fredag, juni 30, 2006

Dopp i repris

En fantastisk sommardag i Stockholm!
Och hur har jag tillbringat den?
Jo med att putsa fönster. Tvätta tre maskiner. Stryka. Otroligt men sant.
Hur dum kan man bli, stryka på årets vackraste och kanske varmaste dag?

Men vad göra när snart hela sommargarderoben består av linneplagg, som är så sköna att ha. Trots kraven på omvårdnad. De blir ju skrynkliga ändå, de SKA ju vara skrynkliga, invänder kanske någon. Jo för all del, men nog blir det olika sorters skrynklor på en gång struket linnetyg och ostruket – eller hur? Alltså strök jag.

Men sedan tog jag ändå lite ledigt och smög ut i gröngräset och, när det började bli lite svettigt i brassestolen, ner i sjön. Helt fantastiskt, avsvalkande men inte iskallt.
Jag framhärdar alltså med min civila olydnad och trotsar badförbudet i Årstaviken – ingående beskrivet i en bloggpost förra sommaren, du kanske inte har läst den? Varför inte passa på nu i så fall? Här är den!

Så sköna dopp kan gå i repris, nästan hur många gånger som helst.
Bara vädret håller i sig.

Copyright Klimakteriehäxan

Bloggenkät

Bloggen Media Culpa genomför sin andra undersökning av svenska bloggare och bloggläsare och behöver deltagare till sin enkät. Vilken kanske inte är alldeles enkelt mitt i sommar- och semestertider, när aktiviteten på nätet rimligen är betydligt lägre än annars.
Du kan i alla fall svara på enkäten genom att klicka på den här länken:
http://www.surveymonkey.com/s.asp?u=956142272223
Du svarar anonymt. Och det tar dig uppskattningsvis två och en halv minut.
Men resultatet kanske blir intressant, vem vet?

torsdag, juni 29, 2006

Bussigt

Härom dagen ondgjorde jag mig över den teknostress som drabbade mig i det bredbandslösa Barndomslandet.
Just nu är jag alldeles till mig av rakt motsatt anledning: jag sitter på en buss på väg mot Stockholm - och bloggar!
Har oavbruten, trådlös nätkontakt.
Ibland tror man att man har tekniken med sig bara för att man bär på den. (Kommer osökt att tänka på den klassiska koimmentaren om en fuling: inte nog med att han har utseendet mot sig, han har det med sig också... fast den har ju absolut ingenting med detta att göra.)
Och ibland har man den verkligen med sig. Tekniken menar jag nu igen.
Som här på E18.
Jättebussigt!

Första doppet

Det hann alltså nästan bli juli innan jag kom i sjön i år. Snudd på skandal.
För här i Barndomslandet badar man alltid på sommaren, ibland redan i slutet av maj.
Bästa badberget är inte stort, speciellt inte när vattennivån i sjön är hög, så ibland har det varit konkurrens om utrymmet.

I dag var jag, svettig efter kampen med gräsklipparen mot sorktuvor och småstubbar, ensam på själva berget, men inne i viken landade en tvåbarnsfamilj samtidigt som jag. Barnen hade doppat sig innan jag hade hunnit få av mig sandalerna, deras glada plask hördes vida omkring. En skäggdopping med två ungar på släp lät sig inte skrämmas utan simmade förbi ganska nära land – en stund såg det ut som om mamman simmade ifrån de små, men de kom ikapp. Rena idyllen där i solen, som äntligen lyste.

Den badande familjen var inga jag kände igen. Ingen Urbefolkning (dit jag fortfarande räknar mig) alltså, men kanske Lokalbefolkning – det har ju hänt en del med den sedan jag flyttade härifrån. Vi har också ganska gott om Sommargäster här på trakten, både på genomresa och med stugor. Och då kan, som sagt, det uppstå vissa smärre skärmytslingar om utrymmet och bästa stället att ta sig i och ur vattnet.

Minns en gång på badberget när vi hade etablerat oss, ett gäng ur Urbefolkningen. En i den äldre generationen, en dam vars ålder låg kring pensionsstrecket, badade varje dag som kallades sommar i almanackan, oavsett väder. Hon ville inte ha inkräktare på berget. Ändå kom det en. En aommargäsr.

-Här har vi badat hela livet, sa Urbefolkningsdamen med eftertryck.
Att hon försvarade sitt revir var alldeles uppenbart.
-Mhm, sa Sommargästen utan att verka alltför imponerad.
-Vattnet i den här sjön är faktiskt rena skönhetsmedlet, fortsatte Urbefolkningsdamen.
-Jaså, sa Sommargästen.
Minipaus. Så kom, i all enkelhet, dråpslaget:
-Synd att det inte märks.
Tror att han gick och badade någon annanstans sedan.

Lite skönhetsbefrämjande var det nog att bada i sjön i dag ändå, för när jag klev i kände jag hur alla kroppsmått på bredden krympte ungefär en decimeter.
Men det gick förstås över blixtsnabbt. Tippar att det faktiskt var sisådär 20 grader i vattnet och jag simmade till och med runt en stund utan att tveka.
Första doppet äntligen avklarat.
Vackert så, eller hur!

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, juni 28, 2006

Barndomslandet och Världen

Förr i världen badade jag jätteofta på sommaren. Vattnet var inte alltid varmt, men ändå badbart.
Förr i världen tog jag cykeln när jag skulle förflytta mig här i Barndomslandet.
Förr i världen avskydde jag att plocka bär såvitt det inte handlade om smultron.
Förr i världen var det viktigt att ha sommarkul på fredagen och lördagen, och hittade man på något skoj på söndagen och onsdagen också, så gjorde det inget.
Förr i världen gjorde någon annan det tråkiga som hörde sommaren till – klippa gräset, rensa ogräs, koka sylt.
Förr i världen var inte världen särskilt påträngande, i alla fall inte på sommaren.
Men det var då det.

Idag är det onsdag och jag sitter bakom ett berg av jordgubbskartonger (inte den sortens onsdagskul jag skulle ha uppskattat förr i världen). De fina gubbarna har åkt ända från Öland, det blir rätt många mil, och enkom för deras skull var det för ovanlighetens skull kö utanför Konsum. Priset, 13 kronor litern, var förstås orsaken – en dramatisk nedgång, för ett dygn sedan tog man 35 spänn.

Nu ska det bli sylt. Man måste passa på. Bären blir kanske inte billigare i år.
Men världen finns där, faktiskt ganska nära.
Israel attackerar Gazaremsan. Hamas har kidnappat ännu en israel, en judisk bosättare.
Ska jag ta syltsocker eller vanligt?

Min bästa jordgubbssylt kallar jag J&R, vilket uttyds jordgubb och rabarber. Grannen har rabarber i överflöd, vi får ta så mycket vi vill.
Två små flickor har hittats döda i Belgien och alla minns Marc Dutroux.
Trots att det är väldigt nära tar vi bilen till grannen, bil i stället för paraply. Innan vi hugger in på rabarberlandet blir det naturligtvis kaffe och hembakt. Ljudnivån runt köksbordet är märkvärdigt hög, trots att vi bara är fyra personer. Men husets härskarinna, 82, har aldrig blivit vän med hörapparaten, och det är bara jag som inte är van.

