Geishor på dag nio i julvisan

Första vardagen år 2017 är också den nionde juldagen. I den engelska julvisan The Twelve Days of Christmas, i vilken någon för var och en av julens dagar får en gåva, gäller detta för dag nummer nio:  
"On the ninth day of Christmas,
my true love sent to me
Nine ladies dancing"

Det är Ugglan som plockat upp den gamla visan som en bloggutmaning och efterlyser inlägg dag efter dag. Det gäller att komma på en lämplig bok på det tema som visans dagsvers har. Temat för den nionde juldagen i ordningen blir därför damer/kvinnor eller dans.

Naturligtvis dräller det av tänkbara titlar. Vore väl svårare att hitta något helt utan kvinnor! Men i min hylla står ett par böcker som enligt mitt sätt att se är superintressanta, om än inte så dansanta.
Jag kan inte förklara varför, men har alltid fascinerats av geishan, den japanska superkvinnan som tvingas leva ett så hårt reglerat liv i männens tjänst, efter en tid i skoningslös drillning när alla traditioner ska föras vidare: klädsel, smink, matceremonier, musik för att ta några exempel. 

Geishan finns i litteraturen, både som fakta och fiktion. Bland de senare slukade jag "En geishas memoarer" (Memoirs of a Geisha) från 1997. Boken är skriven av en man, och det hade jag svårt att tro: jag läste och uppfattade den som om en kvinna skrivit ner sina minnen, med egna ord. I själva verket heter författaren Arthur Golden. Historien blev långfilm 2005.

Mycket långt tidigare såg jag (i New York Times Book Review av alla källor!) faktaboken "Geisha" bli rekommenderad. Den skrevs av den första icke-japanska unga kvinna som tillåtits gå utbildningen till geisha. Liza Dalby kom till Kyoto och fick snart namnet "den blåögda geishan". Såvitt jag förstår (har googlat förstås) är hon fortfarande den enda västerländska som förtjänat titeln.

Dalbys bok har genom åren höjts till skyarna för att skildra den där synnerligen speciella kvinnovärlden inifrån. Den har till och med nyligen vederfarits äran att komma ut i en jubileumsupplaga, tjugofem år efter första tryckningen!

PS Kommer på att jag gärna vill tipsa om en annan otroligt stark bok om ett kvinnoöde. Det är Elsie Johanssons debutroman, från 1984, om Vera som hamnar på kant med livet. "Kvinnan som mötte en hund" är en mycket bra berättelse, fast ganska så sorglig. 

PS igen – nu hamnade jag på danstemat i minnenas värld ... Kapitlet om Isadora Duncan i John Dos Passos USA-trilogi (gruvligt bra läsning rakt igenom) är helt fantastiskt. På inte särskilt många sidor alls får man veta allt (jo det känns så) som kan vara värt att veta om henne, dansösen som ströps med sin egen halsduk som drogs åt runt hennes hals när den fastnade i hjulen på den öppna sportbil hon färdades i. 

Copyright Klimakteriehäxan