söndag, februari 24, 2013

Äkta vara - det var frågan

Min farfar var sjökapten och seglade på de stora haven. Från många av sina landstigningar i fjärran hamnar hemförde han naturligtvis ett och annat: asiatiskt porslin, exotiska tavlor, enstaka textilier. Och en gång slog han till och köpte matsilver. Många år har gått sedan dess, förmodligen uppåt hundra.

Tyvärr vet jag inte var den där affären ägde rum, men farfar övertygades om att besticken var av äkta silver och köpte dussinet fullt (vem kom förresten på att man skulle ha en massa servisdelar i exakt detta antal, det har jag grubblat över mer än en gång?!). Fast han var lite tveksam till äktheten. Var de här gafflarna, knivarna och skedarna verkligen tillverkade i den ädla metall som påstods?

Den svenske sjömannen övertygades genom att försäljaren tog fram en metallsåg och sågade av ett knivskaft på mitten, sådan är historien.
-Titta bara, sa han förmodligen, äkta vara rakt igenom! Silver!
Om prislappen har jag inte en aning, men antagligen handlade det trots allt om en för den tiden ansenlig summa. Äkta silver måste ju kosta en del, inte sant?

Nu lever vi en bit in på 2000-talet och ”alla” tittar på Antikrundan i teve, där den sänds i både brittisk, amerikansk och svensk tappning. Programmets dragningskraft ligger i de där ögonblicken när en expert förklarar att en gammal obskyr tillhörighet faktiskt är otroligt värdefull, vilket enligt konceptet ska få ägaren att gallskrika av lycka och helst klämma fram en liten tår.
Nog är det lätt att förstå att folk tittar lite extra på vindar och i lådor för att se om där kan finnas något fynd värt att köa till Antikrundans experter för.

Det måste vara den känslan som smittat när nu min mamma, trogen Antikrunde-tittare, mer än femtio år efter mina farföräldrars död bett mig ta med de där besticken och få dem värderade av expertis, som dels kan slå fast att det verkligen handlar om silver, dels kan väga dem och ge oss en uppfattning om vilken summa man skulle kunna få vid försäljning. Besticken är inte bara många, de är tunga!

Sagt och gjort. Med gaffel och kniv i handväskan stegade jag häromdagen in till en firma – ja, en riktig, etablerad sådan – för att få veta. Klev in genom den rånförhindrande dörrslussen med dubbla lås och la fram mitt ärende. Mannen bakom disken såg tveksam ut. Lyfte, vred, kände, tittade, filade försiktigt. Så tog han ytterst lite vätska på en pytteliten pensel och höll den mot knivbladet. Ingenting hände.

Det var kungsvatten-testet han gjorde. En blandning av saltsyra och salpetersyra som direkt ska visa att en metallpryl är äkta.
Vilket inte vårt matsilver är.
Så precis som vilken besviken Antikrunde-besökare som helst fick jag stoppa tillbaka arvegodset i väskan och gå lottlös därifrån.

Tji fick jag alltså. Nu hade jag inte trott på något annat resultat egentligen. Mammas enda kommentar när jag redovisade utfallet var:
-Jasså, dom lyckades lura farfar i alla fall!
Jo, så var det nog. Och jag kan tycka att det var lika bra att han slapp få veta det. Farmor använde hur som helst det där ”matsilvret” så länge hon levde, i trygg förvissning om att det var både ”fint” och ”äkta”, långt från expertisen och innan Antikrundan ens var påtänkt..

Copyright Klimakteriehäxan

7 kommentarer:

  1. Anonym4:47 em

    Antagligen långt fler som blir besvikna än glada. Men det är klart att om det syntes skulle det väl bli tråkigare teve ...

    SvaraRadera
  2. Huvudsaken är att man själv gillar det man är ägare till....äkta eller inte. Det är inte så viktigt att alla andra vet om hur pass värdefulla sakerna är, så egentligen förstår jag mig inte ríktigt på fascinationen med Antikrundan. Det går lika bra att få det värderat i tysthet. Ha det bra.

    SvaraRadera
  3. Besticken är ju fina, går att använda, och har en fin affektionsvärde. Själv äger vi nog inget av värde... fast makens morfar var sjökapten som seglade på de stora haven, under kriget, och barnen hade hunnit fylla några år, innan han hann träffa dem... för första gången. Sonen som fått ärva hans namn, är snart klar med sin utbildning, men sonen seglar "bara" några månader i taget.

    SvaraRadera
  4. Nja, det är väl det som är problemet: besticken är klumpiga och tunga och har inte varit i bruk på länge ...

    SvaraRadera
  5. Jag tror att väldigt många blir besvikna när de säger att det är värt 8-10 tusen... alla vill höra 80-100 tusen. Minst.

    Dina bestick har ju ändå en proviniens (stavade jag rätt nu?) äsch, jag måste kolla. Nej. Proveniens. Jag skyller på att vi inte äger särskilt många prylar som har nån... ordet har jag lärt mig först med Antikrundan.

    Jag har ärvt ytterst få saker som är nåt med, men jag vill inte veta att de bara är värda nån ynka tusenlapp, är rädd för att jag skulle tycka att de var mindre fina då.
    Min supkopp i mässing från sent 1700-tal (fick jag veta) hade jag med när Antikrundan var här i stan och hade jag värderat den när det fortfarande levde gubbar som samlade på såna, hade den varit värd mer än de 1500 den värderades till nu. Men proveniensen med den är värd så mycket mer.

    SvaraRadera
  6. Anonym4:13 em

    Jag älskar sjökaptener :o) Det dom tar med sej hem kan vara av varierande kvalitet, men det finns nästan alltid en historia att berätta om hur tingen införskaffades.
    Bara det är väl guld värt.

    Kulsprutan

    SvaraRadera
  7. Lämna på loppis då... De omvandlar sånt till pengar som används till vettiga saker...

    SvaraRadera