”Han tvingade mig att äta sitt bajs, och han kissade på mig när jag sov” berättar en misshandlad kvinna som intervjuas inför utsikterna till skyddat boende.
Rabarbern är vacker, mörkgrön, kraftig, rentav ståtlig. Till min sylt går det åt nästan lika mycket av den som av jordgubbarna. Vet inte hur mycket jag behöver.

Debatten om fildelning på nätet contra respekten för upphovsrätten går vidare. Ska fildelarna kunna försäkra sig mot eventuella böter?
Solen tittar fram genom molnen, jag klär av mig innan jag börjar rensa jordgubbar. De är stora och fina, men ack så många – behöver vi verkligen SÅ mycket sylt?

Lastbilsförare nykterhetstestas när de kör av färjan i Skåne. Äntligen!
Rabarbern är trist att skala trots att den är så nyskördad en avskuren stjälk kan bli. Skalen ringlar mot marken och bildar en lockig massa som skulle kunna bli en ball peruk på maskerad, fast de går förstås direkt i skräpet.

Moderatledaren är förhållandevis jättepopulär och valanalytikern kliar sig åtminstone bildligt i den coola skäggstubben och jämför med Carl Bildt.
Jag borde ha en vassare kniv för att skiva rabarbern.
Jordgubbarna är så stora att de måste delas.
Mina fingrar missfärgas av bären.

Statsministern duckar för en fråga gällande hans framtid som godsägare: Det har jag inte ens tänkt på!
Hur mycket socker ska jag ta? Delvis en samvets-, delvis en smak- och delvis en hållbarhetsfråga.
Burkar måste diskas.

Den svenska börsen är i dag oförändrad.
Jag har ännu inte badat i sjön. Snudd på skandal. Smultron har jag plockat, en handfull som smakade sommar – och kanske pyttelite vägdamm. J&R-sylten kokar jag just nu. Det doftar ljuvligt ur grytan.

I morgon ska jag klippa gräset. Om bara det håller uppe, men meteorologen lovar sol och varmare.
Det gäller även här i Barndomslandet, där världen numera ideligen gör sig påmind och är helt omöjlig att bortse ifrån.

Sugen på sylt? Här är receptet:
Klimakteriehäxans J&R-sylt

1 kg jordgubbar
0,75 kg rabarber
saften av två limefrukter
1,5 kg socker (mer om du vill ha riktigt söt sylt)

Dela stora bär, skär rabarbern i bitsockerstora bitar.
Varva bär, rabarber och socker i en gryta. Häll limesaften över.
Låt koka upp sakta.
Skumma.
När sylten kokat i minst 15 minuter (gör inget om den kokar längre, se till att hela grytan puttrar!) är den klar att hällas upp. Kan du fortfarande se att rabarbern är ljus i färgen? Då har du kokat den för lite!
Tänker du spara den länge? Tillsätt i så fall lite natriumbensoat.

Vill du ha riktigt tjock sylt? Tillsätt pektin av något slag, annars måste du ta mera socker.
Häll upp i rena, varma burkar. Häll fullt! Sätt på lock och ställ sedan burken upp och ner på t ex en bricka (det blir vakuum men OM du inte satt på locken ordentligt kan det ju läcka...)
Provät den nykokta sylten ljummen till vaniljglass!
Mmmmm...

Copyright Klimakteriehäxan

Dags att träda fram

Det har blivit dags för en träda-frammare.
Jag är medlem i en Hemlig Orden.
Beviset, medlemshandlingen, finns nu i min hand. Ett tryckt kort i svart och vitt, som satt instucket mellan några böcker i min gamla stringhylla, fortfarande upphängd på väggen i det som brukade vara mitt flickrum. Kortet andas 50-tal, precis som bokhyllan.

Det står att jag är medlem av Hemliga Ögon Orden. Jag är medlem nummer 56, vilket rimligen måste vara ett lågt nummer, för vi talar inte om någon liten lokal lustighet, utan en landsomfattande rörelse.
En svår inträdesprövning måste klaras av innan man antogs i sammanslutningen – kan det ha handlat om att svara på någon gåta eller rebus eller så?

Underskriften är Pekka Langers, med titeln Hemlig Ögon Ordnare. Han var (för den som eventuellt inte minns honom) en rolighetsminister i största allmänhet, med rader av radio- och teveprogram och flera böcker på sin meritlista – för att inte tala om att han var programledare i det populära listprogrammet Sommartoppen i åratal, med en stark faiblesse för Alma Cogan (en av hennes stora hittar, ”Tennessee Waltz”, döpte Pekka raskt om till ”Tennisvalsen”, fast oftast var han lite skojigare än så).

Detaljerna minns jag alltså inte så noga, men alltihop bottnar i att jag till frukost alltid drack choklad. Och inte vilken choklad som helst! Nej, Cloettas Ögon Kakao skulle det vara. De två stiliserade ögonen på paketet övervakade tillagningen: en rågad tesked kakaopulver, två teskedar strösocker, en slurk grädde rördes ihop till en gegga, över vilken man sedan hällde kokande vatten.
I vissa familjer värmde man mjölk som ersatte grädden och vattnet, men då riskerade man också skinn på koppen. Jag föredrog alltså grädde-och-vatten-varianten.

Det blev väldigt gott, fast ibland blev drycken lite lankig, eftersom den där geggan i sig var så god att den ibland åts upp innan den hann spädas med vatten.
Och uppenbarligen var vi många som slurpade i oss Ögon Kakao, eftersom någon marknadsförare på Cloetta kom på att bilda Hemliga Ögon Orden.

På medlemskortet står ett tillägg: Gäller endast om ägaren kan uppvisa medlemsnål också.
Det kan jag.
Den sitter på min gamla märkessköld som jag tillverkade själv av en bit grön sammet, överblivet tyg från en finklänning.

Nu undrar jag bara: finns det några fler medlemmar av Hemliga Ögon Orden där ute? Vad sägs om en reunion? Varm choklad och limpmacka föreslås som förtäring.
Det var ju faktiskt jättegott.
Men Ögon Kakao, den äkta, finns förstås inte längre. Antar jag.

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, juni 27, 2006

Bortkopplad, inte avkopplad

Jag är bredbandslös. Så gott som avskuren från omvärlden.
Du milde sån tid allt tar!
Det som annars är ett ögonblicks verk – en koll av ett telefonnummer, några fakta som man inte kan enas om, eller bara en snabb titt för att veta att ingenting allvarlig har hänt i världen – är nu näst intill ogörligt.

