lördag, oktober 11, 2008

En boks värde

Hur långt är ett snöre?
Se där en klassisk fråga som alla går bet på.
Nu har jag en som är nästan lika svår: Vad är en bok värd?

Vi är många, vi som älskar att omge oss med böcker. Vi köper, vi lånar, vi läser, ibland läser vi till och med om. Och vi lagrar. Vi lagrar till och med de där romanerna som faktiskt, handen på hjärtat, inte var särskilt bra, som inte var skrivna just för oss, som var för svåra eller uselt översatta eller för tramsiga eller helt enkelt för illa hoptotade.

Till slut står man där och stirrar på sin till bristningsgränsen fyllda bokhylla. Ja, i vårt fall handlar det om pluralis: hyllor.
Vilket en vacker dag med nödvändighet leder till att det måste bli en utrensning.
Vi är där nu. Kasse efter kasse fylls med inbundna succéromaner, deckare i pocket, klassiker och chick litt i en total blandning.
Och sedan då?

Det finns folk som kan kasta böcker, jag vet. De fyller bilen och åker till tippen, de släpar de där tunga kassarna till grovsoporna.
Jag kan inte.
Böcker är i min värld för värdefulla för att bara slängas. Den som jag inte gillat kan bli en läsupplevelse för någon annan, den gamla goding jag aldrig kommer att läsa om kan bli ett efterlängtat återseende för en okänd bokvän.

Alltså har jag försökt sälja våra utrensade böcker på loppis. Tog 30 kronor kilot, vilket fick somliga att höja på ögonbrynen – en kund köpte sju och ett halvt kilo och såg väldigt nöjd ut.
Ändå låg fynd kvar. Många ungdomsböcker av bästa kvalitet: Annika Thor, Viveca Lärn, Per Nilsson. Evigt gröna historier som Robinson Crusoe och Sherlock Holmes. Nya deckare: Läckberg, Marklund. Tjejböcker: Sophie Kinsella, Martina Haag, Linda Skugge. Fantasy. Listan kan göras hur lång som helst.

Några kassar gick till Myrorna, några till Stadsmissionen – men hur ädla syften deras verksamhet än har, så vill de inte ha hur mycket böcker som helst, så vitt jag förstår. Ett gäng lade jag på ett bord på jobbet, för gratis självplock. Några har jag burit till kvartersbutiken, där man har en hylla för bokvänner: ställ ner något, ta något, ingen kostnad. Jag har tvingat gäster och grannar att rota: ta en, ta flera, snälla, men lova mig att aldrig lämna dem tillbaka!

Och så ringde jag till några antikvariat, med nedslående resultat. Hade jag förstaupplagor av Astrid Lindgren? Nähej, tack ändå. Bilderböcker som ser olästa ut? Jasså, gick de för flera år sedan? Då så. Klassiker? Det har vi redan så det räcker. Och så vidare. Det är naturligtvis hård konkurrens: dyrgripar säljs numera på auktion, inte av antikvariat. Verksamheten bedrivs ofta av idealister, bokälskare, som försöker leva på sin hobby.

Men ett antikvariat visade ändå intresse för ungdomsböcker.
I går tog jag mig dit, hittade till och med en laglig p-plats inom släpavstånd, vilket jag tog som ett gott tecken. Mina fem kassar plockades ur till granskning och värdering. Damen som tog emot mig gjorde en lista och kryssade i.

Vad är då en bok värd? Jo, nu vet jag.
En pocket 3 kronor. En lite ”finare” variant 5 kronor. Inbunden från 7 till 25 kronor – jag hade ingen som värderades till 25, trots att många faktiskt var i nyskick.
Jag står där och ser på stapeln som kostat så oändligt mycket mer. Men tar tacksamt emot de kronor jag bjuds, fast de knappt räcker till två nyutkomna romaner, om jag (förbjudet!) skulle tänka i de banorna.

Poängen är ändå, att de som kommer att köpa våra gamla böcker på det där antikvariatet faktiskt vill ha dem, vill läsa dem, har tagit initiativ och sökt sin läsning.
Ja men då så.
Då är de ju värda en hel del. Trots allt.

Copyright Klimakteriehäxan

10 kommentarer:

  1. Hög igenkänningsfaktor! Fast eftersom jag flyttat och burit boklådor många gånger, började jag tänka mig för ganska tidigt om jag verkligen ville ha så mycket böcker.
    Sen några år hänger jag på låset hos bibblan, ser till att beställa nyutkommet tidigt och får då läsa nya och fräscha ex gratis. Och slipper få ångest över dammsamlande platstagande böcker.

