måndag, september 11, 2017

I tacksamt minne bevarad: Hasse Alfredson

Ingen tvekan om Hasse Alfredsons betydelse. Alla medier ägnar honom massor av utrymme idag. Med all rätt.
Han var förvisso döpt till Hans, men han blev snart Hasse med dig och mig. Vi har honom i bok- och skivhyllan, han är lätt att klicka fram på SVT Play, han kan njutas som hörbok när han läser in egna texter, hans filmer repriseras med ojämna mellanrum. I veckan kommer ett antal produktioner att visas för att hedra honom. För vi har ju Hasse Alfredson att tacka för så mycket, allihop!

Hur betydelsefull han var, hur tongivande i underhållnings- och kulturvärlden framgår om inte annat av uppmärksamheten kring hans frånfälle. Dagens Nyheter ägnade exempelvis en hel Kultur-bilaga åt Hasse A, bara radio- och tv-tablåerna fanns kvar från "en vanlig dag".

Naturligtvis ”kände” jag honom. Precis som du och alla andra upplevde jag Hasse Alfredson som en kär vän, en som fick mig att både skratta och tänka. Men vi var inte personligen bekanta. Tror att vi bara hade kontakt en enda gång: jag ringde AB Svenska Ord i något tjänsteärende och tappade målföret när jag insåg att den som svarade i telefonen minsann var herr Alfredson själv!

-Oj, svarar du i telefon?! sa jag lite dumt efter några sekunder.
-Ja, trodde du inte jag kunde det? sa han.
Sanningen var ju att han kunde så oändligt mycket, trots att han aldrig lärde sig att spela piano utan lät Gunnar Svensson sitta vid tangenterna i stället.

Vi som satt i publiken, både vid teaterscenen och framför teven och på bio, vi fick så mycket av hans härliga hugskott. När han gjorde sina Lindemän verkade både han och Tage Danielsson ha lika roligt som åhörarna, ingen visste vad som komma skulle. Det var ju tillsammans med Tage i AB Svenska Ord som det stora genombrottet kom, med rader av revyer av vilka jag tror att jag sett nästan alla. 

Hasse Alfredson var även som ”ensamstående” en suverän. Hans filmer och böcker, ofta med en betydande svärta, stod i stark kontrast till improvisationerna, till de glada låtarna, till sketcherna som vi lärde oss utantill (i alla fall nyckelreplikerna). Har man upplevt ”Guben i låddan” live glömmer man det inte! Dessutom visade han sig vara en skicklig skådespelare i en mängd roller ända in på ålderns höst.

När han nu är borta radar minnena upp sig hos oss alla, vare sig vi kände honom ”på riktigt” eller bara fanns i beundrarskaran. Man får inte glömma hans sociala samvete, engagemanget för samtiden och medmänniskorna, i olika former. Sedan hade han en härligt barnslig ådra som satt spår i väldigt många svenskar. Alla har vi väl sjungit om den blommiga falukorven, om plättarna med lingonsylt!

Och när ”Varför är det så ont om Q?” sattes upp på Södra teatern i Stockholm var det ren och skär lycka att se samspelet mellan mannen på scenen och hundratals ungar i salongen. När boven var i hasorna på Hasse och han vände sig till publiken för att få hjälp tjöt allihop: ”Akta dej, han är DÄÄÄÄR!” Alla pekade dessutom! Vilket fick Hasse att fråga både en och två gånger till, säkert orepeterat, säkert bara för att få njuta av att känna hur han hade precis alla med sig. Ja, jag undrar om inte vi vuxna också hojtade och pekade …

Vi har ganska lätt för att klistra etiketten ”folkkär” på kända människor framför allt när deras liv tagit slut. Men när det gäller Hasse Alfredson kan begreppet sannerligen inte ifrågasättas.
Han lär själv ha föreslagit vad som ska stå på hans gravsten: ”Han log – och dog”. En sak är säker: trots att Hasse Alfredson nu inte längre finns bland oss kommer vi att fortsätta att både skratta och le med honom, i tacksamt minne bevarad!

Två frågor tycker jag att han lämnar till oss att besvara: ska vi inte äta blommig falukorv lite oftare? Och varför är det fortfarande så ont om Q?

Hasse Alfredson inspirerade KG Bejemark till "Humor". Gubben i luckan sägs ha Hasses anletsdrag ...
Copyright Klimakteriehäxan


2 kommentarer:

Musikanta sa...

Hasse Alfredsson var redan en stor komiker 1957 när jag började läsa i Lund. Han var ju mycket välkänd som studentspexare och författare till Djingis Khan. Jag träffade honom vid ett tillfälle på Åke Hans - ett av hans stamlokus i Lund. Han gav mig en komplimang vilken jag naturligtvis aldrig glömmer.

Det är fantastiskt att man fortfarande skrattar när man hör hans monologer fastän man vet vad som ska komma. Jag tänker på honom med "billetten" och "Pastor Jansson". Jag tror aldrig vi kommer att få någon som är lika rolig som han var också tillsammans med Tage Danielsson. Det ska bli roligt att återknyta kontakten med honom den här veckan i TV.
Ingrid

Klimakteriehäxan sa...

Håller helt med dig, Ingrid!