Tisdagstema: vild

Visst kan det passa bra med en riktigt vild och vacker liten vårblomma för att lysa upp tillvaron så här på höstkanten?
Jag tillhör maskrosens vänner. Även om lövträden är granna så här års så föredrar jag nog det där gula ogräset ... Och inte nog med att blomman är vacker, den förekommer i sådant stort antal att den kan plockas hämningslöst, bindas till en krans, sättas i en vas, användas till vin - och de gröna späda bladen kan ätas som sallad. Tänk så många fördelar på en enda gång!
Fler bilder på tisdagstemat här.

Copyright Klimakteriehäxan

Sagotanter

För någon vecka sedan meddelades att Kristina Axén, tidigare moderat finansborgarråd i Stockholm, blir ny ordförande för Junibacken, barnmuseet på Djurgården i Astrid Lindgrens anda.
I dag får man veta att Ulrica Messing, för inte så länge sedan socialdemokratisk minister, blir ny ledamot i styrelsen för Astrid Lindgrens värld i Vimmerby.
Den politiska balansen i barnböckernas sfär är därmed säkerställd.
Och begreppet ”sagotant” kan få ännu en innebörd.

Copyright Klimakteriehäxan

Det är väl så här man borde ha det

Bilden är en avfotograferad del av en annons och jag hade tänkt mig att redovisa källan - men kan för mitt liv inte lokalisera den! Pip till om du vet så rätt blir rätt!
Fler bilder utan ord hittar du här.

Kvällsgymnastik (för hjärnan)

När det egentligen är dags att släcka lampan och borra ned huvudet i kudden upptäcker jag att SvD har ett litet test som går ut på att kolla stavningen på tjugo vanliga svenska ord som ofta, alldeles för ofta, blir fel.
Kanske kan det passa med lite kvällsgymnastik för hjärnan?
Och ja, jag hade alla rätt.
Hade jag inte haft det hade jag varit förkrossad, otröstlig, fullständigt tillintetgjord ...
God natt!

Ett kliv ut i det stora okända

Bokmässan är så att säga ett avslutat kapitel.
För första gången har jag varit på plats inte bara som observatör utan också som aktör. En helt ny upplevelse.

Det betyder att jag ett antal gånger har klivit upp på en liten scen och pratat om mig själv. Ett kärt ämne, förvisso, men det var med en iskall hand runt hjärtat som jag begick min debut i den här branschen. Jag hade förstås ett manusliknande papper med mig, men inte kan man hålla sig till det lika lite som man kan memorera ett anförande som väntas ta åtminstone tio minuter (jo jag vet att många kan det men jag tillhör inte den gruppen).

Inte blir det enklare av att hela Piratförlaget radar upp sina storsäljare tvärs över gången. Bara några meter bort avlöser de varandra: Jan Guillou, Mark Levengood, Liza Marklund, Anne Holt och några andra som lätt säljer hur stora upplagor som helst. I en strid ström intervjuas de i den stora förlagsmontern och signeringskön till veteranerna är otroligt lång.

En nybörjare som jag har inte mycket annat att göra än att ta klivet ut i det stora okända. Första försöket var värst. Medan svettpärlorna trängde fram under armarna och halsen blev allt torrare höll jag låda, spände ögonen i min ”publik” och fortsatt krampaktigt på den inslagna banan.
Så upptäcker jag en bekant i skaran. Och strax en till, som jag inte träffat på åratal. Oj, ska nu han behöva upptäcka att jag gör bort mig … och där, där kommer ju faktiskt min granne … vad gör hon här … hu så hemskt …

Men den som sig i leken ger och så vidare. Bara att bita ihop. Och le, la en erfaren författare till när vi talade om saken.
Jovisst, man kan le ibland, alldeles naturligt rent av. Och redan andra gången känns det lite bättre.
För självklart är det kul att leka författare och försöka få folk intresserade av en bok som har ens namn på omslaget. Självklart är det kul att bli ombedd att signera den där boken, med en personlig hälsning till köparen själv eller till den som ska få en present.

Det är lika självklart kul och en stor lättnad när man möter en glad blick, ett uppskattande leende, träffar en annan väskryckare eller diskmaskinsfascist som känner igen sig.
Och jätteskoj att plötsligt stå öga mot öga med bloggarkompisar som irl visar sig vara härliga tjejer av kött och blod! (inte för att jag tvivlat men ändå!)
Nog vore det kul att få uppleva detta fler gånger …
Fast nu är det hem till vardagen som gäller, igen.

Copyright Klimakteriehäxan

När hotellrum är bättre än hemma

Hotellrum kan vara trista, obehagliga, obekväma, smutsiga, för kalla, för varma, för lyhörda, för kackerlacksrika eller helt enkelt bara vara väldigt mycket hotellrum, där man helst av allt inte vill vara.

Hur ljuvligt är det då inte att få gå in i ett fräscht och fungerande rum, med sängen bäddad, golvet alldeles obelamrat och allt annat bara står där, rent, och väntar!
Nog har jag bott en hel del på hotell i mina dagar, alltifrån skitigaste vandrarhemsstandard till tämligen lyxiga rum, men aldrig har jag väl uppskattat bekvämligheten som nu, här i Göteborg.

Om man som jag kommer direkt från ett månadslångt inredningskaos är det helt underbart att slippa det några dagar.
Vi håller nämligen på med diverse jobb hemma, storstädning, tapetsering, målning, rensning, ommöblering. Lägenheten har mest påmint om värsta sortens flyktingläger, taklamporna har visat oanade likheter med flugfångare och fuktiga handdukar har hängt på utskjutande saker på de mest överraskande ställen. Ingen har hittat någonting, alla letar ständigt och stundtals beskyller vi varandra för att ha ”haft bort” saker.

Lägg till det att vi plötsligt befann oss vara utan såväl fast telefoni som teve och bredbandsuppkoppling. Att antalet sittplatser begränsats till toaletten, ett hörn av balkongen och – till nöds – en kant av köksbordet. Att vägen till sängen sett ut som en norsk fjord, det vill säga väldigt smal, ganska djup och lite krokig. Fast utan Hurtigruttens naturupplevelser, då.

Bäst att passa på och njuta medan chansen finns. För när bokmässan slår igen och tåget går tillbaka till huvudstaden blir det också retur till kaos …
Fast sedan, sedan! tror vi att det blir trevligt. När vi jobbat klart, alltså. Men parkettgolvet måste lappas först … det blir nya dammorgier i det man helst vill kalla hem, ljuva hem.
Synd att det är så dyrt att bo på hotell.

Copyright Klimakteriehäxan

Säljknep som funkar

Jag har blivit affisch!
Lite overkligt, ifall någon undrar. Och lite sen start för en pin up girl …
Men jag har ju förstås kläderna på mig, där jag sitter uppspikad på väggen hos Isaberg förlag i deras bokmässemonter.

Hur går det, säljer du några böcker? är en fråga jag får ideligen.
Sanningen är att jag har dålig koll på det, har mestadels helt andra arbetsuppgifter och kan bara hoppas att någon blir nyfiken och stoppar ner en Klimakteriehäxa i sin bokkasse. Fast konkurrensen om bokköparna är väl aldrig hårdare än här – tvärs över gången från hyllan där min bok står finns Sveriges bästsäljare Guillou och Marklund, till exempel.