Sitter framför datorn och stirrar på timglaset.
Komma in på Blogspot tar upp till en halvtimme om det lyckas alls. Och så kan man bli utslängd, ofrivilligt nedkopplad, i nästa sekund. Hoppa mellan olika ställen på nätet är inte att tänka på, inte att läsa andra bloggar heller. Kommentera? Glöm det. Pinga? Jo det gick i alla fall en gång. (Men vart tog förresten tjejblog.com vägen?)
Ute intensivregnar det. Inne måste man ha taklampan tänd. Perfekt datorväder, med andra ord. Och så detta!

Jag lider av tekno-stress. I stället för att vara avkopplad är jag bortkopplad och det är jätteirriterande.
Men kommer tillbaka till civilisationen, den ständigt uppkopplade, så småningom.

I väntan på det ska det bli spännande att se hur lång tid det tar att få kontakt den här gången.
Jo! Faktiskt "bara" 25 minuter... om nu nästa musklick får önskad effekt...

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, juni 26, 2006

Barndomens stenar

”Jag längtar stenarna där barn jag lekt” skrev poeten – minns inte vem av de gamla stora klassikerna det var just nu, får kolla det senare.
Jag knallar runt på de där stenarna nu några dagar.
Brukar jag längta?
Vet inte riktigt. Visst känner jag mig hemma på sätt och vis, men samtidigt är mycket så väldigt annorlunda.

Folk försvinner. De flesta jag minns från förr verkar ha flytt sin kos, sällan till andra orter utan snarare till en eventuell existens där man aldrig får någon ny adress. Det är föräldragenerationen, i dag de pensionerade, kroknade, fläckiga av ålder, utslitna av arbete, som är den jag minns bäst – och det är den som ständigt tunnas ur.

Passerar pappas gravsten och känner ett stänk av klockren irritation över att de som för årligt arvode ska stå för blommor och skötsel har planterat några ganska ynkliga begonior i färger som skär sig totalt mot varandra. Går förbi stenen på min kusins grav, han som dog i någon sjukdom, innan jag var född. Ser namnen på avlidna grannar, sådana som brukade komma på kafferep hemma hos oss. Konstaterar än en gång att klasskamraten som en dag inte stod ut längre utan avslutade sitt liv genom eget beslut faktiskt inte blev mycket äldre än trettio.

Längtade han verkligen dit, till stenarna, trakten där han startat sitt liv och där han nu är begravd? Är det inte rent av många som snabbt och gärna glömmer bort allt som har med barndomen att göra?
De som var mina lek- och skolkamrater har oftast flyttat, men visst finns några kvar. Om vi stöter ihop, på en gata, i en butik, blir konversationen lätt väldigt trevande när de inledande fraserna är avklarade. Sanningen är ju att man inte nödvändigtvis har en massa gemensamt bara för att man är född på ungefär samma ställe.

Jag pekar framför dotterns näsa: där ligger min gamla skola! och där, titta, just det där fönstret! – där bodde jag i flera år! och titta på den där telefonstolpen bara femti meter bort, det var där hackspetten satt och trummade och inte lät mig sova! och där låg bageriet som hade så god krämbullar! och busscentralen, den finns visst inte längre, den låg där! biblioteket som blev min skattkammare och var jättestort en gång, det har flyttat och huset där det en gång låg är faktiskt inte stort alls! och där det nu är en blomsteraffär låg serveringen där jag alltid åt det billigaste, på lunchrasten från första jobbet! och där... och där...

Det blir förstås för mycket, för många detaljer, för många upprepningar. Vi avlägger ett rituellt besök i bästa glasskiosken och packar sedan in oss i bilen.
Vi slumrar till i baksätet, men resan är kort.

Fåglarna håller igång när vi är framme vid huset. Gräset behöver klippas, pelargonierna blommar snällt, klängrosen är full i knopp och en bofink har fortfarande något att uträtta i en av holkarna. Regnmätaren är tom men molnen på himlen kommer nog att ändra på det.
Sådant känns i alla fall välbekant.
När jag är tillbaka på stenarna där barn jag lekt.

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, juni 25, 2006

Färsk färskpotatis

Vår midsommarvärd hugger spaden i jorden.
Det är dags för sill och till sillen ska det vara färsk potatis. Egenhändigt odlad.
Den sattes den första maj, inte en dag tidigare, inte en dag senare.
Och på midsommarafton ska de första tas upp för att åka rakt ner i grytan. Men frågan är ju: finns det några små godsaker att hämta där under blasten?

Vi som är gäster flockas kring herren på täppan, mannen med spaden.
Det är som om vi letar efter guld.
Jo, titta! Ett helt litet gäng potatisar, så gott som hudlösa, i storlek som en femkrona, dyker upp med allra första vända jordkokan.

Vi vaskar vidare. Mullen är lös och fin, de små knölarna gör vad de kan för att gömma sig, fast inför våra ögon har de inte en chans.
En efter en fångas de in. Men eftersom potatisarna är långt ifrån fullvuxna, och vi som ska äta är både fullvuxna och hungriga, blir det ett rejält hack i potatislandets hörn.

De nyupptagna behöver knappast ens sköljas, så fräscha är de. Koktiden är kort. Sillen väntar. Den som inte kör bil kan dessutom få potatis förädlad till flytande form. Molnen jagar över himlen, solen skiner ofta fast inte så länge varje gång, de blommor som rådjuren inte hunnit gnaga i sig prunkar. Rätt som det är kommer en liten regnskur.
Midsommar på riktigt.

Vet inte när jag fick ens tillnärmelsevis så färsk potatis senast. Jag skulle kunna äta bara det, med salt och lite smör. En sann delikatess.
Men det duger ju inte att gräva upp hela odlingen redan på midsommarafton. Jag får plötsligt lite dåligt samvete: i flera av stånden vi tagit syntes många små potatisanlag, stora som ärtor, mitt i det uppryckta rotsystemet.

Eftersom jag är en av bilförarna blir jag klar lite snabbare än de övriga. Snabbt smiter jag tillbaka till potatislandet, gör grop efter grop med händerna, trycker ner de redan vittjade plantorna i jorden igen och klämmer till. Sedan ger jag dem lite vatten också.

Visst skulle de väl åtminstone rent teoretiskt ha en chans att komma igen? Att bli ett nytt ljuvligt färskt potatiskok om några veckor?
Jag vet att jag inte är någon välutbildad odlare, men jag tänker i alla fall, så småningom, fråga värdfolket hur mitt experiment slog ut.
En optimist kan känna sig hemma överallt. Även i potatislandet.

Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, juni 22, 2006

Kallt och gott

Så här i sommartider är det lätt att ta vägen förbi glasskiosken. Hoppsan, där slank det ner en 350 kaloriers Magnum utan att det nästan märktes! Vad sägs om en marängsuisse, naturligtvis med grädde? Annars är en liten sorbet efter maten aldrig fel när asfalten ångar (jo men den gör ju det ibland, faktiskt).
Så där kan man hålla på.

