Fådda blommor

”Det är alltid rätt att ge en blomma.”
Hört det?
Trott det?
Glöm det!

Nog för att jag tillhör den stora befolkningsgruppen som älskar blommor. De kan växa vilt, stå i kruka, rabatt, drivhus eller balkonglåda, det kvittar. De kan heta maskros, vitsippa eller orkidé. Jag blir utan undantag glad för en bukett eller en kruka, alla sorters "fådda blommor".
Men – och nu kommer ett stort MEN: Ge mig aldrig en hortensia!

Hortensia är en busk-
liknande växt med kraftiga gröna blad och stora, generösa, bollformade blomklasar i vitt, blått, rosa eller lila.
Nu fick jag en vit. Den var full i blommor, hur fin som helst (ja, de är dyra också, till råga på allt!)
Den sattes förstås på hedersplats i vardagsrummet, synlig från alla håll. En ren ögonfröjd. I alla fall när jag gick till sängs på kvällskvisten.

På morgonen möttes jag av den tröttaste växt jag någonsin sett. Allting hängde. De nyss så kraftfulla blomkloten såg ut som gamla urkramade disktrasor. Hortensia hade blivit törstig, törstigare än värsta ölgubbe minuten innan Systemet öppnar en måndagmorgon.
Klart hon fick vatten. Det bubblade, kluckade och gurglade när hon drack, girigt sög i sig dropparna.

Jag trodde faran var över, sa några vänliga och ursäktande ord till henne, lovade att det inte skulle hända igen.
Tror ni att Hortensia hämtade sig? Inte.
Jo. en och en halv blomklase, ungefär. Resten var bara att klippa bort. Och de gröna bladen hade också förvandlats, till något som liknade silkepapper: tunt, torrt och skört.

Då minns jag plötsligt att vi träffats förr, Hortensia och jag. Med exakt samma resultat. En kulturkrock som ledde till den ena partens snara frånfälle. Och jag lever ju fortfarande, så ni fattar vem som kroknade.
Nu står hon halvt dold bakom en gardin, med den enda överlevande blomklasen lite synlig, och hon får vatten fast jag tycker det verkar fånigt att försöka ställa sig in hos henne nu när det ändå är för sent.

Och så minns jag också hur det ser ut på Azorerna, ögruppen långt ute i havet där vi semestrade för några år sedan.
På Azorerna växer Hortensia. Överallt. Och nu talar vi inte om krukor, vi talar om häckar. Mil efter mil av blommande hortensior i alla nyanser, blommor som kan driva vilken naturfotograf som helst till vansinne genom överflödet, skönheten, färgerna.
Men inte f-n är det någon som går och vattnar. Hortensia blommar ändå, kan inte stava till ”s-l-o-k-a”. Där, alltså.

Ge mig alltså aldrig en hortensia.
Skicka den hellre till Azorerna, där den trivs.
Jag kan till och med tänka mig att hänga med.

Copyright Klimakteriehäxan

PS Uttrycket "fådda blommor" är en Kurt Olsson-konstruktion som jag starkt gillar!