Men om jag nu finge sälja min bok i en vanlig affär, av Konsum- eller Ica-typ, då vet jag sedan i förmiddags mycket bättre än tidigare hur jag skulle göra.
Då skulle nämligen boken stå på gaveln av en av butikens långa hyllskepp. Den skulle exponeras mot blå bakgrund, och kunderna skulle fås att gå motsols.
Om man dessutom höjer priset skulle fler köpa den.

Låter detta helt idiotiskt i era öron?
Det är det inte, det är ren och skär butiksexpertis, man kan till och med hävda att det är vetenskapligt bevisat.
Jens Nordfält är filosofie doktor och rektor för Nordiska Detaljhandels-högskolan och han har skrivit det som fått pris som årets marknadsföringsbok.
Och han har på ett seminarium på bokmässan, under rubriken ”Hur säljer man en tandborste”, öppnat mina ögon för nya handlarknep.

Det är alltså de facto så att en prishöjning med 10 procent visar sig vara en effektiv metod att locka priskänsliga kunder, hur bakvänt det än låter.
Ett bra sätt att få kunderna att tro att man ökat sortimentet i butiken är att minska det.
Man kan ta mer betalt för en vara som ställs fram mot blå bakgrund än om färgen bakom är röd.

Varor som hamnar i ”störtkorg” i ändan av ett hyllskepp säljer 400 procent mer, även om priset är det samma.
Om ”kundvarvet” i affären går motsols är det 10 procent bättre än medsols, förmodligen beror det på att majoriteten svenskar är högerhänt, och då hamnar höger hand närmast hyllorna, plockar snabbt och lätt åt sig en eller annan oplanerad pryl som hamnar i varukorgen.

Och så var det det där med tandborstarna. Svensken köper mindre än två tandborstar per år. Det KAN bero på att tandborstarna står ovanför tandkrämen i butikens hylla. Flyttar man ner borstarna under tandkrämen köper kunderna fler!
Exakt var man bör placera en bok på bokmässan för att bli en storsäljare, det framgick dock inte.
Copyright Klimakteriehäxan

Guldkorn från bokmässan

Nog måste man undra hur det går till.
Hur i all världen arrangörerna kan lyckas så 100-procentigt bokmässa efter bokmässa.
Nej, jag talar inte om jippot som helhet, det är så enormt stort att det är omöjligt att få grepp om.

Jag talar om vädret. Det osannolika sommarvädret som råder i Göteborg. I år ”gör” jag Bok & Bild för fjärde gången, och det har varit precis samma historia varje gång.
Solen gassar, helst vill man stanna utomhus och bara njuta, vifta med tårna, blunda, vända näsan rakt mot ljuset. Jag har dragit lärdom, är klädd för värme, med sandaler, och tittar medlidsamt på damerna som luftar nya höststassen med stövlar och pälskrage.

Men nu är det ju ändå inomhus som gäller. Solen hinner i alla fall inte gå ner innan bokkalaset stänger.
Efter en dag späckad av miniseminarier har jag samlat på mig några tänkvärda guldkorn.
Eller vad tycker ni om följande kloka konstateranden:

”Man tänker sällan på hur mycket vår kvinnlighet är kopplad till håret.”
Lisa Lindén, feministisk författare

”Ungar i dag är digitalt infödda, vuxna är digitala invandrare.”
Henrik Brolinson, BRIS region väst

”Folk bygger själva in hinder för sitt liv som gamla – man renoverar just när ungarna flyttat hemifrån, men man gör det alltför kortsiktigt.”
Susanne Iwarsson, professor i gerontologi, Lunds universitet

”Man ska vara lite försiktig när man dömer ungas språkbruk.”
Rickard Jonsson, fil dr vid centrum för forskning om internationell migration och etniska relationer, Stockholms universitet

”Kvinnor betalar för sin frihet med sämre ekonomi – beror inte sällan på att man inte betror mannen att köpa vissa saker.”
Björn Halleröd, professor, sociologiska institutionen, Umeå universitet

Se där något av det jag tagit åt mig av idag, medan sommaren förgyllt staden och luftkonditioneringen brummat inne i Svenska Mässan.
I år tycks förresten Lennart Hellsing ha lämnat den kycklinggula kostymen hemma. Det känns ovant.

Copyright Klimakteriehäxan

Mammas lilla älskling?

Bläddrar i Aftonbladet fast det egentligen är dags att släcka lampan, och får syn på den här artikeln.
Har mammor favoriter? En liten älskling, framför andra syskon?
Jag är mamma. Men hur jag än funderar kan jag inte komma fram till att ett av mina två barn är min favorit.
Jo, i skilda grenar, för att låna termer från sportens värld. Fast sammantaget? Nej, även om jag tänker efter riktigt envist så är svaret nekande.

Så här skrev jag här på bloggen en gång tidigare, under rubriken
KAN MAN ÄLSKA FLERA?

Frågan har ställts många gånger förut och den kommer att ställas igen.
Jag fick den av en väninna, sedan flera år djupt engagerad i en intensiv kärleksrelation.
Nu upptäckte hon att livet höll på att ta en helt ny vändning.
Och frågan gnagde:
Är det möjligt att älska flera – samtidigt?

Jag behövde ingen betänketid.
Mitt svar på frågan var ett blixtsnabbt och obetingat ja.
Men det var också lätt att sätta mig in i hennes situation. Jag har ju själv befunnit mig i den, precis som så otroligt många andra.

Visst är det svårt att – när man är som mest uppslukad av den stora varma kärleken som går före allt annat – tro att ännu en mänsklig varelse ska kunna väcka samma känsla, utan inbyggda konflikter.
Och så händer det ändå.

När min förstfödde kom till världen var han ett enda underverk, från fontanellen till den pyttelilla lilltån. På hemväg från BB vakade jag över honom som en fullfjädrad säpo-agent – för tänk om det var småbarnstjuvar i farten? Sådana hade man ju hört talas om! Kunde försvinna för evigt med guldklimpen!

Underverket åt, växte, rapade, log, nös, bajsade och sov. Allt var fantastiskt. Tänk, han kan det också! Titta, han skrattar! Och hallå, är inte det där en tand? Visst är han Årets Svensk, utan konkurrens, i alla kategorier!
Så där tänkte jag. Hela tiden. Rent intellektuellt förstod jag att jag kunde framstå som lätt fånig. Som när jag tog med honom och visade upp honom för arbetskamraterna på jobbet. Satte honom på skrivbordet och väntade på att alla skulle defilera, samtliga fullständigt överväldigade av hans charm. Som hade de aldrig sett en unge förut – ja i alla fall ingen som min, det var helt klart.

När sedan ett nytt graviditetsprov gav utslag blev jag först mest häpen. Hur kunde detta vara möjligt? En vinst till i detta gigantiska biologiska lotteri som rent statistiskt borde vara omöjligt att ta hem igen!
Men där fanns Den. Bebis nummer två.
Det var då jag började undra. Hur skulle det gå för den stackaren? Jag var ju redan helt uppfylld av Sonen. Inte kunde det väl finnas plats, i alla fall inte lika stor, för en till?
Inte kan man väl älska två lika mycket – samtidigt?

