Absolut obsolet

För en tid sedan dristade jag mig att påminna om askkoppens, den en gång allestädes närvarande inredningsdetaljens, existens.

Men så snart man ser sig omkring inser man att det är väldigt många fler vanligheter som gått och blivit riktigt ovanliga, ja lika obsoleta som det där rökartillbehöret.

Jag menar: när ringde du senast från en telefonkiosk? När såg du en? Kanske har du skymtat en automat i ett undanskymt järnvägs-stationshörn – men en riktig kiosk? Och när såg du en kassettband-spelare? Vad gör folk med sina gamla kassetter? Det måste finnas någon som behållit den gamla apparaten, för när jag bet ihop och rensade bland mina latinamerikanska musikminnen (nästan alla på kassett) och dessutom beslöt att skiljas från barnfavoriten Svingelskogen ställde jag dem på en hylla på jobbet. Där hamnar i allmänhet folks böcker, sådana som hotar att spränga sista hyllan eller som kanske aldrig ens blivit lästa.

I samma hylla tryckte jag in mina kassetter, aningen skamset eftersom det kändes lite som att ta skräp hemifrån till kontoret – där förvisso inte jag städar.

Men har man sett på maken! Det tog inte ett dygn innan banden var borta, alla utom ett som nog faktiskt såg lite skadat ut när jag tittade noga. Vilket måste tyda på att det trots allt finns fungerande kassettbandspelare ännu.

Och så har vi VHS-erna. Disney-filmer som gått i många repriser. Alfons Åberg som visats så frekvent att filmerna är nästintill svartvita, så slitna är banden i sina plastskal. Godingar som ”Shirley Valentine” och klassiker som ”Casablanca”. Med många flera. Visst, vi har en maskin kvar. Men den är inte kompatibel med den nya teven utan en rad handgrepp och sladdar som ska pluggas i på rätt ställe. Alltså samlar de där filmerna ständigt mera damm utan att bli sedda.

LP-skivorna kan inte stämplas som obsoleta på riktigt, eftersom rätt plattor har högt samlarvärde och det åter blivit vanligare att artister faktiskt på nytt kommer ut i denna gamla skepnad. Men någon massupplaga säljs de inte i, och en skivspelare är i dag en ganska dyr apparat.

Kanske kommer ni ihåg personsökaren? Den som krävde ett telefonsamtal till ett eget nummer för att så småningom pipa och uppmana sin bärare att ringa tillbaka. Vem har en sådan i vardagligt bruk numera?
Och en gång i tiden drällde en miniräknare omkring i handväskan!

Till och med portnyckeln är på väg att bli antik. Nu öppnar vi ytterdörren med en elektroniskt laddad plastbricka vars information kan förnyas eller bytas ut blixtsnabbt. Bussbiljetterna gick samma väg för länge sedan. Flygbolagen gör allt vad de kan för att slippa kontakt med sina passagerare. Alltså är pappersbiljetten ett minne blott, precis som på tåget där man visar sin mobil för konduktören (som vänligt nog inte brukar göra hål i den enligt gammal god biljettgranskarsed).

Än så länge finns i alla fall pappersboken kvar. Hotet från läsplattor och liknande finns där, men troligen är vi som älskar att hålla i boken medan vi läser fortfarande tillräckligt många för att den inte ska förses med etiketten ”obsolet” på länge än. Inte ens bokrean har gått till historien, vilket jag skulle hysa viss förståelse för. Ser i någon tidning som tipsar om reafynd att ”Den odödliga Henrietta Lacks” av Rebecca Skloot finns med i år. Har du inte läst den så slå till! HeLas historia är precis motsatsen till absolut obsolet, faktiskt.

Copyright Klimakteriehäxan