Det finns flera nyttigare glassvarianter om man vill. Lätta att göra, billiga dessutom. En brukar jag kalla Viktväktar-glass, eftersom jag tror att det är därifrån jag fått receptet ursprungligen.
Det krävs att man har djupfrysta bär hemma – hallon och björnbär blir bäst, var för sig eller tillsammans. (Jordgubbar funkar inte, de är för stora och alldeles för kompakta.)

Man tar bären utan att tina dem, pytsar ner dem i en mixer eller liknande, häller på sötningsmedel efter egen smak, mjölkpulver och vatten och kör. Det där är den allra snålaste varianten, mjölkpulvret kan förstås bytas ut mot fil, yoghurt eller mjölk. Resultatet blir en sorbetliknande och jättegod väldigt ”bärig” efterrätt och man får riktigt leta efter kalorierna. Bäst är det att äta den direkt, men den kan förstås också lagras i frysen, fast då blir konsistensen lite hård – det är väl det där med luft i glassen som spökar, får man anta.

Nästa variant är ännu enklare. I fruktskålen blir ibland en banan liggande med allt mörkare skal. Den är ratad, försmådd, diskriminerad på grund av sin hudfärg. Jag tar den, skalar den. Delar den sedan på mitten, bryter av en blompinne och sticker in pinnen mitt i bananhalvorna, som sedan viras in i aluminiumfolie. In i frysen och strax har du ett riktigt nyttigt substitut för glass, ändå av glasstyp, så att säga. Inga tillsatser. Med fibrer. Kallt och gott.

Trevlig midommar – förhoppningsvis varm och god!
Så att det passar bra med något kallt och gott.

Copyright Klimakteriehäxan

En stekpanna - 100 kronor

100 kronor.
Det blev priset för att lämna en gammal stekpanna på fel ställe.
I dag kom domen i den så kallade stekpannemålet, och synderskan befanns ha brutit mot reglerna – men slipper kallas brottsling, för Lidköpings tingsrätt frikände henne.

Hundralappen ska renhållningsföretaget ha i ersättning för att de fick ta reda på den kvarlämnade/bortglömda stekpannan.
Det kunde den 77-åriga damen väl ha fått betala på direkten. För det är klart att hon gjorde fel, att man inte bara kan ställa ifrån sig sitt skräp och gå.

Men tänk så många fler hundralappar som gått åt till hanteringen av ärendet sedan hennes förseelse polisanmäldes.
Nog kunde pengarna använts bättre.

Copyright Klimakteriehäxan

Ljusa dagar - och ljusår i förväg

Sommarsolståndet inträffade i går.
Det är det dygn på året när natten är kortast och dagen längst. En ljusets högtidsdag, helt enkelt.
Pessimisten, ni vet den där som väljer att se en halvtom flaska i stället för en halvfull, påpekar raskt att nu, minsann, nu vänder det, nu går vi mot mörkare tider. Bara ett halvår kvar till jul.

En sådan människa annonserar i Dagens Nyheter i dag. Ett alldeles oanvänt Lucia-linne i storlek 38 är till salu, för bara 60 kronor.
Det är klart, Lucia brukar ju också kallas för ljusets drottning.
Så kanske finns det en koppling, trots allt?

Eller så är annonsören ingenting annat än en välplanerad människa, en sådan som alltid är ute i god tid.
Snudd på ljusår i förväg.
I morgon är det i alla fall midsommarafton. En åtminstone på papperet ljus dag. Tillåt mig misstänka att lusselinnet inte är sålt om du, som eventuellt är spekulant, väntar med att ringa till på måndag.

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, juni 21, 2006

Livsgrädde

Hon är en av alla dessa dugliga tjejer/kvinnor 50+.
Hon är ett bevis för att livet långt ifrån tar slut i den åldern.
Inte heller yrkeslivet. För hennes kompetens och erfarenhet är begärliga, efterfrågade och värdefulla – och hon har fått ett nytt, fint jobb.

Vi har känt varandra länge, kollegor som mötts med jämna och ojämna mellanrum och också haft en del konkret med varandra att göra.
I dag sa hon tack och adjö till oss på den gamla arbetsplatsen.
Och hon gjorde det med en synnerligen välfunnen liknelse.

Såväl livet som arbetslivet kan liknas vid en hink ladugårdsfärsk mjölk, sa hon. Mjölk som inte utsatts för någon behandling alls, bara kramats ur kons juver.
I den där färska mjölken snurrar gräddmolekylerna runt utan att märkas.
Men med tiden klumpar de där molekylerna ihop sig, och så småningom stiger de till ytan och lägger sig som ett tjockt lager grädde allra överst.

Så länge mjölken inte fått sitt gräddtäcke tänker man inte på det. Men när det väl finns där är det det som är mest värdefullt, mest näringsrikt – och det man tar till vara först.
Precis så är det i jobbet, sa hon.

Man tänker inte på de små värdefulla händelserna förrän tiden har gått och de skilt ut sig från mängden. Den skummade mjölken, rutinuppgifterna, konflikterna förlorar betydelse.
Det är gräddlagret, de gyllene ögonblicken, de lyckade satsningarna, det tillitsfulla samarbetet man tar vara på. Grädden. Det man minns.
Visst var det fint sagt?

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, juni 20, 2006

Bärbar teater

Radioteater är en väldigt trevlig konstart som lätt glöms bort. Den ersätts naturligtvis ofta av annan lyssning som är lätt att bära med sig, i en MP3spelare eller vad man nu kan ha för teknisk pryttel.
Förr i världen, på transistorradions tid, var radioteater mitt ständiga sällskap speciellt på sommaren. En eko-sändning var förrätten, en pjäs huvudrätten och lite musik blev efterrätten, allt packat i picknickkorgen, så att säga, och avnjutet på någon lämplig grön plätt.

En superhöjdare på 90-talet var ”Hundsjöviken”, en dramaserie i femminutersavsnitt som sändes 7.55 på vardagsmorgnarna i P1. Det hände att jag blev sittande i bilen på parkeringsplatsen för att inte missa slutminuten, vilket i sin tur ledde till att jag kom tre minuter för sent till min arbetsplats – men det var det värt!

Jag har saknat en uppföljare till ”Hundsjöviken”, men inte upptäckt någon. Förrän nu, men då kommer den från BBC Radio och är på engelska: ”Ladies of Letters”, en muntlig brevväxling med rader av poänger.
Boxen med de brevskrivande damerna fick följa med hem från London när jag var där, och nu har jag fnissat och aha-at mig igenom alla tre cd-skivorna.

Det handlar om två inte helt unga kvinnor och deras bekantskap, som undan för undan djupnar till en vänskap, starkt liknande hatkärlek. De kan inte vara tillsammans - men heller inte vara utan varandra. Vera och Irene är försedda med vassa tungor, de bråkar ideligen, konkurrerar om tillgängligt manligt sällskap och baktalar inte sällan varandra. Vem av dem är egentligen mest begiven på en liten kvällsdrink för mycket? Vem av dem är bäst i farmors/mormorsrollen? Och när Vera skickar en klänning till Irene med kommentaren att sömmarna säkert går att släppa ut svarar Irene, att när plagget fått rätt storlek räckte det överblivna tyget till flera andra plagg, om än i barnstorlek. Allt redovisat som snigelpost, eftersom damerna vägrar dator.