När Dottern bestämde sig för att bekanta sig med världen fick jag svaret.
Jovisst. Det gick alldeles jättebra.
Då hon låg på min arm, röd, skrynklig, alldeles färsk, och storebror – inte riktigt två år fyllda – försiktigt klappade henne på huvudet visste jag redan.
Det räckte. Gott och väl.

Och med den vetskapen kunde jag nu lugna väninnan, hon som ställde frågan.
Hur skulle det gå när hon skulle få en helt ny roll, gå från ettbarns- till tvåbarnsmamma?
Lugn, bara lugn!
Visst kan man älska två, såvitt jag förstår dessutom betydligt flera, lika mycket. Samtidigt.

En underbar upptäckt.
För att inte tala om hur skön insikten är när man förstår att det inte går över. Kärleken klarar sig över trotsåldern, de hårda veckopengsförhandlingarna, tonårstiden, ljumma skolbetyg, studentexamen, ja till och med över den första ölen, trista pojk- och flickvänner, gnabb och ett och annat gräl.
Har man en att älska är det fantastiskt. Men man kan ändå älska flera.
Av hela sitt hjärta.

Copyright Klimakteriehäxan

På väg mot bokmässan

På väg mot Göteborg och bokmässan.
Redan på Centralen får jag en försmak av trängseln, surret, springet: alla tåg är försenade på grund av ett signalfel. Stora centralhallen ser ut som en sardinburk i mastodontformat.
Men vi kommer iväg, mot nya mål.
Utanför tågfönstret är det strålande vacker höst – eller kanske brittsommar? Sprakande färger, antydan till tunna dimslöjor.

Det är Lettland som är ”fokusland” i år, när mässan avverkas i sin 24e upplaga. Inte direkt ett populistiskt val, tippar jag. Men folk kommer nog ändå – ifjol räknade man in över 100 000 besökare.
Kan möjligen ett 60-årigt födelsebarn med betydligt större folklig dragningskraft finnas med på ett hörn i den enorma mässhallen?
Jag tänker på Kalle Anka. Första numret av serietidningen kom i september 1948. Det kostade 60 öre.

Tidigare i år såldes ett perfekt exemplar av den där första utgåvan på nätauktion. Tidningen hade legat i bankfack de senaste tjugo åren! Pris: 105 000 kronor.
Det är ändå inte ett rekord. I slutet av 90-talet fann ett annat ex av samma tidning en köpare, som betalade 170 000.
Förresten firar Kalle Anka Pocket också jämnt, närmare bestämt 40 år. Läge för dubbla tårtor, med andra ord!

Visste ni förresten att Kalle egentligen heter Karl – och har ett mellannamn, håll i er nu: Karl Magnus Anka hette han från början. På engelska har han också ett ståtligt extra förnamn: Donald Fauntleroy Duck ska det fullständiga namnet vara.
Sådant (värdelöst) vetande kan man ägna sig åt ombord på ett försenat tåg …

En annan tydlig trend i bokbranschen är att böckerna bara blir tyngre och tjockare år från år. Leif GW Persson har analysen klar: sedan författare blev datoriserade är det bara att skriva på, det går fort och lätt och orden staplar sig på varandra i hiskelig fart. Flera av höstens nya romaner har också fått klagomål på att man inte ägnat sig åt att stryka ner, koncentrera, texten.

För mig blir den ökande storleken ännu ett i ordagrann betydelse tungt argument för att vänta tills pocketutgåvan finns, det går ju allt fortare nu för tiden och det är faktiskt ytterst få nya böcker man inte kan vänta några månader med att läsa.
Ska försöka hålla det i minnet när jag står inför bokmässans alla frestelser.

Och om ni skulle råka få syn på den här tröjan när ni vandrar runt på Bok & Bibliotek, så är det med största sannolikhet - ja, 100 % säkert faktiskt - att det är jag som är i den.

Copyright Klimakteriehäxan

Vad sägs om lite dick lit?

Det är nästan dags nu. För bokmässa.
En salig blandning av texter mellan pärmar.
En otrolig trängsel av författare, bibliotekarier, förläggare, bokhandelsfolk, journalister och alldeles vanliga bokläsare.
Högtid för bokmalar och läslöss.

Listan över kategorier av böcker som finns med i montrarna kan göras nästan hur lång som helst. Så kallad chick lit brukar vara flitigt representerad. Min bok kanske ska ha etiketten tant lit, vad vet jag ... Men nu kan man hålla utkik efter andra närbesläktade kategorier, fast med manliga förtecken. Vad tror ni om gubb lit, representerad av Leif GW Persson? Eller dick lit, som historier skrivna av Jens Lapidus? Lad lit är ännu en variant, med Ronnie Sandahl som exempel.

Helt enkelt grabbiga böcker, förvisso inte att förakta, men med de här nya begreppen kan man få lite mer att tänka på, inte sant?
Nu är det inte jag som kommit på den här nya ”klassificeringen” av populär läsning skapad av ett gäng svenska män som producerar för en månghövdad publik.
På den här bloggen kan ni läsa lite mer utförligt om de olika kategorierna – och kanske är det dags att hitta lite häftig dick lit att variera chick lit-utbudet på sängkanten?

Copyright Klimakteriehäxan

Så ska de tas ...

Ibland när man öppnar sin mailbox möter man något oväntat. Som den här historien, som påstås vara alldeles sann.

This scene took place on a British Airways flight between Johannesburg, South Africa, and London, England. A white woman was seated next to a black man. Obviously disturbed by this, she called the air hostess.
"You placed me next to a black man. I do not agree to sit next to someone from such a repugnant group. Give me an alternative seat."

"Stay calm please," the hostess replied. "Almost all the places on this flight are taken. I will check if something is available."
The hostess went away and then came back a few minutes later.
"Madam, just as I thought, there are no other available seats in Economy Class. I spoke to the captain and he informed me that there is no seat in the Business Class either. All the same, we still have one place in First Class."

Before the woman could say anything, the hostess continued. "It is not usual for our company to permit someone from Economy Class to sit in the First Class. However, given the circumstances, the captain feels that it would be scandalous to make someone sit next to someone sooooo disgusting."
She turned to the black guy and said:
"Therefore, Sir, if you would like to, please collect your hand luggage, a seat awaits you in First Class."

At that moment, the other passengers, who'd been shocked by what they had just witnessed, stood up and applauded.

Köp den inte!

Det drar ihop sig till bokmässa.
Ifjol var jag inte där alls, men i år tar jag tåget till Göteborg igen. Och som vanligt gör jag det med ambitionen att INTE köpa och släpa hem en massa böcker till våra redan så överfyllda bokhyllor.
Vem vet, det kan gå den här gången, även om jag inte lyckats särskilt bra i mitt uppsåt tidigare.

En ny bok som med säkerhet kommer att finnas på mässgolvet är ”Köp inte den här boken”, en rapport om ett år med minimal konsumtion, skriven av Ann-Christin Gramming. Fast nog skulle jag kunna tänka mig att läsa den! Ämnet är det inget fel på.
I fjol kom den brittiska förlagan ut, av Judith Levine, som gjort precis samma experiment och skrivit boken ”Not Buying It” om sina erfarenheter.