    Speciellt bra om jag inte gillar boken... då behöver jag inte känna att jag kastat bort pengar!

    SvaraRadera
  2. Tja, har man råkat köpa en ny dyr roman, så betalar försäkringsbolaget ingenting för dem, om huset brinner. Nu köper jag årets romaner för en tia på loppis, bra utbud på Hisingen, stor omsättning. Jag är skapligt duktig på att lämna kassar med gamla böcker till loppis.

    Jag har en stor samling trädgårdsböcker, åtskilliga meter, undrar ibland, om alla de hamnar på tippen...

    SvaraRadera
  3. Anonym11:55 fm

    Kasta böcker har varit tabu för mig. Tills nu. Nio kassar böcker hamnade hos myrorna men det sved. Kom på mig själv att tänka på tider när man brände böcker på bål. Så min tripp till myrorna fick bli en kompromiss. Visst, jag gjorde mig av med böcker men på ett sätt så att de förhoppningsvis kommer andra läsare till godo.

    SvaraRadera
  4. Anonym12:47 em

    Nej, man kan inte slänga böcker! Jag brukar lämna dem till Röda korset så överlämnar jag prissättningsansvaret till någon annan....

    SvaraRadera
  5. Jag vill inte komma med några pekpinnar utan nöjer mig med att konstatera att jag gör som Bloggblad: använder bibblan mer och mer för att jag inte vill samla på mig bokberg. Visst, jag köper fortfarande en del men dem lyckas jag oftast återvinna till andra behövande.

    SvaraRadera
  6. Anonym11:37 fm

    Böcker jag köper är för mej en del av min själ. Jag vill inte, kan inte kasta dom *S*, men måste ju.....men ack så svårt.
    Skall försöka börja att låna på bibblan i stället, då får ju själen vila från ägandet *L*
    Önskar Dig en fin söndag

    SvaraRadera
  7. Jag vet. Borde återvända till biblioteket där jag var en otroligt trogen besökare förr. Och ja, jag ska verkligen försöka - om inte annat så för att slippa separationsångesten!

    SvaraRadera
  8. Anonym6:20 em

    Jag brukar lämna böcker som jag inte läst/läst om på de senaste fem åren till biblioteket.(Gäller skönlitteratur). Dom blir jätteglada, deras enda reservation är att dom vill fördela böckerna på olika filialer. Så igår släpade jag och mannen iväg fem bärkassar med allt från "tantsnusk" till en bok om självhushållning, novellsamlingar från 50-talet med mera...
    Jag känner mig nöjd och har masa hyllplats - till nya böcker!

    SvaraRadera
  9. Anonym6:51 em

    oj, så välbekant det känns! :-)

    Böcker är bland det underbaraste som finns, det har jag tyckt sedan jag var sex år och kunde läsa själv - kan inte tänka mig ett liv utan (bra) böcker!
    När jag flyttade senast gav jag nog bort hälften av mina böcker, och det var en vånda allt välja bort...
    Jag har gett till vänner & bekanta, till Erikshjälpen, till Amnesty och till loppisar - att kasta en bok är nästintill förbjudet för mig. Fast den första, och enda, bok av Liza Marklund som jag läst skulle jag faktiskt utan dåligt samvete kunna kasta - så dålig var den. Men andra tycker ju att hon skriver bra, så den får vandra vidare. Hittade den på bibliotekets BookCrossinghylla (har skrivit om BookCrossing i inlägget http://hemligheter.nu/2008/02/04/jag-har-fangat-en-bok-joho/) -
    och då kan man ju inte bara kasta den...

    Att antikvariaten är mkt kräsna har jag oxå märkt - inte ens alldeles nyutkomna böcker, som jag (visserligen) fått som recenssionsexemplar, har jag fått många kronor för.

    Köper nästan aldrig nya böcker, det blir för dyrt, utan lånar från Bokbussen eller biblioteket, eller köper ibland på Amnesty eller lopppis.
    Men nu är det hög tid att gallra igen - nu har jag t o m en massa böcker i källaren...

    SvaraRadera
  10. Hej

    Under en kort period bodde vi i Spanien och när vi flyttade tillbaka var det tvunget att lämna böcker. Hade också tusentals! Det fick bli sex eller sju flyttlådor till den svenskspanska föreningen Amigo i Torrevieja som fick dem som gåva.

    Visst är böcker underbart!

    SvaraRadera