onsdag, juli 14, 2010

Nattlivet i Köpenhamn – så gick det

Det blev en liten utflykt till Köpenhamn häromveckan, det vet ni ifall ni brukar titta in här.
Jag såg fram emot äventyret med blandade känslor: skulle vi ha lika kul som förr när vi möttes efter så många år, min amerikanska väninna Barbara och jag? Eller skulle vi skruva besvärat på oss när inledningssträckan var avklarad, skulle vi leta efter samtalsämnen, skulle vi reta oss på våra respektive egenheter, säkert tydligare nu än förr med tanke på den tid som gått?
Och, den största frågan av dem alla, skulle vi verkligen kunna dela sovrum? Utan att någon av oss skulle bli mördad av den andra redan första natten?

Hon satt i vestibulen och väntade när jag rullade in min alldeles för välfyllda resväska genom hotellentrén, rustad som jag var för tropisk värme i storstad.
Och svaret på de där frågorna, de kom snabbt. Jag hann inte ens packa upp.
Ja, vi hade kul igen. På direkten. Nej, vi letade aldrig efter samtalsämnen, vi pratade på som om samtalet skulle ha varit avbrutet bara en kort tid. Egenheterna? Vi verkade nonchalera dem, med framgång. De nytillkomna kilona, rynkorna och den ändrade hårfärgen orkade vi inte ens kommentera.

Sedan var det det där med att sova. Båda bekände vi att det förelåg en viss snarkrisk. Båda bekände vi att det är gruvligt otrevligt att lika vaken och lyssna när andra sover, ljudligt.
Första kvällen somnade vi som stockar, för att vakna och över en sen hotellfrukost konstatera att, nej, inga problem! Ingen hade hört något!
Andra kvällen somnade vi inte tidigt, men det berodde på inte på att någon väsnades. Det berodde på att vi inte kunde sluta prata.

Vår köpenhamnshelg försvann i en svinblink, så fort gick tiden. Värdet av att hitta tillbaka till en gammal vän kan inte överskattas – tänk att det fungerar, fortfarande! Fantastiskt härligt! Innan vi skildes, under löfte att inte låta det gå uppåt tjugo år igen till nästa gång, bad vi en annan hotellgäst ta ett foto på oss och den lilla sjöjungfrun, som fanns på plats i hotellvestibulen. Ja, ”den riktiga” är utlånad till världsutställningen i Shanghai, men även den är ju ”en äkta kopia”, som guiden sa när vi åkte båttur i den danska huvudstaden och hon pekade ut den tomma platsen på Langelinie.

Fast av den triss i damer som poserar på bilden är de som flankerar sjöjungfrun absolut äkta. Kommer förmodligen heller aldrig att kopieras … men kanske, i bästa fall, att mötas igen …

Copyright Klimakteriehäxan

4 kommentarer:

Gunilla sa...

Härligt med en nygammal vän! Jag hittade en sådan förra sommaren. :)

Anonym sa...

Så mysigt! Ni var lika vackra och välbevarade alla tre enl fotot :)

Kulsprutan

Klimakteriehäxan sa...

Det blev faktiskt en väldigt lyckad utflykt rakt över! Jag är glad att jag gjorde den!

♥ Hannele sa...

Har du fått en staty av de själv.