Jag lovar dyrt och heligt att åtminstone inte köpa just de två böckerna. Samt önskar att det sutte en etikett med exakt samma budskap på mängder av andra romaner, thrillers och spännande historier om fascinerande människoöden … får väl gå omkring och mumla för mig själv: ”Köp inte den här boken, köp inte den här boken, köp inte …”
Om ni möter någon som går omkring och låter så där på mässan är det förmodligen jag!

Copyright Klimakteriehäxan

PS Min bok tycker jag däremot självklart att man ska köpa! :-D

Lever pastej?

Ibland kan det bli lite tokigt när man skriver.
Ibland kan det där tokiga man just skrivit vara riktigt roligt, även om det inte var tänkt så från början. Och även om skratten det leder till inte alltid uppskattas.
Nu uppmärksammas en del av de här tokigheterna plötsligt på olika håll.

Dagens Nyheter har på Namn&Nytt-sidan efterlyst felgarnerade tårtor, sådana där som beställs med specialutseende. Ett företag hade skickat in sin order till ett födelsedagsfirande, låt oss säga att det var till Erik. På lappen man lämnade in till konditoriet angavs klart och tydligt vilken text man önskade: Grattis Erik! på alla.
Och så blev det också. Snyggt spritsat på samtliga tårtor stod det:
”Grattis Erik!
På alla.”

Komikern David Batra har gett ut en bok som heter ”Den som inte tar bort luddet ska dö”. Han har botaniserat bland de där arga lapparna folk så gärna sätter upp i portar, hissar och andra gemensamma utrymmen.
”Stängt på grund av flytning” står det på en, dock utan exakt angivande av var den satt.
”Morgondagen inställd på grund av bristande intresse” får en att känna domedagsstämning direkt.

Kjell Dahlin har tagit ett steg till och satt upp fejkade lappar som han sedan samlat ihop tillsammans med de svar han har fått i två böcker, Anslaget. "250 enköpingsbor bortskänkes" fick bara några få svar... Efterlysningen av någon som skulle kunna vissla signaturmelodin till Hylands hörna på ett kalas fick fler, och när han lät ett gäng buddhistiska munkar på Södermalm bjuda in till whiskyprovning blev det också gensvar.

Ofta behöver man bara se sig om i närmaste butik för att hitta intressanta och fantasieggande lappar.
Som till exempel ”Lever Pastej” – det är svårt att inte smyga fram och sätta dit ett frågetecken.
”Extra knäck för ungdomar” kan vara ett glädjebesked till godisgrisar. Vid anblicken av "Barn cyklar i källaren" önskar man de små tillgång till lite fräschare luft. Och den som satt upp "Sjuk sköterska sökes" är förhoppningsvis ganska frisk själv.

Kan fenomenet kanske kallas för lappsjuka? Med en släng av sär skrivning. Och även denna sjukdom kan uppenbarligen få dödlig utgång - ifall man inte tar bort luddet i tvättstugan.

Copyright Klimakteriehäxan

Hos sjukgymnasten

-Vad sa doktorn?
Kollegan har just varit på vårdcentralen med sin onda rygg. Och som oftast när det handlar om ryggar står läkarvetenskapen tämligen frågande: vad kan det onda bero på?
Det obligatoriska svaret man minns från barnavårdscentralen är i alla fall inget att ta till – ja, ni minns väl hur de alltid tittade ömsom på det prickiga barnet, ömsom på modern, och sedan fälldes utlåtandet: virus. Inget att göra, bara att vänta, det går (nog) över.

Ryggont beror sällan på virus, det tycker jag mig ha förstått. Men ibland går också ryggplågor över av sig själva.
Fast det finns ett universalmedel. Det heter sjukgymnastik.
Alltså kliver patienten inte sällan ut i livet igen med en remiss i handen. Sedan får man leta upp en lämplig människa att gå till, en människa i vars händer man bokstavligen lägger sitt öde.

Och det brukar börja så bra. Värme, avslappning, lite ultraljud, skön massage med starka fingrar. Så går det över i mer direkta övningar: böj så, tänj här, tänk på att. Patienten känner att allt gör verkan, att allt kommer att bli mycket bättre, att det som nyss var så fel just är på väg att bli rätt igen.

Så är behandlingen över och man förväntar sig att få en ny tid, för repris på hela paketet, helst med lite extra tid lagd på den där massagen.
Då får man domen.
-Nu ska du göra de här övningarna hemma, säger sjukgymnasten.
-Morgon och kväll, håll på i minst en kvart och ge inte upp när det tar emot, det är då det får som bäst effekt.

Ja, kanske låter det inte ordagrant så, men andemeningen är en och samma: nu får du faktiskt göra jobbet själv, tro inte att det här är någon spa-variant som kommit till för din njutning, inbilla dig inte att jag kan trolla, här är det allvar!
Inte sällan förses den av något okänt plågade med ett papper med små skisser på. Sjukgymnasten ritar streckgubbar och pekar:
-Här böjer du, här sträcker du, här ökar du belastningen undan för undan. Många repetitioner ska det vara!

Vi, de remitterade, de skröpliga, de värkande, vi får gå hem med det där papperet.
Vad händer sedan?
Jo se det kan jag tala om.
I nio fall av tio händer inte ett enda skvatt. Visst, tanken finns där, ambitionen, önskan om att bli av med besvären.
Men det stannar där. Det hjälper inte att det dåliga samvetet hör av sig, att den där ryggen (eller om det nu handlar om en annan kroppsdel) fortfarande bråkar.

En enda människa känner jag som gör som sjukgymnasten säger. Hon, min väninna, har tagit för vana att bryta en arm, ett ben eller en handled, om hon inte har golfaxel eller ettriga ledband i knäna. När diagnosen är klar, gipset/bandaget på plats och det obligatoriska sjukgymnastbesöket avklarat gör hon verkligen plikttroget alla de där övningarna. Hon stretchar framför nyheterna i teve, hon lyfter armen i takt till melodiradion, hon gör knäböjningar medan hon tittar på sin mest älskade dramaserie, ja hon kan till och med göra en och annan rörelse medan hon väntar på att pastavattnet ska koka upp, för att inte tala om hur hon utnyttjar tiden vid hållplatsen i väntan på bussen.

Redan efter första återbesöket kan hon rapportera att sjukvårdspersonalen förundrats över hur fort hennes skada har läkt. Snart är hon återställd, i alla fall tills hon råkar ut för nästa tillbud.
Så går det nog om man gör som sjukgymnasten säger.
Men hon är undantaget som bekräftar regeln.

Alla vi andra som fått en sådan där remiss, vi inser snart vad klockan är slagen. Vi saknar den nödvändiga självdisciplinen. Vi ”glömmer” de där instruktionerna.
Kanske inbillar vi oss rent av att det trots allt handlar om virus – och då kan möjligen alltihop bli bra, alldeles på egen hand.

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema: höst

Höst. Visst är det höst. Riktigt kylslaget i luften. Bladen gulnar. "Autumn Leaves" är en utan tvekan en musikalisk evergreen, men löven förblir inte gröna för evigt. Vackra är de ändå, och det är bäst att passa på att njuta innan det blir ännu kallare, innan frosten biter till, innan den första snön kyler ner oss ytterligare några grader.
Inte ens en sådan som jag, som i det längsta brukar försöka vägra höst, fortsätta utan strumpor, lämna halsduk och handskar hemma kan hålla ut.
Då får man trösta sig med att gula höstlöv faktiskt är vackra.

