lördag, oktober 12, 2013

Orkar vi till sista sidan?

Kanske har ni inte hunnit lägga märke till det, men största delen av Dagens Nyheters kulturbilaga handlar idag om mig.
”Får man ge upp innan boken är slut?” är rubriken på Magnus Västerbros artikel.
Mitt svar på frågan är numera ett rungande JA, men så har det verkligen inte alltid varit.

Minns hur jag på måfå plockade en bok i bibliotekshyllan under Hce (utländsk skönlitteratur), bar hem den tillsammans med övriga nylån i en tung väska. Läste, lämnade tillbaka – och tog väldigt ofta en till av samma författare, även om jag inte alls var överförtjust i den historia jag nyss avslutat.

Så kom en dag insikten (många år senare) om att livet inte är oändligt, men att böckerna är oändligt många. Och att tiden inte ens skulle komma att räcka till de bra, de omtumlande, de riktigt spännande, de sant berikande texterna. De som helt enkelt förtjänar etiketten ”läsvärd” sett ur min egen snäva synvinkel.

”Man har inte läst boken om man inte har läst ut den” säger en av de intervjuade i DN:s artikel, och det måste man väl hålla med om. Men nog är det så att man ibland gör helt rätt som stänger pärmarna och tar något annat att bläddra i.

Vad är det då som får oss att avbryta läsningen? DN vet: storyn är för tråkig (46,4 %). Texten är illa skriven (18,8%). Du gillar inte handlingen (8,5%). Huvudpersonen faller dig inte i smaken (4,9%). Eller så gillar du inte författarens åsikter (3,2%).

Been there, done that, vill jag säga med det kärnfulla engelska uttrycket som inte har någon lika kristallklar formulering på svenska. Jag kom aldrig igenom ”Moment 22” – en sann klassiker – för jag stod inte ut med Yossarian.  I ”Selambs” blev elakheterna för många. Guillous serie om Arn orkade jag heller inte med ens första delen av, det var för svartvitt.

Skulle också vilja lägga till att omfånget spelar in. När böckerna antar tegelstenens format och tyngd tenderar jag att krokna innan jag ens försökt. Författare skriver ofta, väldigt ofta, alldeles för långt, deras förlagsredaktörer verkar inte våga gripa in, i alla fall inte om skribenten redan är hyggligt framgångsrik, trots att det i princip alltid finns avsnitt som vore lätta att stryka. För tusensidorsvolymerna är ohanterliga, inte minst för oss som gillar att ligga i sängen med boken. Råkar man somna vaknar man raskt när den tunga klumpen landar och är på vippen att krossa näsan!

De där planlösa bibliotekslånen från tonåren lämnade förstås inga spår, även om de mättade läshungern. Andra böcker har satt sig outplånligt i minnet, trots stor textmassa och ibland rätt så komplicerade intriger. John Dos Passos USA-trilogi är en sådan läsupplevelse, ”Kristin Lavransdotter ” likaså. För att inte tala om vissa barnböcker som gick rakt in i en hjärna som inte hunnit bli fullmatad med färdiga åsikter …

Nu tittar jag med ömmande samvete på boktraven på mitt sängbord. Några är påbörjade, andra är orörda, många fler olästa väntar i hyllan. Fast jag är uppenbarligen inte ovanlig.
”När man är ung kanske man känner ett större tvång att läsa färdigt. När man sedan har läst mycket, och känner sig mer säker på sin smak, kan det vara lättare att låta en bok som man inte gillar bli liggande”  säger Johan Svedjedal, professor i litteratursociologi (se där en akademisk nisch som jag absolut inte hade en aning om att den fanns, för övrigt!).

Att avbryta läsningen av en bok innan man kommit till sista sidan är helt enkelt ännu ett av dessa ofrånkomliga ålderstecken som drabbar många.
Dock behöver vi inte längre känna dåligt samvete. Risken/chansen att stöta ihop med författaren och tvingas erkänna att hans/hennes bok inte ”dög” är ju faktiskt ganska liten … och självklart är det så att en roman jag inte klarar av säkert fascinerar andra bokvänner.
Somliga orkar till sista sidan. Andra gör det inte.

Copyright Klimakteriehäxan

DN:s artikel finns nu tillgänglig på nätet - klicka här.

11 kommentarer:

  1. Jag har nog lagt ifrån mig en och annan bok innan den blivit utläst =)

    Jag läser mängder och jag är nog ganska kräsen!!

