Orkar vi till sista sidan?

Kanske har ni inte hunnit lägga märke till det, men största delen av Dagens Nyheters kulturbilaga handlar idag om mig.

”Får man ge upp innan boken är slut?” är rubriken på Magnus Västerbros artikel.

Mitt svar på frågan är numera ett rungande JA, men så har det verkligen inte alltid varit.

Minns hur jag på måfå plockade en bok i bibliotekshyllan under Hce (utländsk skönlitteratur), bar hem den tillsammans med övriga nylån i en tung väska. Läste, lämnade tillbaka – och tog väldigt ofta en till av samma författare, även om jag inte alls var överförtjust i den historia jag nyss avslutat.

Så kom en dag insikten (många år senare) om att livet inte är oändligt, men att böckerna är oändligt många. Och att tiden inte ens skulle komma att räcka till de bra, de omtumlande, de riktigt spännande, de sant berikande texterna. De som helt enkelt förtjänar etiketten ”läsvärd” sett ur min egen snäva synvinkel.

”Man har inte läst boken om man inte har läst ut den” säger en av de intervjuade i DN:s artikel, och det måste man väl hålla med om. Men nog är det så att man ibland gör helt rätt som stänger pärmarna och tar något annat att bläddra i.

Vad är det då som får oss att avbryta läsningen? DN vet: storyn är för tråkig (46,4 %). Texten är illa skriven (18,8%). Du gillar inte handlingen (8,5%). Huvudpersonen faller dig inte i smaken (4,9%). Eller så gillar du inte författarens åsikter (3,2%).

Been there, done that, vill jag säga med det kärnfulla engelska uttrycket som inte har någon lika kristallklar formulering på svenska. Jag kom aldrig igenom ”Moment 22” – en sann klassiker – för jag stod inte ut med Yossarian.  I ”Selambs” blev elakheterna för många. Guillous serie om Arn orkade jag heller inte med ens första delen av, det var för svartvitt.

Skulle också vilja lägga till att omfånget spelar in. När böckerna antar tegelstenens format och tyngd tenderar jag att krokna innan jag ens försökt. Författare skriver ofta, väldigt ofta, alldeles för långt, deras förlagsredaktörer verkar inte våga gripa in, i alla fall inte om skribenten redan är hyggligt framgångsrik, trots att det i princip alltid finns avsnitt som vore lätta att stryka. För tusensidorsvolymerna är ohanterliga, inte minst för oss som gillar att ligga i sängen med boken. Råkar man somna vaknar man raskt när den tunga klumpen landar och är på vippen att krossa näsan!

De där planlösa bibliotekslånen från tonåren lämnade förstås inga spår, även om de mättade läshungern. Andra böcker har satt sig outplånligt i minnet, trots stor textmassa och ibland rätt så komplicerade intriger. John Dos Passos USA-trilogi är en sådan läsupplevelse, ”Kristin Lavransdotter ” likaså. För att inte tala om vissa barnböcker som gick rakt in i en hjärna som inte hunnit bli fullmatad med färdiga åsikter …

Nu tittar jag med ömmande samvete på boktraven på mitt sängbord. Några är påbörjade, andra är orörda, många fler olästa väntar i hyllan. Fast jag är uppenbarligen inte ovanlig.

”När man är ung kanske man känner ett större tvång att läsa färdigt. När man sedan har läst mycket, och känner sig mer säker på sin smak, kan det vara lättare att låta en bok som man inte gillar bli liggande”  säger Johan Svedjedal, professor i litteratursociologi (se där en akademisk nisch som jag absolut inte hade en aning om att den fanns, för övrigt!).

Att avbryta läsningen av en bok innan man kommit till sista sidan är helt enkelt ännu ett av dessa ofrånkomliga ålderstecken som drabbar många.

Dock behöver vi inte längre känna dåligt samvete. Risken/chansen att stöta ihop med författaren och tvingas erkänna att hans/hennes bok inte ”dög” är ju faktiskt ganska liten … och självklart är det så att en roman jag inte klarar av säkert fascinerar andra bokvänner.

Somliga orkar till sista sidan. Andra gör det inte.

Copyright Klimakteriehäxan

DN:s artikel finns nu tillgänglig på nätet - klicka här.