Mera höstbilder hittar du här.

Copyright Klimakteriehäxan

Alla ord överflödiga

Fler bilder utan ord hittar du den här vägen.

Copyright Klimakteriehäxan

Kulturens rygg?

Lite kylslaget på Uppsalas kulturnatt i lördags - men det besvärade inte alla ...

Massor av folk i centrum, hejdlöst lång kö för att köpa langos, många spanska glosor i luften när en chilensk dansgrupp gjorde sig beredd, livejazz på krogen, utspilld öl på gatan, en och annan lokal kändis (Lasse Eriksson!) minglade i baren.

Och kulturens svans hade man ju hört talas om - fast jag visste inte att det betydde blond hästsvans!
Men vad flickan med den kulturella ryggen hade för uppgift, det framgick inte.

Copyright Klimakteriehäxan

När man får oväntat besök...

Fortsatt storstädning (det tar aldrig slut) lägger hinder i vägen för bloggande. Men trots det måste jag ändå som hastigast dela med mig av det som en väninna berättar när jag pratar om mina dammgömmor och ogenomskinliga fönster.
Hennes mormor, närmare 90, fick besök av inbrottstjuvar, som tur var när hon själv inte befann sig i lägenheten.
Inkräktarna fann just inget värt att stjäla, vilket borde ha glatt vem som helst. Men mormor, hon hade sin egen syn på det inträffade. En helt annan sak oroade henne, djupt.
Hon hade ju inte varit beredd på besök.
-Tänk så pinsamt att någon främmande varit inne här, sa damen.
-Jag som inte har putsat fönstren på så länge!

Copyright Klimakteriehäxan

När det knoppas

Det händer – alldeles för sällan, javisst – att man kommer till insikt om behovet av storstädning där hemma.
Löst damm suger vi upp med mer eller mindre jämna mellanrum. Men det där som biter sig fast, som kryper in i obefintliga utrymmen, som inte syns, det finns ju där. Ändå.

Och åtminstone i mitt fall förhåller det sig så att jag blir väldigt förvånad. Under den där hyllan, hur har något tagit sig in dit? När hade vi en spindel som vävde sitt nät där uppe i hörnet? Hoppsan, har vi glömt att torka av tavelramarna? Hur många flugor har mött döden i våra lampskärmar? Varför ser somligt ut som om det är gjort av sammet när det i själva verket har en metallblank yta? Hur mycket trycksvärta kan man dagligen förflytta från morgontidningen till lampknappen?

Så börjar jag. Beväpnad med svampar, trasor och rengöringsmedel avancerar jag med pyttesmå steg.
Hittar ständigt nya ”svarta hål”. Gnider så knogarna svider, skrubbar, borstar, torkar. Visst blir det bättre – men för varje ny fläck som blir ren framstår dess omgivning i ännu värre skick. Bara att gnida vidare.

När jag mot alla odds börjar se ljuset i tunneln drabbas jag av ännu en insikt. En upptäckt som verkligen får mig att stanna mitt i steget. Ett avslöjande som definitivt förflyttar mig till Lubbe Nordströms klassiska Lort-Sverige.
Jag råkar få syn på en av vårt hems absolut minsta inredningsdetaljer.

Det handlar om knoppen med vilken man vrider persiennernas lameller i olika vinkel. Den är gjord av vit plast, det är jag alldeles säker på.
Men nu är den ju svart!
Fram med svampen och se, det knoppas under mina fingrar, det vita blir synligt när knoppens skyddande skal av smuts försvinner.

Nöjd med ännu ett storverk i det allra minsta formatet vrider jag persiennen (med rena fingrar!) så att mer ljus kommer in i det allt renare hemmet.
Fast då ser jag ju en annan sak.
Persiennsnörena.
Grå.
Det tar faktiskt aldrig slut. Kanske blir det klart lagom till att det börjar knoppas där ute. Men då är det å andra sidan förmodligen dags att börja om igen ...

Copyright Klimakteriehäxan

Tio minuter med en succéförfattare

John Ajvide Lindqvist, författare som också jobbat som ståuppkomiker och trollkarl, har haft en stor (och välförtjänt) framgång med vampyrromanen ”Låt den rätte komma in”, snart på en biograf nära dig.
Nu kommer nästa bok, ”Människohamn”, en historia om ett barn som försvinner spårlöst – säkert också en rysare. Har inte hunnit läsa den än.
Men för den som är lite nyfiken på den här författaren är hans egen lilla pr-film (läs reklam-) ett guldkorn. Har du tio minuter, klicka här!
Jag tror inte du kommer att ångra dig!

Dagens glädjebudskap

För den bloggare som vill ha en liten uppåtspark i den gråmulna hösten kan jag rekommendera läsning av Adam Erlandssons krönika i dagens SvD.
Han uppmärksammar att George Orwells dagbok – från 1950-talets första hälft – liknar en blogg och nu publiceras som en sådan. Och så drar han, generöst nog, en slutsats:
”Bara för att det är en blogg behöver det inte betyda att det är tanklöst, meningslöst dravel.”
Se där. Dagens glädjebudskap.

Copyright Klimakteriehäxan

Mina ungar är det synd om

Kycklingmamma, curlingförälder, allmänt försiktig, rädd att något otäckt ska hända de små barnen. Känns det igen?
Så rätt du tänkt - fast det var fel.
I alla fall om man talar med experten, en man vid namn Gever Tulley som gett ut en bok med titeln ”50 farliga saker du ska låta ditt barn göra”. Aftonbladet skriver om den i dag, på sin nya kvinnosajt Wendela,

Det är helt enkelt så att vi överbeskyddar de små liven. Ja, han är inte först ut med den uppfattningen, bland annat kan barnen själva hävda det så snart de är kapabla att börja formulera åsikter.

För oss som sett vår avkomma börja anta vuxenproportioner är det förstås redan för sent. Men ni andra kan ju ta er en funderare. Det finns fem konkreta punkter som Tulley rekommenderar att man låter de små göra:

1. Leka med elden
2. Ha kniv
3. Kasta spjut
4. Plocka isär elektriska apparater
5. Köra familjens bil

Slutsatsen jag drar är att det är synd om mina ungar, även om ett par saker på listan har skett i vår familj: Sonen gick med liv och lust lös på några elprylar som gjort sitt. Han hade absolut kul medan det fortfarande fanns delar att fiffla loss. Hur mycket han lärde sig? Inte en aning.
Det där med eld har jag alltid varit livrädd för, så tändstickorna var utom räckhåll för barnahänder. Och kniv då? Jo, schweizisk armévariant kom som present, men rätt sent.

Vad beträffar spjutkastning så undrar jag om man möjligen kan ersätta det med papperssvalor? Borde väl vara lite likartat, fast inte lika tungt, vasst och - ursäkta - farligt?
Men så kommer vi till den sista punkten, den om bilkörningen.
Hur gör man när barnet i fråga är totalt ointresserat ända upp i 20-årsåldern, trots löfte om lektioner och körkort, trots ideliga föräldrapåtryckningar?
Den frågan tror jag inte Tulleys bok har något svar på.