"Ladies of Letters" går att beställa på nätet, om någon skulle tända. Lou Wakefield och Carole Hayman heter upphovskvinnorna, och de brevskrivande damerna har förlängts till nya säsonger, så numera lär de också skriva e-post...

Irene, som hamnar i Australien där hennes dotter finns, har ibland svårt att sova på nätterna. Då skriver hon dikt – rimmad vers, fast kanske inte precis stor poesi, som hon skickar till Vera. Som den här:

Reflections in the dead of night

Looking up at the cold black sky
I see my life and I wonder why
Why did I do that?
E.g. why did I buy that hat?
It looked so pretty in the shop
with bows aquiver, brim aflop
What happened on the way back home
to change it to a shapeless dome?
And isn´t that a lot like life
when you cut it apart with a surgeons knife
How oft do we rush after new fools´ gold
in stead of treasuring the trusty old?


Strax efter att jag hört den där dikten köpte jag en vidbrättad solhatt på rea, trots att jag absolut inte är någon hattmänniska.
När jag steg ut ur affären började det ösregna.
Så jag vet exakt vad som hände ”on the way back home / to change it to a shapeless dome”.
Ibland är teater mer bärbar än hatt.

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, juni 19, 2006

Puh, mitt i sommaren

Puh. Nej, det har inget med värmeböljan att göra.
Nalle Puh.
Han fyller 80 i dagarna, den lilla björnen med det stora hjärtat och den något mindre hjärnan.
Lotta Olsson påminner om det i dagens DN.

Och det är väl en 80-åring vi alla har en relation till, inte sant?
I mitt fall var Nalle Puh den allra första bok jag läste alldeles själv.
Jag var sjuk och låg nerbäddad i sängen. Mamma stökade i köket.
Men plötsligt släppte hon allt hon hade för händer och kom rusande in i rummet där jag låg, med skräck i blicken.
Vad hade hänt?
Hade ungen blivit tokig?
Fått ett anfall av något slag?

Ja, precis det hade jag fått.
Ett skrattanfall.
Mamma tvärstannade i dörröppningen. Frågan kvarstod: Vad hade hänt?
-Nahahahalle Puhuhahu jahahagar en he-he-heffaklump! fick jag fram till sist.
Det var så min mamma fick veta att jag hade lärt mig läsa.

Sedan dess har mycket hänt med Puh. Han har blivit tecknad i Disney-tappning, han har blivit kopierad till gosedjur, han har fått ”uppföljare” av olika sorter, som vi inte vet hur originalets upphovsman skulle gilla. Alan Alexander Milne föddes 1882 och var verksam i Storbritannien, bl a på den legendariska humorpublikationen Punch. Hans enda barn, sonen Christopher Robin, var sex år när den första boken om Nalle Puh kom ut (Milne skrev två). Inspirationen hittade Milne på hemmaplan, precis som så många andra framgångsrika författare.

Milne skrev mycket mer, en rad romaner, några faktaböcker och fler än 25 pjäser. Men det är som Nalle Puhs pappa han gått till historien, och boken läses fortfarande flitigt. På svenska är till och med översättningen k-stämplad, gjord av Brita af Geijerstam.

Men bland alla Puh-läsare finns en som läser den bäst. Och han läser den för vem som vill höra på.
Allan Edwall.
Han spelade in sin version för många år sedan, men den är lysande, odödlig. Edwall kunde förvisso göra stor konst av det mesta, och när han nynnar ”Tiddelipom” är det inget undantag. Suverän underhållning, garanterat åldersneutral – från tre till 103 år!
Dags för Puh, mitt i sommaren! Grattis på 80-årsdagen och, förstås, tiddelipom!

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, juni 18, 2006

Balkongmiddag

Den rökta siken doftar sommar alldeles själv. Fisken skivar sig lätt under gaffeln, benen är få och lätta att peta bort.
Färskpotatisen är ganska snabbskrubbad. Det svåraste är att inte låta den koka för länge.

Såsen rör jag ihop av lätt creme fraiche, en slatt turkisk yoghurt, lite lättmjölk, en halv pressad citron, grovmalen svartpeppar och röda kaviarkorn.
Sallad.
Jordgubbar, plockade på Öland, efteråt.
Ut med allihop på balkongen.

Det smakar svenskt, det smakar juni, det smakar gott. Sonen, just hemkommen från Hultsfred, låter sig väl smaka efter fyra dagars hamburger- och kebabdiet.
Trädens grönska får salladen att se blek ut. Måsar dyker efter fisk ännu färskare än vår.
Svanfamiljen skymtar på håll. Kullen av ungar tycks ha krympt igen – är de bara fyra nu? Svårt att avgöra, avståndet är för stort.

Mina penséer ser ledsna ut trots omvårdnad. Kanske har de blivit halvkokta i värmeböljan?
Pelargonierna har inte heller satt fart, i bästa fall gör de det så småningom. Men margueriten ser pigg ut, fast den är förstås ny.
Allt ihop sammantaget betyderi alla fall, att middag på balkongen är - i all enkelhet - en av sommarens höjdpunkter.

Copyright Klimakteriehäxan

Hemlängtan

Barn som inte får vara med sina föräldrar längtar ofta(st) efter dem.
Längtar hem.
Jag har precis läst ut Lennart Hagerfors bok som heter just ”Längta hem”. Sol, sommar och lite ledig tid passar som bekant utmärkt ihop med läsning!
Den här boken beskriver en barndomstid i det som förr i världen hette Kongo, de som bodde i Kongo kallades negrer och vita missionärer från omvärlden kom till landet för att frälsa negrerna från ondo och göra dem till goda kristna.

Hagerfors föräldrar var missionärer. De fick tre barn. Den äldsta, dottern Anna Maria, sedermera framgångsrik journalist och författare framför allt på Dagens Nyheter, lämnades kvar i Sverige som 12-åring på missionsförbundets internat på Lidingö.
De två grabbarna fick resa tillbaka till Afrika, men hamnade också de på internat, fast inte lika långt från föräldrarna.

Livet i Kongo som det beskrivs i boken är i mina ögon förstås väldigt exotiskt, men det som dröjer sig kvar efter läsningen, det är just beskrivningen av saknaden. Mammans sorg över att inte få leva med sin dotter, till exempel. När breven från Anna Maria kommer med posten, som levereras en gång i veckan, sliter mamma till sig kuvertet och försvinner in i ensamheten för att läsa och gråta. 10-årige Lennart har svarta nätter i sovsalen, när han drömmer om byn som han betraktar som hemma. Och så funderingarna kring ”hemma i Sverige”, på sätt och vis lika främmande som den afrikanska miljön.

