Svarttoppsstopp

Det är inget att hymla med: jag gillar att shoppa. Älskar att fynda. Kan känna en liten ilning av lycka över ett klädsamt plagg, ett prismässigt kap, en humörhöjande accessoar. Så här i reatider är det lätt hänt att man slinker in oplanerat i en butik och kastar några blickar på de rödlappade hyllorna. Efter ett snabbt besök i kassan följer ett och annat med hem.

Men nu har jag kommit till en avgörandets punkt i livet. Jag måste sätta stopp.
Nej, inget köpförbud, man ska aldrig avge löften man är nästan säker på att man inte kan hålla. Likväl har jag kommit till vägs ände. Det måste bli svartstopp. Eller svarttoppsstopp. (Fint ord, det måste ni hålla med om!)

Nog har jag frågat såväl mig själv som väninnor och en och annan expedit hur många svarta toppar en människa kan ha. Svaret har alltid varit det samma, nämligen att det finns ingen gräns. Motargumenten är många. Där finns myten om att vi ser smärtare ut i svart. Att en kvinna i svart nästan alltid är elegant, i alla fall lite grand. Att den lilla svarta aldrig går ur modet, för att lista några exempel. Och ändå är det vid den där gränsen jag nu står.

Faktum är att svartstoppet redan trätt i kraft. Senast jag var på rea samlade jag all min energi och viljestyrka och gick målmedvetet förbi den svarta hyllan.
Fast shoppade lite, det gjorde jag ändå. Grönt. Passar till svart!

Copyright Klimakteriehäxan