Copyright Klimakteriehäxan

Ordlöst - Wordless

Fler bilder utan ord finns säkert också i dag, men jag hittar inte "värdbloggen". Faktum är att mycket tyder på att den svenska bildkedjan har dött sotdöden, och att det hädanefter inte blir några ordlösa onsdagsbilder i organiserad kedja. Men den internationella varianten, den finns förstås.
More wordless photos to be found here.

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema: humor

Vad är egentligen humor?
Något kul. Något som får en att skratta. Något som lockar bort tankarna från vardagens trivialiteter.
Det kan vara en röd näsa. Ett clowntillbehör av den klassiska sorten, och faktum är att om man sätter på sig en blir man per automatik lite fnissig.

Men humor kan också vara när man ser den där vardagliga trivialiteten och gör något med den. Så måste de ha tänkt på den restaurang i Longyearbyn på Svalbard där alla i personalen hade likadana t-tröjor.

På ryggen står det: Jag bor här. Jag trivs. Jag har sett isbjörn.
Och så har man redan svarat på de tre frågor som alla besökare ställer.
Det gick att köpa en sådan där tröja för att ta med som souvenir från besöket på ön långt där ute i Ishavet.

Men jag köpte ingen. Bor ju i Stockholm. Vet inte om jag skulle trivas i Longyearbyn.
Och inte såg jag en endaste isbjörn heller när jag var där, bortsett från de uppstoppade och de avbildade, som fanns på allt från shoppingkassen på Coop till kristallskålarna, nyckelringarna och kylskåpsmagneterna. Shoppingkasse och kylskåpsmagnet köpte jag förstås, det kan man naturligtvis också skratta åt ...

Fast humor, det finns det lite överallt. Uppenbarligen också på Svalbard.
Och nu var det just humor som var veckans tisdagstema. Inte så enkelt, men försöka duger!
Fler humoristiska bilder hittar du här.

Copyright Klimakteriehäxan

Tjugo procent snyggare

”Du är snyggare än du tror!”
Se där dagens glädjebudskap.
Precis vad vi behöver höra, vi som alldeles för sent insett att vi trots allt inte såg så illa ut på den tiden när åren, kilona och de grånande stråna var så mycket färre. Då när man självkritiskt tittade på varje fotografi och stönade, då när man ansåg sig fet utan att vara ens i närheten av övervikt, då när man knappt stod ut med sin egen spegelbild.

Hela tjugo procent snyggare än vad vi själva tycker, det är vad vi är, det slås fast i en artikel i Aftonbladets nya kvinnosatsning, för att hedra Wendela Hebbe på 200-årsdagen, den första kvinna som fick fast anställning som journalist i Sverige (1841).

-Nyckeln till skönhet ligger i hur du mår. Sann skönhet handlar inte bara om att se perfekt ut, det handlar om hur du får fram det du har inom dig, säger en av experterna som citeras i texten.
Och hör bara på det här:
-Snabbaste vägen att känna sig vackrare är att ändra inställning till sig själv och börja se sig som en vacker individ.

Bara att sätta igång.
Tjugo procents skönhet att vinna, hur lätt som helst.
Vem har råd eller lust att tacka nej till ett sådant erbjudande?

Copyright Klimakteriehäxan

När nöden är som störst

Ni vet vad man brukar säga: utan Tanten skulle kulturen vara död i Sverige.
Det är Tanterna som frekventerar biblioteket, som har läsecirklar, som går på teater, som älskar musikaler, som abonnerar på plats för konserter, som köper böcker och lyssnar på radio om kulturfrågor – listan kan göras lång. Och det är inte alltid som Tanten hyllas för sina insatser för kulturens fortlevnad, snarare riskerar hon att häcklas.
Men i Uppsala har man insett hur det förhåller sig.
Stadens nya konserthus har just firat ettårsjubileum, vilket Upsala Nya Tidning uppmärksammade i helgen. Där står det i svart på vitt, beviset.
”Man märker att de vet vilka som utgör det kulturbärande skiktet och ska belönas.
23 toaletter på damtoan! Det är sverigerekord!”
Vill du slippa stå i lång kö när nöden är som störst?
Åk till Uppsala!

Copyright Klimakteriehäxan

PS Ni har ju redan insett att "tant" i texten kan bytas mot "klimakteriehäxa" - eller hur?

Pobrecita - stackars dig!

En gång för länge sedan bodde jag i Guatemala. Ett fantastiskt vackert land, med storslagen natur, urgamla traditioner, otroliga textilier och en mycket stor originalbefolkning. Indianerna, med maya-ursprung, talar många olika språk, och speciellt när det gäller kvinnorna finns det fortfarande gott om sådana som ogärna talar spanska.

I mitt jobb hade jag förmånen att vistas mycket ute på landsbygden, men ofta blev jag alltså hänvisad till att tala med männen, medan kvinnorna tyst hörde på, samtidigt som de bakade ut tortillas, gräddade dem på sin comal (ett stort lerfat) som sattes på den öppna elden. Livet i byarna var fattigt, människorna levde mest på sin majsodling – la milpa – och ris, i kombination med svarta bönor, frijolitos. Just kombinationen av risets kolhydrater och proteinet i bönorna har gjort att folk i Central-amerika överlevt i tider av extrem knapphet.

Namnet på den lilla by jag kom till en dag har jag för mig var La Esperanza, Hoppet. Som vanligt var jag klädd i jeans och gympadojor, en ordinär t-tröja och så, förstås, min stora axelväska med kameror, block, pennor, karta.
Husen var typiska: enkla, byggda av adobe, soltorkat tegel – en starkt bidragande orsak till att så många människor omkommit i stora jordbävningar. De tunga väggarna har rasat in över de sovande, som klämts till döds. Men det är lokalt tillverkat material, bara den korrugerade plåten till taket behövde man köpa.

Jag gick fram till en dörröppning och kikade in. Jo, där fanns en kvinna. Hon var klädd i den överdel, güipil, som var typisk för regionen, håret hade hon flätat samman med ett vackert vävt band, fötterna var bara på det stampade jordgolvet. Tyget som svepts runt livet till en kjol hölls uppe med andra breda färgrika band.
Hon talade spanska, jag hade tur.
Fick jag komma in?
Jo då, det gick bra.

Försiktigt började jag fråga om hennes liv. Mitt uppdrag var att skildra hur barn levde i Centralamerika, ingen visste det bättre än en mamma i en by långt ute på Guatemalas landsbygd.
Hon trodde att hon var 22 år. Tre barn hade hon fött, det fjärde var på väg, det rådde inga tvivel om den saken. Hennes man var ute på majsfältet, själv malde hon majskorn till degen som skulle bli kvällens tortillas.

Men plötsligt kom vi till en punkt när hon tog över. Hon måste ha känt att hon i rättvisans namn också borde få fråga lite, eftersom denna underliga människa klivit in i hennes hem och så nyfiket frågat om smått och stort. Och det var ju alldeles rimligt.
-Var bor du då? ville hon veta.
-Jo, jag bor i huvudstaden, fast jag kommer ju förstås inte därifrån. Jag kommer från ett land som heter Sverige, långt bort, i Europa. Vi har kallt och snö på vintern.
-Snö? Pobrecita! Stackars dig! Men du har väl en familj?
-Fast där, i Sverige.
-Ay pobrecita!

