måndag, april 14, 2008

Tiden borde stanna

Det kändes lite som att få en ny gren på släktträdet, att komma in i en ny familj. Plötsligt visste vi alla en massa, om en mamma i randiga tröjor som driver en kursgård, om en pappa som försvunnit utomlands, om en farmor i Spanien, om cykling, om fotbollsträning, om skolan, om grannarna, om mobilen som var laddad och fungerade fläckfritt, om hela det lilla samhället där familjen hör hemma.

Så spred oron sig. Varför kom hon inte hem, den där 10-åriga flickan som drömde om att bli sångerska eller dansare, flickan som just tränat fotboll med kompisarna och cyklade hemåt, ensam på turen för första gången? Varför svarade hon inte när mamma ringde, hon hade ju svarat alldeles nyss? Vart hade hon tagit vägen? Vad hade hänt?

Ute mörknade vårnatten. Men flickan kom inte hem. Hennes cykel återfanns slängd vid sidan av vägen, i övrigt inga spår – också mobilen tystnade när batteriet laddat ur.
Sedan dess har mängder av människor letat. I skallgångskedjor har folk dragit igenom skogarna, knackat dörr, hoppats på tips.

Bilderna som togs bara minuter innan Engla försvann visar en stolt tjej som trampar vägen fram, nästan hemma. En annan bild, tagen med samma nya kamera som bara skulle testas, visar en röd Saab som kör åt samma håll som Engla cyklar.
Men ingen klarhet, inga spår, inga entydiga vittnesmål kom fram.
En misstänkt greps dock. Han nekade.

I går kväll kom ändå svaret, det som vi i den nu enormt utvidgade familjen fruktat. Engla hade mördats, gärningsmannen har erkänt. Det gör ont. Ett barns liv har spillts. Alldeles i onödan.
För polisen hade kanske kunnat hejda alltihop genom att följa upp ett tips som kom in för ett och ett halvt år sedan, i spaningen efter ett annat mord. Nu erkände den gripne – för så länge sedan utpekad av tipsaren – att han begått båda brotten.

Jag står och hackar lök samtidigt som Dagens Eko börjar. Detaljerna radas upp igen, hamras in i våra hjärnor och hjärtan: hon var ju nästan hemma. Hur kunde det hända? Hur är en barnamördare funtad? Han har slängt henne på en väg!
Jag känner hur tårarna börjar rinna. Det är som om sorgen drabbat min närmaste omgivning, familjen som blev min under en intensiv vecka med ideliga lägesrapporter och ett borttynande hopp.

Tankarna går till Englas mamma medan jag gråter. Det är på samma gång omöjligt och enkelt att sätta sig in i hennes situation.
Men det är klart, jag håller ju på och skalar lök. Skulle kunna skylla tårarna på det. Eftersom inte ens mord på ett barn får tiden att stanna. Även om man tycker att den borde det.

Copyright Klimakteriehäxan

Läs i Svd om veckan när Engla var spårlöst försvunnen och om stämningen i Stjärnsund.

6 kommentarer:

  1. Det finns en plats bortom tiden. Det är där Engla är nu...

    SvaraRadera
  2. Det måste vara den största sorgen, att förlora ett barn. Vågar knappt fullfölja tanken när det gäller min dotter. Avgrunden öppnar sig.

    SvaraRadera
  3. Vackra personliga tankar, känner att jag tänkt ungefär i samma banor. Du har fått till en fint balanserad text! Med den intensiva mediabevakningen är det precis som du skriver, vi är som medlemmar i den drabbade familjen. Nu hoppas jag verkligen att media backar och ger familjen en chans att ta in detta förskräckliga, att de ska få börja sörja i fred.
    Mina egna två barn är större, dottern utfluget...
    Men ganska ofta ser jag dem som mindre barn (fast jag vet bättre). Oron för att våldet ska slå till finns där i bakhuvudet. Engla och de tre andra barnen som drabbats av vuxnas våld den senaste tiden, ja det berör, det berör mycket, tankarna far...
    Att vi uppfostrat barnen till att bry sig och ta ställning, ja det skulle kunna göra att de hamnade in i en våldssituation. Tokigt, undrar när vi alla började backa när vi såg något dumt ske och inte längre sa till? Fast det är ett annat spår, har inget med Engla att göra. Tur att fotografen testade sin kamera just då, och tog kort både på offer och mördare. Ursäkta, detta blev onödigt långt :-) Men ämnet engagerar...

    SvaraRadera
  4. Va fint du skriver om allas vår nya familj! Idag har jag även läst om förövarens familj, sett bilder på dem, de är så bedrövade...de anade aldrig...
    Deras liv kommer heller aldrig att bli sig likt, o de är helt oskyldiga. Englas mamma har skrivit ett vackert brev, hon vill inte älta i skuld och annat, hon vill försöka göra minnet av hennes dotter så ljust och vackert som möjligt.
    När vågar man åter läsa tidningarna utan att känna en knytnäve i magen?

    SvaraRadera
  5. Det finns så många tragiska människoöden runt omkring oss - tycker det känns lite märkligt när media fokuserar så mycket på en av dem. Hoppas verkligen att de lämnar alla inblandade ifred snart!

    SvaraRadera
  6. som tur är detta mycket mycket sällsynt, fast väldigt ledsamt

    SvaraRadera