Hagerfors bok påminner mig om två andra barndomsskildringar som gjort stort – större! – intryck på mig. Skrivna av två kvinnor, som också tvingats lära sig att leva i otrygghet redan som barn. Marit Paulsen, välkänd debattör och numera pensionerad EU-parlamentariker för folkpartiet, har skrivit den ena. ”Liten Ida” berättar om andra världskrigets slutfas i Norge. Ida skickas från fiskebyn i norr till en bondgård i inlandet, efter att ha mobbats för att hennes mamma umgås med tyskarna. Marit Paulsen har skrivit en rad böcker efter den här, men ”Liten Ida” (som kom ut 1979) är i mitt tycke den bästa.

”Du som haver barnen kär” är skriven av Sinikka Ortmark och är en av de mest gripande berättelser jag någonsin läst.
Sinikka var ett av de tiotusentals finska krigsbarn som skickades till Sverige på 40-talet. Hon blev så småningom kvar här, men vägen till hennes frivilliga svenska liv var krokig. För lilla Sinikka vantrivdes. Hon var ”besvärlig”, fick byta värdfamilj flera gånger. Språket var ett problem. Ideligen skrev hon hjärtskärande brev till mamman med böner om att få komma hem, få komma till mamma, få slippa det eländiga livet i det främmande landet.

Men hennes förtvivlade böner om att få slippa sin påtvingade exil fick inget gehör. Inte förrän kriget var nästan slut fick Sinikka komma tillbaka till Finland.
Då var det redan för sent. Pappa hade hunnit dö och mamma hade också förändrats.

Sådana barndomsöden kan få en att fundera ett extra varv. Vi, som inte upplevt något liknande, får kanske en känsla av hur dagens ensamma flyktingbarn kan tänkas ha det. Och man kan ta sig en funderare över sin egen start i livet, över den egna föräldrarollen.
Över att längta. Efter mamma, efter pappa.
Längta hem.

Copyright Klimakteriehäxan

”Längta hem” av Lennart Hagerfors, utgiven 2003 / ISBN 91-7263-721-8
”Liten Ida” av Marit Paulsen, utgiven 1979 / ISBN 91-7448-349-8
”Du som haver barnen kär” av Sinikka Ortmark, utgiven 1989 / ISBN 91-7448-605-5

lördag, juni 17, 2006

Inblick i världens äldsta yrke

Fotbolls-VM pågår just nu i Tyskland, behöver man påpeka det?
Ett så stort idrottsarrangemang betyder ett enormt kommersiellt uppsving för en rad olika branscher.
I Tyskland, där det är lagligt att sälja sex, antas det nu att prostitutionen frodas som aldrig förr.
Vilket är lätt att ta avstånd ifrån eller helt enkelt fördöma – Claes Borgström, JämO, har ju försökt att till och med åstadkomma en svensk bojkott av hela VM av den här anledningen.

Hur långt ifrån de tyska sexförsäljerskorna man än befinner sig kan man ändå fråga sig hur de har det egentligen, de där kvinnorna som ägnar sig åt det som brukar kallas världens äldsta yrke.
Tidningen Time Out, alla London-resenärers bibel, har tagit reda på det. I majnumret publicerades en intervju med en ”madam”, alltså en som organiserar sexhandel, i Soho.

-Det enda man behöver ha för att klara sig i det här jobbet är intuition, säger Wendy, som för säkerhets skull framträder utan efternamn – men ställer upp på bild, fotograferad på en säng invid en stor spegel och med leopardmönstrade lakan.
Wendy basar över tre ”flats”, lägenheter som enkom används för att (lagligt) ta emot sexkunder, ej att förväxla med bordeller med flera flickor, eller med prostituerade som raggar kunder på gatan.

”Madam” tar provision, och de prostituerade betalar också för en ”maid”, en kvinna som står för all service som tvätt, kaffe, mat – det är som ”maid” Wendy fungerar i dag.
Och intuitionen behövs när en okänd kund knackar på. Ett enda ögonkast måste räcka innan beskedet kommer: Tyvärr, hon är inte ledig! eller Välkommen, darling!

-Man behöver i allmänhet inte vara rädd för karlar, hävdar Wendy bestämt.
-Män är väldigt sårbara utan kläder. Men om någon till exempel verkar drogpåverkad drar man öronen åt sig snabbt.
Hennes erfarenhet sträcker sig över 30 år. Som sin bästa kund minns hon en diplomat från Mellanöstern, och det gav stora summor. De som ingår i hennes stall nu för tiden tjänar ungefär 600 pund om dagen – knappt 10 000 kronor.

-Prostitution borde vara laglig överallt, säger Wendy.
-Jag skulle gärna betala skatt, även om jag kanske inte skulle redovisa vartenda pund jag får in. Men när verksamheten är legaliserad ökar möjligheterna att skydda flickorna.
-Och tro inget annat än att vi jobbar hårt, det är 12-timmarsdagar och 6-dagarsveckor, lägger hon till.

Kondom är ett krav och kyssar mellan säljare och köpare uteslutna. Prislistan då? Jo i Soho kostar 10 minuter ”normalsex” 20 pund. Mer tid och andra varianter blir förstås dyrare. ”Vattensport” tar man extra betalt för – det betyder att kunden vill bli kissad på.
-Ni kan inte ana hur många kostymklädda affärsmän i slips som gillar sådant, säger Wendy.
-De flesta män söker härskarinnor, de vill tvingas till underkastelse. Och om frun inte ställer upp gör vi det. Många singelmän ser oss också som enda sättet att tillfredsaställa sitt sexbehov.

Trafficking då?
Jo, Wendy erkänner att det finns och att det är ett sorgligt kapitel. Samtidigt menar hon att många av de flickor som mot sin vilja tvingas in i prostitution kan klara sig när de väl insett att det är hallicken som gör fel och är den som polisen är ute efter i första hand.
-Mina tjejer kommer ofta från Östeuropa, de tjänar bra med pengar som de skickar hem och investerar, ofta i hus som de så småningom åker hem och bosätter sig i, berättar Wendy.

Ett stort idrottsevenemang må vara en höjdpunkt för sexbranschen, men annars ser Wendy tydliga återkommande toppar i besöksfrekvensen. Mer jobb när det regnar eller är kallt. Mer jobb strax efter löneutbetalningarna. Och när det är dags för Ramadan sjunker omsättningen med hälften under första veckan, fast i den muslimska fastemånadens tredje vecka har allt återgått till det normala igen.

Wendy summerar sin verksamhet så här:
-Jag har en proper affärsrörelse. Det är inte så glamoröst som somliga tror, det liknar inte det bordelliv man ser på bio och i teve, det är mycket ”snällare” än ni anar.
-Jag skäms absolut inte, jag är helt enkelt stolt över min verksamhet.

Sexhandel sedd från den andra sidan, alltså.
Men jag saknar en fråga i Time Outs intervju.
Skulle Wendy vilja att hennes egen dotter, om hon har någon, gick i sin mammas fotspår?
Jag misstänker att det ärliga svaret skulle vara nej.
Och det är förstås det enda rimliga svaret.