Så ville hon veta hur gammal jag var.
-Trettio, sa jag sanningsenligt.
Jaha, och hur många barn?
-Inga.
-Pobrecita! sa hon igen, eftertryckligt och medkännande.
-Men vad säger din man om det då? fortsatte hon.
-Jag har faktiskt ingen, bekände jag.
-AY POBRECITA! utropade hon nu med eftertryck och det var ingen tvekan om vad hon tänkte.

Saker och ting hade plötsligt ställts i ett helt nytt ljus.
Det var faktiskt mig det var synd om. Jag, ett blekt fruntimmer i konstiga kläder från ett land ofattbart långt bort, där min familj fanns utom räckhåll och där det till råga på allt snöade, jag var verkligen en pobrecita, en riktig stackare.

Inga barn hade jag trots min höga ålder, inte ens en karl. Ett sådant fattigt liv!
Hon såg på mig med uppriktigt medlidande och när jag sa adjö bad hon mig att inte misströsta, kanske skulle det ordna sig en dag också för mig (det gjorde det ju faktiskt!).
-Pobrecita! sa hon en sista gång och ruskade sorgset på huvudet innan hon återgick till köksbestyren.

Jag var fattig, hon var rik.
Och vid närmare eftertanke hade hon väl inte så fel.

Copyright Klimakteriehäxan

Möte med modern teknik

Ibland gör teknikens framsteg en häpen.
Minns vår första tjusiga radiogrammofon. Inte hade jag väl trott om någon berättat att den en dag skulle kunna ersättas av en liten pryttel mindre än en tändsticksask. Nog hade vi väl skrattat om någon på 60-talet hade påstått att vi skulle kunna sitta hemma i soffan och vara publik på sportevenemang på klotets andra sida, samtidigt som tävlingarna pågick. Eller om man försökt tuta i oss att telefonen inte alls behövde sladd och att den dessutom skulle gå att fotografera med.

När människor möter ny teknik reagerar de förvisso väldigt olika, en del tar avstånd, blir negativa, avvisar alla ändringar som dumma, onödiga eller rent av farliga.
Men andra tar till sig det okända, förundras, blir intresserade.

Två gånger i livet har jag varit med om att en person genom mig mött helt ny teknik och blivit fullständigt fascinerad.
Första gången handlade det om något så elementärt som en skrivmaskin, min Odhner Privat som jag köpte för pengarna jag fick i studentpresent. Jag släpade den med mig överallt, den var i många år en av mina käraste ägodelar.

Så kom jag att tillbringa två veckor i Jämtland, nära norska gränsen. Jag inhystes hos ett äldre samepar. De behandlade mig ytterst vänligt, nästan respektfullt – jag kom ju ända från Stockholm, dit bara frun hade vågat sig på besök. Herrn i huset tyckte det räckte att åka till Strömsund, fast helst höll han till på fjället.
På kvällarna, när jag dragit mig tillbaka till rummet jag fått låna, plockade jag fram skrivmaskinen. Det blev väl ett brev eller något annat som jag smattrade ihop.

Sista kvällen bad mannen mig om en tjänst.
-Om du ville ta fram den där saken du skriver på så jag finge se, sa han.
Med vördnad petade han på tangenterna, snurrade försiktigt på valsen. Bad mig skriva lite.
Han, som var den förste samen i Sverige som skaffade snöscooter, som följde med världsnyheterna i tv varje kväll, som skötte sina renar och visste hur vädret skulle bli bara genom att kasta ett öga på molnen, han blev helt betagen av en skrivmaskin. På 70-talets mitt!

Några år senare befann jag mig i Chiapas-provinsen i södra Mexico. Vi besökte en liten by där textilierna var bländande vackra, hattarna vidbrättade, majsen gul och svart, fötterna bara och solen stekhet. Som alltid hängde min kamera runt halsen.
En indian följde varje steg jag tog. Men det var inte den blonda gringan som fångat hans intresse, det var min svarta Olympus.

Jag försökte förklara att jag tog bilder med den, att jag kunde ta med mig dem hem och se dem efteråt, att jag valde mina motiv när jag tittade i sökaren.
Ville han kanske titta själv?
Han nickade, ordlöst. Tordes inte hålla i vidundret, men jag pekade och han satte ögat intill.
Tittade i säkert en minut eller rent av mer. Totalt koncentrerad.
Så vred han huvudet åt mitt håll. Hela ansiktet var liksom uppfyllt av ögonblickets storhet.
-Det är ju med färg! sa han lyckligt.

I dag har han möjligen hatten kvar – brättet är bra i solen – medan han kanske ser på CNN och har mobilt bredband, och samtidigt som han surfar på nätet lyssnar han på musik i sin Ipod. För säkert har också han mött modern teknik många gånger sedan han tittade i min kamerasökare.
Men även om jag hade kunnat se in i framtiden då – så hade ju varken mexikanen eller samen trott mig. Fullständigt begripligt.

Copyright Klimakteriehäxan

Hockeymorsa - eller bulldogg?

Republikanska partiet i USA har hittat en vicepresidentkandidat som ska bli ett dragplåster i valkampanjen. Det handlar om den raffiga och ärkekonservativa Sarah Palin, guvernör från Alaska, det kan knappast ha undgått någon som konsumerar nyheter även i måttlig omfattning.

Partiet har just avslutat sitt konvent. Sarah Palin höll förstås tal. I det framhöll hon, att hon faktiskt är en väldigt vanlig kvinna – en ordinär ”hockey mum”, en sådan där ni vet som skjutsar ungarna till träningen, köper nya skridskor och skydd för en förmögenhet och, framför allt, står på läktaren och skriker sig hes när det lilla rara barnet kämpar om pucken nere på isen.

Jag vet precis vad hon menar, även om hockey aldrig blev en grej som gick hem i vår familj. Sonen gick en gång för att kolla och kom hem med ett bestämt besked: det där var ingenting för honom. Lika glad för det var jag.

Men hockey gillar jag, har alltid gjort. En gång på besök i New York skaffade jag biljett till Yankee Stadium och gick på match. Av spelet såg jag inte mycket, därtill var publiken alldeles för intressant.
Strax bakom mig satt några män som engagerade sig våldsamt (i ordagrann bemärkelse) i spelet.
-Kill him! Döda honom! vrålade de när ”deras” lag behövde manas på.
För att sekunder senare lika upprört skrika:
-Hey, somebody might get hurt! Någon kan bli skadad, ju! när saker kastats in på isen i den allmänna upphetsningen.
Inte särskilt konsekvent, men typiskt för hängivna fans.

Kanske är det just så entusiastisk som Sarah Palin varit som hockeymamma, på gott och ont. Själv liknade hon sig i det där talet vid en bulldogg, och liknelsen förefaller gälla inte bara vid rinkside utan också i politiken. Och så ställde hon frågan vad skillnaden mellan en ”hockey mum” och en bulldogg kan vara.
Svaret levererade hon själv på direkten:
-Läppstift.

Jag slås av tanken att även om jag aldrig blev hockeymorsa så kan jag möjligen ändå ha uppfattats som en bulldogg ibland, privat och/eller i jobbet.
Men med den lilla skillnaden: läppstift. Precis som Sarah Palin.
Och dessutom nagellack, för att vara mer exakt.

Copyright Klimakteriehäxan

Två gånger tack!

