spritt över världen, och som verkar ha tydliga ekonomiska förtecken.
Om detta kan man förvisso ha vilka åsikter som helst. Kärlek har inga gränser, heter det ju. Nog kan det väl vara både trösterikt och uppiggande att veta, att ny kärlek verkar kunna uppstå precis när som helst i livet. Fast man får inte glömma att gammal kärlek tack och lov också kan bestå, kanske till och med växa!
Sedan finns det en komplikation till: den där nya kärleken som drabbar skoningslöst och hårt, och som skiljer ett redan etablerat par åt, den kan faktiskt ha ett annat sorts föremål än en människa av kött och blod.
Träffat en bilälskare, någon? Eller ett vin- och matfreak? Nyfrälst golfare?
Love is a many splendid thing, folks.
En evigt grön låt om kärlek som kan sjungas igen och igen.
Copyright Klimakteriehäxan
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Så rätt du har i detta. Jag hamnade själv i denna situation för åtta år sedan när älskade sambon och jag möttes. Det var passion från första stunden. Vi bar oss åt som förälskade tonåringar. Man hade svårt att hålla händerna i styr. När han skjutsade mig till pendeln för att jag skulle åka och jobba hade vi svårt att slita oss isär i bilen och när jag kom på pendeln så kom det direkt ett sms om hur han redan längtade efter mig. Precis som tonåringar....:-) Jag var då nyss fyllda 50 och han var 39. Så vi hade även det dilemmat med åldern men vi brydde oss inte. Vi flyttade ihop efter fyra dagar när han friade till mig och jag svarade ja. Fast vi har ännu inte kommit till skott med giftermålet. Samtidigt blev jag sambo med hans sextonåriga dotter. Det var inte lätt. Inom ett år hade vi även hans femtonåriga son boende hos oss. Det blev inte lättare heller. Men vår kärlek var stark och är så än idag. Idag bor vi ensamma i en helt annan lägenhet och är lika kära som då. Nästan mer kära eftersom vi nu har mer tid för varandra. Fördelen med kärlek när man är lite äldre är att man har förhoppningsvis lite erfarenhet och kan undvika de farliga felskären. Man är mer rädd om varandra och tar mer hänsyn. Man ger och tar på ett helt annat sätt. Så tycker jag i alla fall. Kanske jag bloggar om det här ämnet någon dag. Vi får väl se.
SvaraRaderaKan bara instämma, att förälskelse är precis lika stark, oavsett i vilken ålder man är.
SvaraRaderaFör min del hände det, när jag strax skulle fylla 57 år och med tre vuxna barn och mormor sedan länge.
Det underliga var att vi blev bekanta på ett aktieforum på nätet. Det uppkom där ett sådant tankeutbyte, som vi valde att föra via direktmail.
Ingen av oss förväntade sig att det kunde utvecklas till något helt annat - som att bli förälskad på distans, i någon som man aldrig träffat personligen! I vår ålder!Men ganska snart fick vi erkänna att det var vad som hänt.
Vi hade redan varsin partner sedan flera decennier - jag hade varit gift i drygt 35 år - och vi hade också båda en ganska stark moral, som inte tillät "snedsteg".
Men den här förälskelsen var så stark, att den inte gick att motstå.
Brukar säga, att det var som att falla i en fors. Det gick inte att välja något, utan det var bara att följa med.
Efter två månader träffades vi i verkligheten, sedan vi båda berättat för våra respektive.
Vårt första möte varade i tre dagar. Innan vi skildes åt hade vi betämt oss för att bryta upp ur allt vårt gamla och satsa på en gemensam framtid.
Detta hände för sju år sedan och vi är nu gifta sedan fem år och innerligt lyckliga!
Precis som Cicki berättar, så bar vi oss åt som tonåringar under förälskelsen och kunde inte slita oss ifrån varandra.
Det är konstigt, men den förälskelsen var faktiskt starkare än vad jag upplevt förut och på något sätt räcker den faktiskt än!
Varje dag innebär fortfarande massor av olika ömhetsbetygelser.
Tänk vad slumpen eller "ödet" kan bära i sin korg!
Jag måste fylla i här och instämma med det som Anonym skriver. Det var som att hamna i en fors där man inte kunde värja sig. Vi hade turen att vi bägge var skilda sedan länge men bägge hade vi tonårsbarn. Mina bodde hos sin pappa många mil därifrån så de blev aldrig så involverade med att dela mig med M. Likaså det här med ömhetsbetygelse varje dag har vi fortfarande. Vi pussas och kramas flera gånger om dagen. Jag trodde heller aldrig att sånt här kunde hända, i alla fall inte när man var 50+. Men det är underbart att det kan få vara så. Min sambo och jag började prata på en chatt och det som hände var att jag hade strul med min dator och han är datatekniker och skulle hjälpa mig. Så kan det gå....:-)
SvaraRaderaSå fint skrivet av både Cicki och Anonym - och så härligt att veta att kärleken kan finnas runt hörnet trots att man både har rynkor och ettåannat grått hår.
SvaraRaderaHoppas ni får många lyckliga dagar tillsammans!
En puss eller kram eller ´jag älskar dig´ sitter aldrig fel, vare sig det gäller nyvunnen eller litet äldre kärlek.
Som vanligt jättefint iakttaget/skrivet av Häxan!
Kulsprutan
Man kan också bli kär i samma person, och det är ingen skillnad i medelåldern jämfört med i ungdomsåren. Har jag sett och testat själv.
SvaraRaderaMan är olika mottaglig att bli kär olika tider i livet, man drabbas inte av Amor så där bara, om man har det gôtt...
säger
Tanten - som är kär nästan jämt sedan 8-års ålder
Kärleken är evig, ibland kan föremålen växla.
Tack framför allt till Cicki och Anonym som delar med sig av sina erfarenheter!
SvaraRaderaJag är 62 skild sedan 1 år tillbaka. Helt plötsligt utan förvarning kom det in under skinnet på mig. En gammal vän som jag haft sporadisk kontakt med o plötsligt så kan jag inte tänka på nåt annat. O det gör ont,hjärtklappning o illamående, jag måste vara sjuk eller. Är det rätt det här en gammal kärring som jag. De här känslan hade jag inte ens med mitt x.
SvaraRaderaTokig kärring