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, juni 16, 2006

En stekpanna för mycket

Jag har en stekpanna som gjort sitt.
Den står lite ojämnt, är skrovlig på ytan, teflonet avskavt.
Faktum är att den på sätt och vis påminner rätt mycket om sin ägarinna.
Men nu har jag köpt ett nytt husgeråd, en ny panna med ny no-stick-behandling, ergonomiskt handtag och klatschigt röd färg på utsidan.

Då uppstår problemet: vad gör jag med min gamla trotjänare? Har den kvar i reserv? Ger den till någon annan?
Nej, den duger inte över huvud taget. Den måste slängas.
Alltså tar jag den med mig till återvinningsstationen – visst har man väl en mottagare för metall där?

Jodå, visst finns en sådan.
Det är bara det att den är huvudsakligen tänkt för konservburkar. Min stekpanna går inte att ens med största list klämma in i öppningen. Och jag som är på väg ner till stadens centrum för att prova en ny sommarhatt! Det kan man ju inte göra med en stekpanna i handen!
Rådvill står jag där vid containerraden med skyltar för tidningspapper, kartong, färgat glas, klart glas och metall.

Ser bussen komma och ställer helt enkelt ner min stekpanna bredvid metall-mottagaren och springer så fort mina Syster-skor bär mig till hållplatsen.
Puh, hann precis.
Får ta den där eländiga stekpannan på hemvägen, kanske ska någon till tippen endera dagen och kan förbarma sig?

Nere på stan
köper jag min nya hatt, den piggar upp hela mig.
Jag tar en kaffe och en Budapest-bakelse tillsammans med min väninna, vi provar några klänningar i blommigt tyg i Skaras mest välsorterade dambutik innan vi bestämmer att det är dags att återvända hemåt, till en enkel middag, Rapport klockan 19.30 och kanske en gammal trevlig svensk film innan det är dags att släcka lampan.

Men ack, jag glömmer stekpannan. Den står kvar.
Och någon har sett när jag ställde ner den, någon som kan reglerna och anser att de definitivt bör efterlevas. En sopspion, helt enkelt.
Man får inte ställa sitt skräp bredvid containern.
Tänk om alla gjorde så, hur skulle det se ut?
Jo, jag förstår det.
Jo, jag skulle ha tagit med mig stekpannan.
Fast jag gjorde ju inte det. Jag erkänner. Jag glömde den.

Ungefär så här kan det ha gått till.
Och så kan också en brottsling se ut.
För stekpannan har lett till åtal, blivit rättssak. Kammaråklagare Katarina Linné yrkar på 30 dagsböter och menar att det inte rör sig om ett ”ringa” brott.
-Skräp föder skräp. Skräpar man ned så ska man dömas för nedskräpning, säger hon.

Lagom till midsommar får Astrid Jornefelt, 77, sin dom i Lidköpings tingsrätt.

Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, juni 15, 2006

Färdas som en Stjärna 2

Landade nyss efter en kortare inrikes flygtur.
Och döm om min förvåning när ”mitt” flygplan var alldeles nymålat. Flaggblått. Med Svenska Fotbollförbundets gula logga på, och ”SVENSK FOTBOLL” i stora bokstäver på sidan.

Jag har helt enkelt flugit i det specialdesignade plan som tog landslaget till Tyskland.
Medan Malmö Aviation väntar på att hämta hem fotbollsstjärnorna går planet tydligen i reguljär trafik.

Nu är bara frågan hur stjärnlik och hjältefähig den där transporten egentligen blir.
Hör stön från teve-soffan och besvikna illtjut från kommentatorerna: det är fortfarande mållöst i matchen mot Paraguay, efter föga imponerande 0-0 mot Trinidad/Tobago.
Snart är det nog bara mötet med Svennis och England kvar.
Sedan är det väl dags att måla om det där planet igen, får man anta. Och att ha åkt med landslagsplanet därmed ingenting alls att skryta med...

UPPDATERAT
Titta! Det hjälpte att vara lite syrlig! Knappt hade jag tryckt på "Publish post" förrän Fredrik Ljungberg gjorde mål!
Men det var i grevens tid...
...kanske har jag färdats i en blivande hjältetransport trots allt?

Copyright Klimakteriehäxan

Sådant man kan ha på fötterna

Jag har ett par sandaler av den typ där sulan kallas fotbädd och märkesnamnet antyder någon sorts fothälsofrämjande effekt – ja, det står Birkenstock i dem, eller stod det förr i alla fall, nu är de så slitna att inget märke längre syns.
De där sandalerna har varit kanonsköna, och de har funkat som tofflor inomhus på vintern och överallt på sommaren.
Men jag skulle behöva ett par nya.
Och vi lever ju i bling-bling-tider.

Därför reagerade jag lite extra när jag såg en för mig alldeles ny variant på Birkenstock. ”Styled by Heidi Klum” stod det på en skylt i fönstret.
Det var bara det att det sa mig ingenting först, jag fick tänka till ordentligt.
Jovisst, tysk supermodell i bad- och underklädesbranschen, med ett finger i designsvängen och en och annan lättklädd filmroll på sitt cv.

Nu har hon alltså lierat sig med Birkenstock och deras gamla sandalmodell finns i lyxupplaga, full av glitter i olika färger.
Jo men det kan väl vara uppiggande?
Då kommer vi till den enkla, men nödvändiga, prisfrågan.
Vad kostar dessa glittrande fotuppiggningsmedel?
Håll i er, kör ner tårna i backen, stå stadigt.
2 600 kronor. Och, lägger expediten till, det är billigt, vi borde ta 3 000 för dem. Fast en enklare, mindre påkostad modell kostar ”bara” 1800.

Jag googlar Heidi Klum.
Hon är 177 cm lång, väger 54 kilo, och hennes mått är 86,5 – 61 – 86,5. I kläder har hon storlek 34 till 36.
Hennes skostorlek är 42.
Det är med andra ord inte bara sandalerna som skiljer oss åt.
Men jag har i alla fall mindre fötter.
Och mycket billigare skor.

Copyright Klimakteriehäxan

Hört och härmed lånat

Multibegåvad, jätteintelligent, välanpassad invandrare tar emot rörmokaren i sitt hem i lilla Ludvika.
Rörmokaren noterar att hans kund har en aning mörkare hudton än infödda Ludvika-bor i allmänhet och ställer frågan:
-Varifrån kommer du?
-Jag kommer från Marocko, säger den inflyttade sanningsenligt, på felfri svenska.
Plötsligt tycker nog rörmokaren att han skäms lite över att ha ställt denna kanske alltför vanliga och slentrianmässiga fråga.
Så han bestämmer sig för att reparera skadan.
-Ja jag är inte heller härifrån. Jag är född i Borlänge.

