En magisk burk

Titta noga på den här burken. Den har av allt att döma inneboende magiska krafter. Men inget att bli rädd för, ska jag kanske skynda mig att tillägga, nej då, bara av det allra mest positiva slaget!

Burken landade i mitt postfack på jobbet före julen för ett par år sedan. När jag petat av locket vällde den mest förföriska doft ut, en doft som egentligen inte alls har med julen att göra, utan en som passar året om.
Vad det var som spred denna näskittlare? Jo bondkakor! Hembakta! Och lite extra hårt gräddade, eftersom det råkar vara så att de i mitt tycke är de allra godaste.

Det låg en liten lapp i burken. "Om du återlämnar den tom kanske den kommer tillbaka full en annan gång" stod det.
Kakorna blev förstås inte gamla. Och naturligtvis returnerade jag burken. Möjligen var det inte lika självklart att den skulle komma tillbaka - alla glömmer vi ju ett och annat ibland - men det gjorde den!

Bakerskan är otroligt flink i köket och hennes bullar och kakor är allmänt lovordade. Det berättas att hon en gång for till London för att besöka en väninna. Väninnan tillhör också sällskapet bondkakans vänner, varför gästen i bagaget medförde färdig, men ogräddad, kakdeg som skulle, var det tänkt, in i den brittiska ugnen.

Dit hann nu aldrig de där kakorna, för degen var så god att när den plockats upp ur resväskan och den exilsvenska familjen bara smakat en liten, liten bit gick det inte att hejda: degen åts upp i befintligt skick. Om eventuellt magknip förtäljer inte historien, men de sparade i alla fall på strömmen ...

Mina bondkakor ska hur som helst vara gräddade och lite extra bruna. Den med signifikativa änglar försedda burken kom tillbaka före jul i år igen. Och den här gången har jag verkligen snålat på läckerbitarna. Två finns kvar, dock inte särskilt länge till.
Men eftersom jag vid det här laget är övertygad om burkens magiska krafter tänker jag återställa den, tom igen, och se om det kan tänkas funka ännu en gång. Fast än är det långt till jul (som tur är).

Copyright Klimakteriehäxan