Cykeltjuven i repris

Man ska börja dagen med ett leende, så har man det gjort.
Trogen denna tes log alltså Dottern, lite trött kanske men ändå, när hon gick ut genom dörren för att ta cykeln och åka till jobbet i morse.
Hon hade, sin vana trogen, gjort natten ganska kort. Kom hemcyklande vid halv elva och släckte en god stund senare. Klockan ringer före sex. Nu, när den var sju, var det hög tid att ge sig iväg.

Det var bara det att cykeln inte fanns längre. Stället där hon parkerat den bara timmar tidigare gapade tomt, och det gjorde också flera cykelfållor bredvid hennes. Sent i går kväll var det fullt, hon hade fått trixa för att klämma in sin.

Alltså har det hänt igen, det förtretliga som händer ideligen: cykeltjuvar hade varit framme under nattens mörkaste timmar. Antagligen lastbilsförsedda lymlar, som kunde slänga upp ett helt gäng tvåhjulingar i olika stadier av elegans och med diverse sorters lås, inget gott nog för att hejda den som verkligen vill sno en cykel.

Cykelstöld betraktas inte som något allvarligt brott. Polisen har fullt upp med annat, vilket man kan förstå. Ändå blir man som människa gruvligt ledsen och besviken när ens ägodel bara försvinner, gång efter annan.
Sonens cykel blev också snodd, den som hade varit en härlig födelsedagspresent, med lite stort avstånd till tramporna, men ändå.
En vacker dag var den bara borta, pojken grät bittra tårar. Samma sak upprepades med nästa cykel. Och en gång fanns bara framhjulet till mountainbiken kvar.

Mopeden vi skaffade hade bara gått någon mil när den försvann. Ny inköptes efter kontakt med försäkringsbolaget, men den gick samma väg. När vi fått hem fjärde mopeden på kort tid släppte vi aldrig ut den på gatan, med skyddsplasten på stod den i hallen tills vi sålt den till någon som hade större tilltro till mänskligheten än vi.

Hur kan man skydda sig mot cykeltjuvar? Vi har grannar som ”fulmålar” sina. En cykel ska aldrig vara ny och fin. Helst ska den antagligen se ut som en skrothög som inte går att förflytta sig en meter på. Annars är det genast en begärlig ägodel, snabbt omsatt på begagnat-marknaden.
Snart är någon ute och trampar på Dotterns cykel. En sak är klar: köparen har inte bett att få se kvittot, beviset för att den rättmätige ägaren också är säljaren.

Inte är det mycket till tröst att en av filmhistoriens verkliga toppnummer heter just "Cykeltjuven". Gjord av Vittorio de Sica 1948.
Men en sak blir ju ändå tydlig: det här med cykelstölder, det är verkligen inget nytt.
Det är i stället en historia som spelas upp i repris efter repris, precis som en gammal film. Tyvärr.
Och vad hjälper det då att man börjat dagen med ett leende?

Copyright Klimakteriehäxan