Har varit borta från datorn ett dygn eller så - då har det hänt saker!
Inte mindre än två "I love your blog"-utmärkelser har kommit min väg! Klart man blir glad. Jätteglad. Jag säger tack, dubbelt upp!

Först var det Risken finns som gav Klimakteriehäxan äran, och han gjorde det med denna fina motivering: "Bara namnet på bloggen är värt en nominering. Att bloggen sedan är skriven av en dam som behärskar språket och beskriver stort och smått med en värme som får mig att må gott gör att hon utan tvekan hör hemma på min lista."

Sedan stod det inte på förrän Cicki skickade över samma fina hälsning, med tillägget "jag älskar att läsa hur hon formulerar sina tankar. Det är alltid på pricken."

Jag tackar och tar emot - men det räcker inte. Man ska anstränga sig lite själv också, en fempunktslista medföljer utmärkelsen.
1. De nominerade kopierar bilden och lägger på sin blogg.
2. Länka till personen du fick nomineringen av.
3. Nominera 7 bloggar.
4. Länka till de bloggar du nominerat.
5. Lämna ett meddelande på deras bloggar att de blivit nominerade.

Detta kräver lite extra tankearbete, och faktum är att jag redan är "skyldig" några nomineringar sedan förra gången "I love your blog" kom min väg.
Jag börjar med att returnera äran till både Risken finns och Cicki, RF ska ni hälsa på därför att han är finurlig och välformulerad i det lilla formatet. Han tar dessutom fina bilder.
Cicki är en händig människa och det är kul och inspirerande att se vad hon har åstadkommit med textilier och kreativitet, förutom det hon bjuder på i text. Länk till dem - se ovan!

Copyright Klimakteriehäxan

Ordlöst handarbete - Wordless handicraft

Fler ordlösa bilder hittar du här och här.
More wordless pictures here.

Copyright Klimakteriehäxan

Onyttigt - VÄLDIGT onyttigt!

STOPP! Du tänkte "äsch, godis, det var då sannerligen inte originellt" och så var du precis på väg att klicka dig vidare - veckans tisdagstema är nämligen "onyttigt".
Men det ska du veta, att den här godisskålens innehåll får vilken polkagris som helst att framstå som rena hälsokosten.
Här handlar det nämligen om karameller av glas.
Hittills har ingen försökt tugga i sig en enda av dem - men om så vore fallet skulle det vara klart onyttigt.
VÄLDIGT onyttigt.

Copyright Klimakteriehäxan

Nyfiken på fler onyttigheter? Varsågod, den här vägen!

Trakterad av Lennart Swahn

Lennart Swahn är borta, inte bara ur teverutan utan från jordens yta. Han är för mig precis som för så många andra en framträdande profil från förr, vi har så att säga alltid haft en teveruta emellan oss.

Men icke desto mindre finns ett minne av honom som tatuerat i min hjärna. Det är ett citat ur en tidningsintervju med honom, i vilket sammanhang har jag inte en aning om – och i sanningens namn undrar jag lite hur det kom sig att jag läste den.

Hur som helst, i den där intervjun berättade Swahn om hur han helst trakterade sina gäster, vad han alltid hade hemma ifall det kom oväntat besök.
Jo: sherry. Och bananer.
Jag är förtjust i bananer och kan tänka mig ett litet glas sherry. Men tillsammans?
Har aldrig vågat prova.
Fast kanske skämtade han bara?

Copyright Klimakteriehäxan

Om Lennart Swahn i Svd här, och i DN här.

En liten språklektion

Att lära sig ett nytt språk är ett spiksäkert sätt att skaffa nya insikter, nya vänner, nya nöjen. Ibland blir man alldeles tvungen att plugga besvärliga glosor, ibland gör man det faktiskt mer för nöjes skull.

Jag vet inte vilken av de två etiketterna ni skulle vilja sätta när det gäller det relativt nyskapade språket nättiska, språket som används på Internet. Behärskas allra bäst av folk under 20, men även vi som fyllt år fler gånger tvingas nog faktiskt inse, att det är lika bra att ta tag i ordlistorna innan de hunnit bli alltför långa. Och du som redan hanterar de här termerna utan problem, du kan ju sluta läsa här - men ni andra ...

De allra flesta förkortningarna, för det är ju sådana det handlar om, är sammandrag av engelska ord och uttryck, men det finns en del även på svenska. Fast i grund och botten handlar det om ett internationellt språk som vi i framtiden garanterat kommer att se mer och mer av. Vare sig vi gillar det eller ej.

Första gången man ser de där små kryptiska ansamlingarna av bokstäver, ibland i kombination med smileys, asterisker och siffror, kan man känna sig lätt korkad, men det dröjer inte innan man ser logiken – och raskt själv börjar använda nättiskan i både mail och sms. Vi har ju så ont om tid, bevars, att varje knapptryckning som försvinner är en rationalisering …

Här kommer nu en liten lista för den som eventuellt är nybörjare (NOOB) i nättiska:
FWIW = For what it's worth
FYI = For your information
BRB = Be right back
WB = Welcome back
TY = Thank you
TKS = Thanks
YW = You're welcome
JK = Just kidding
BTW = By the way
IOU = I owe you
FTW = For the win
IRL = In real life
LMAO = Laughing my ass off
LOL= Laughing out loud
ROTFL = Rolling on the floor laughing
AFK = Away from keyboard
NOOB = New beginner
PLZ = Please
IMHO = In my humble opinion
IMO = In my opinion
CU = see you
SRY = sorry

Lite siffror kan också komma till pass:
G2G = Got to go
0IDA = No idea
4 = For
4U = For you
X4U = Especially for you
2day = Today

Och så några svenska genvägar:
IOFS = i och för sig
IAF = i alla fall
DD = du då?
LR = eller

Där tar språklektionen slut för denna gång. Mina kunskaper i ämnet är starkt begränsade!
G2G men BRB. TKS 4 2day.
Se, där besparades jag inte mindre än 20 nedslag. En klar lättnad åtminstone för en flitigare använd sms-tumme än min … Men den som börjar använda sig av de här förkortningarna när han/hon pratar, den människan måste tänka om!
WB, IAF.

Copyright Klimakteriehäxan

Bröstmjölk som pärlor

Att amma är något som väldigt många mammor (inte alla, jag vet!) minns som skimrande små stunder av närhet till sina barn, en konkret handling ackompanjerad av små glupska kluckanden som förgyller småbarnstiden.
Nu visar det sig att det finns ett sprillans nytt sätt att föreviga det där.

En fransk designfirma har kommit på idén att göra personliga smycken av bröstmjölk.
Mjölken innehåller kasein och det kan göras hårt och formas, till exempelvis pärlor.
En kollektion av halsband, armband och ringar av guld och bröstmjölkspärlor finns framtagen och ställs i höst ut i en liten fransk stad.
Tanken är att man i framtiden ska kunna skicka in sin egen mjölk och bestämma hur det där smycket ska se ut.

Jag är faktiskt inte särskilt ledsen för att jag missade den där chansen med sisådär tjugo år. Min bröstmjölk användes på det gamla vanliga sättet, och det var alla inblandade nöjda med. Men vem vet, kanske är detta en jättehit om något år?

Copyright Klimakteriehäxan

Källa: Vårdfacket