Det sitter i benen

Ni vet hur det brukar låta: Det du inte har i huvudet får du ha i benen.
Och så gör man den där extra vändan, hämtar det bortglömda, lämnar tillbaka det lånade eller vad det nu kan vara som råkade bli överhoppat.

Men om det där fenomenet numera illvilligt ska kallas ett utslag av den utbredda åkomman ÅNK (åldersbetingad nedsättning av korttidsminnet) så måste jag ändå konstatera att åtminstone i mitt fall uppträdde medvetandet om det långt tidigare i livet. Skulle vilja påstå att debuten skedde redan i lägre tonåren. Stundtals ägnade jag mig då, ytterst medvetet, åt att försöka minimera det där travandet fram och tillbaka. Jag rationaliserade, la liksom upp min rutt – och kom fram, utan att ha slösat med stegen, vilket kändes som en seger.

Som småbarnsmamma gällde det också att tänka efter före. Det var ett tveksamt nöje att stångas med en vagn lastad med två barn och alla deras prylar i snömodd och på grusväg. Säkrast alltså att planera utflykten, ransonera energin eftersom den med största säkerhet skulle behövas till annat. Spara på stegen, helt enkelt. Och känna det som en seger. Så där såg det ut. Före.

Nu är det annat ljud i skällan. Man ska verkligen ha det i benen. Det kan åtminstone i bildlig bemärkelse ta en till Paris, ja ännu längre om det vill sig och apostlahästarna bär, så att säga. Efter ett förskrämt ögonkast i bestämd riktning kliver en människa av bussen två hållplatser hemifrån. En annan skakar bestämt på skallen när hissen kommer. Andra är i ständig rörelse på perrongen när tåget låter vänta på sig. Någon går upp en timme tidigare än förr, bara för att ta tiden till det där med benen. Varje gång handlar det om att kamma hem en seger, trots segt motstånd.

Tio tusen steg om dagen bör man ha tagit. Helst fler, i alla fall om man ska känna sig lite nöjd och stolt och känna hur berömmet strömmar ur den lilla maskinen vid bältet. Det är att uppleva segerns sötma.
Så ser det ut, livet.
Sedan stegräknaren kom in i bilden.

Copyright Klimakteriehäxan