    Ha en fin helg =)

    SvaraRadera
  2. Läser inte DN här i Skåne fast jag blev lite nyfiken nu och hoppas artikeln kommer på nätet så jag kan stilla min nyfikenhet. Annars får jag väl uppsöka bibliotekets tidningsrum.

    Jag har helt slutat köpa böcker så högen växer i alla fall inte här hemma. Lånar oftast e-böcker på biblioteket så de är betydligt lättare att släpa med sig på resor. Jag vet att det kostar ganska mycket för biblioteken att upprätthålla den här formen av utlåning så jag får allt lite dåligt samvete om jag inte läser ut mina lånade e-böcker och väljer därför oftast de författare jag har läst tidigare, vilket gör att jag inte gör de där spontanlånen jag gjorde förr. Men jag är dålig på att komma ihåg vilka titlar jag läst så det har hänt att jag lånat om en e-bok. Också ett ålderstecken, det att glömma. Får väl börja skriva upp titlarna - eller ta en skärmdump på boken och spara i läsarkivet.

    Förresten började jag nog ganska tidigt i livet med att inte läsa ut böcker jag inte gillade. Det kan man ju tolka som att jag blev "bokklok" tidigt. ;)

    SvaraRadera
  3. Vad jag kan minnas så är det bara en bok jag lämnat oläst och det är Doktor Zjivago av Pasternak. Den var alldeles för politisk och med en massa krångliga namn.

    En av de underbaraste böcker jag läst heter Momone och är väl ganska okänd. Författaren heter Simone Berteaut och är/var en äldre halvsyster till Edith Piaf. Boken handlar om hennes tragiska uppväxt. Jag läser om boken då och då och blir lika berörd varje gång.

    Numera harvar jag runt i deckarträsket för det mesta....:-)

    SvaraRadera
  4. Ninni - självklart ska man vara kräsen!
    Susanne - jag tänker ofta på e-böcker men sitter t v fast i pappersbranschen ... Titlarna på böcker jag läst skriver jag upp!
    Cicki - Dr Zjivago är jobbig, absolut. Och Momone är bra, absolut! Den står här i min hylla och nu har du fått mig att fundera på en omläsning!

    SvaraRadera
  5. jag läser långsamt och ger ogärna upp, för storyn kan ju vända. Jag ser även filmerna till slut, vilket maken inte gör, han frågar mej...

    SvaraRadera
  6. P.S.
    försökt köpa DN här ibland, och expediten tittar bara konstigt på mej....

    SvaraRadera
  7. Jag blev själv förvånad när du skrev att du också hade den i hyllan. Det är första gången jag stöter på en annan människa som läst den. Jag har för mig att den hamnat hos mig via Svalan....:-)

    SvaraRadera
  8. Cicki - jag läste den första gången för väldigt länge sen. Mitt ex är tryckt 1972, kan misstänka att jag köpte den på rea. Men nog hade de en uppväxt värd att skriva om, de där töserna!
    Susanne och Hannele - nu har jag lagt in länk till DN-artikeln, för den dök upp så småningom!

    SvaraRadera
  9. Anonym9:53 fm

    Just nu är jag inne i en period när jag inte hittar en enda bok jag läser ut. Fast jag vet inte om jag ska skylla på böckerna eller mig själv.....

    Kulsprutan

    SvaraRadera
  10. Jag skulle aldrig öda timmar av mitt liv på att läsa nåt som inte roar mig. Då tittar jag hellre hål i luften.

    Jag har varit bokslukare sen barndomen, och minns speciellt hur jag som tioåring fått tag i Barn 312 och inte kunde gå ut och leka på flera dagar. Då visste jag inte att översättaren hette som jag skulle komma att heta... Men jag kan inte hitta någon information om Victoria Bokblad. Det finns bara två små släkter med vårt namn.

    Den största läsupplevelsen för mig under de senaste tio åren är Vargskinnet, alla tre delarna, av K Ekman. Jag har glömt namnet på många andra härliga böcker, men de äro många!

    SvaraRadera
  11. Bloggblad - Barn 312 glömmer vi aldrig, jag läste den som följetong i Allers och det var oliiiiidligt spännande! Läste om boken för några år sedan och förstod precis vad det var som funkade så bra.
    Vargskinnet har jag, alla delarna, på väntelistan. Men än har jag inte kommit dit ...

    SvaraRadera