fredag, april 18, 2014

Torsdagen den 21 oktober 1982

Morgonen i Mexico City var fortfarande nattsvart när vi stod utanför hans dörr. Inte ett livstecken kunde höras, ingen verkade röra sig där inne. Men så ringde telefonen – och huset vaknade tvärt. Vi vågade knacka på. Klockan hade just slagit sex.

Han hade slängt en slarvigt stängd mörkblå morgonrock över pyjamasen, det gråsprängda håret spretade oredigt, mustaschen accentuerade ett lyckligt leende.

Det där samtalet kom från Stockholm, Sverige. Han var årets Nobel-pristagare i litteratur! Och av någon anledning hade vi, på outgrundliga vägar, fått ett hett förhandstips.
-Ta reda på var han är och se till att du är där i svinottan! Det var ordern jag hade fått.

Visst skulle Sveriges Television, först på plats, få en intervju. Det tyska filmteamet jag i en hast hade lyckats låna ställde allt i ordning. Vi kunde börja (han hade fortfarande morgonrock). Men vi avbryts. Någon säger:
-Det här samtalet måste du ta!

Telefonen ringde förstås oupphörligen, men nu var det tydligen något speciellt. Han tog luren, sken upp.
-Señor Presidente! ropade han. Ya tenemos un premio Nobel en Colombia!
-Herr President! Äntligen har vi ett nobelpris i Colombia!

Det var torsdagen den 21 oktober 1982.
Nej, han hade förstås aldrig trott att han skulle få priset (sa han).
Jo, presidenten var en personlig vän.
Nej, han tyckte inte att hans stil skulle kallas surrealistisk, eftersom det han beskriver i sina böcker är verkligheten i Latinamerika, ”en kontinent fylld av problem som han känner väl” skrev jag i min speakertext.
Visst var det fantastiskt att se sina verk säljas i miljonupplagor, men det kan också finnas baksidor av berömmelsen.
Jo, nog skulle han väl komma till Stockholm och hämta pengar och aktning.

Den morgonen glömmer jag förstås aldrig. Det var fullt dagsljus när vi lämnade det där huset som vid det laget var försatt i jublande feststämning. Intervjun sändes faktiskt över hela Europa.

Vad jag skulle ha tänkt och känt om jag inte hittat rätt och slutfört uppdraget törs jag inte tänka på. Men faktum är att just den där resan är den absolut enda (av rätt många) i mitt liv då jag kommit fram till incheckningsdisken UTAN PASS. Som genom ett mirakel hann jag hämta det och släpptes ombord fast flygplanets dörr redan hade stängts och allt var klart för avgång.

Gabriel Garcia Marquez avled i Mexico City igår. Han blev 87 år. 

Copyright Klimakteriehäxan
Läs mer här - Peter Landelius skriver understreckare i Svenska Dagbladet.

3 kommentarer:

Anonym sa...

Den gången höll jag med om att rätt man vann Nobelpriset!
Dom som har träffat honom personligen tycks också vara överens om att det var en värdig person rakt igenom.

Så fint du skriver om ert möte! Och resten av din spännande resa den gången.

Kulsprutan

Susjos sa...

Vilket fint inlägg! Tänk att du fått träffa honom!!!

Hanneles bokparadis sa...

Vilket minne! Så många böcker har inte jag...