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, juni 14, 2006

Tuggummi-historia

Ta´t lugnt, ta en Toy!
Det var Alice Babs som gav det svenskaste av tuggummin ett ansikte, med vita tänder.
Och vi konsumenter ekade samma slogan.
Toy, introducerat 1934, var det som gällde i åtskilliga decennier. En skröna hävdar att en liten flicka slog ihjäl sin mamma för att hon inte fick köpa Toy – det kanske inte är sant, men det skulle ha kunnat hända. När det var som allra hetast gick det åt 700 ton Toy per år.

Och så las denna oumbärliga produkt ner 1998, under den tuggummituggande allmänhetens protester.
Döm om min häpnad när jag plötsligt känner igen Toy-förpackningen på butikshyllan på nytt. Snarlik eller möjligen exakt samma som förr. Naturligtvis slog jag till och provtuggar nu ett Toy av årgång 2006. Tycker att det smakar ”rätt”, faktiskt.

En snabb tur på nätet ger vid handen att en äkta Toy-nostalgiker kan lägga bud på E-bay på en klisterdekal från en reklamkampanj på 70-talet. Startpriset är 25 kronor.
Lite mindre kostade tuggummiförpackningen på macken i dag, men nu när jag skärskådar den lite närmare inser jag att här finns en komplikation.
”Bäst före 30 april 2006” står det på paketet.
Jag köpte det för några timmar sedan.

Det kan väl omöjligt vara kvar från 1998?
Jo, banne mig kan det vara det. För en koll på tillverkarens hemsida visar inga spår av ett modernt Toy.
I så fall är jag kanske ägare till ett av Sveriges allra sista paket. Historiskt. Så gott som k-märkt. Och då borde jag förstås inte tugga upp det, utan sälja det som samlar- och museiföremål.
Men det är ju redan för sent.
Och det där med bäst-före-datum kan ju ofta tas med en nya salt.
Jag tar det lugnt och tar en Toy till.

Copyright Klimakteriehäxan

Enkel språklektion

Svenska språket är en av våra viktigaste tillgångar. Men alltför ofta misshandlas det, och alltför många rynkar på näsan åt "gammaldags" skrivregler och "töntiga pekpinnar".

Hur kan man då lära dagens ungdomar något så urmossigt som svensk grammatik? Jo, det ska gå - med moderna undervisningsmetoder. Till exempel så här (hämtat ur ett gammalt nummer av tidningen Affärsvärlden):

"SUBSTANTIV är ord som du sätter "fan" eller "djävel" efter; klockfan, gubbdjävel, hammardjävel.

ADJEKTIV är ord som du sätter "skit" före; skitbra, skitsnygg, skithäftig.

VERB sätter du "utav helvete" efter; drack utav helvete, dansade utav helvete, körde utav helvete.

Sen vore det väl också fan om inte ungdjävlarna kunde lära sig något så skitenkelt!"

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, juni 13, 2006

Lönsamt sommarnöje?

Första! Andra! Tredje!
Går bort för tjugo kronor! PANG!
Det är nu auktionsfantasterna har sin högsäsong.
En kort tur på svensk landsväg visar vägen: Gårdsauktion här, loppis här, fyndmarknad här, jätteauktion där.
Och varje sann fyndjägare vädrar morgonluft. Kanske finns Klippet alldeles om hörnet, Klippet som ska säkra ålderdomen, stå för en extra långsemester, bekosta det nya badrummet?

Alldeles för sällan slår förstås förhoppningarna in. I bästa fall kommer man hem med en bra och användbar sak för en väldigt liten summa pengar. I sämsta fall står man där med något som blev inköpt i stundens ingivelse, till ett ”bra” och kanske nedprutat pris – men fyndet är egentligen ingenting annat än ett utrymmesproblem när man väl fått hem det.

En psykolog, Gunborg Palme, som emellanåt intervjuas i diverse tidningar om shopoholics och andra överspenderande människor brukar hävda, att den som jagar reafynd i affärerna på intet vis skiljer sig från den jägare som varje år tar extra semester för älgjakten, oavsett hur världen runt omkring ser ut.
Det kronförsedda byte som det i den bössförsedde jägarens fall handlar om att nedlägga med en välriktad kula är att likställa med det behärskat kronkrävande byte som den börsförsedda fyndjägerskan söker i butikernas extraprisutbud.

Men eftersom det riktiga Klippet är så sällsynt borde ju intresset för sommarauktionerna avta – inte sant?
Det gör det inte.
Och det finns ju de som trots allt lyckas. I senaste numret av Vår Bostad får tidningens expert på antikviteter en fråga om en tavla, som kostat tjugo kronor. Det är en mörk landskapsbild med en vit stenmur och träd runtomkring – inget jag i första hand skulle satsa på för mina väggar, men det hör ju inte till saken.
Köparen har kommit hem med sin tavla och hittat en signatur i hörnet. ”Chr Skredsvig” står det.
Har han rentav gjort ett Fynd, ett Klipp?

Jo, det kan tänkas. För Christian Eriksen Skredsvig var en erkänd norsk konstnär som dog 1924. Han var också en av de nordiska målare som brukade vistas i franska Grèz-sur-Loing, tillsammans med kolleger som Carl Larsson och Christian Krogh (ett liv som förresten är läsvärt beskrivet i boken ”Sundborn eller Dagar av ljus” av Philippe Delerm). Skredsvig är en av de många skickliga penselförare som senare kopierats hejdlöst, och det är tydligen inte ovanligt att man kommer över en förfalskning.

I just det här fallet var den i alla fall äkta. Målad någon gång under sent 1880-tal, och i dag uppskattningsvis värd 100 000 kronor, om man hittar rätt köpare.
Alltså finns chansen fortfarande.
Frågan är bara på vilken auktion, vilken loppis? En äkta fyndjägare stressar förstås runt på så många som möjligt.
Måste väl kallas sommarnöje, det också.
Men lönsamt?
Bara med en ofantlig dos tur. Inget att lita på, med andra ord.
Fast hoppet är ju som bekant det sista som överger människan.

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, juni 12, 2006

Färdas som en Stjärna

Fotgängare som har mycket att bära tar understundom en taxi.
Det gjorde jag i morse – datorn, som så rart kallas bärbar, kändes som om den bestod av massivt bly. Handväskan svämmade över av tidning, lunchlåda och mineralvatten, ytterligare en väska skulle också med.
Sammantaget blev det för mycket att kånka på.
Taxi!

Och den här gången, gott folk, handlar det om taxi på allvar.
Äntligen har jag fått färdas som en stjärna.
För den bil som från att ha varit ledig blev min, det var inte vilket litet struntåk eller vardags-Volvo som helst. Å nej, det var en riktig limousin.

Jag har ju sett dem en och annan lördag kväll på Regent Street i London. De superextralånga vrålåken glider sakta fram (det går inte att köra fort på Regent Street) och jag har ofta tänkt att det där, det måste vara trafikens motsvarighet till garderobens minkpäls – känslan av exklusivitet och lyx, av att liksom växa, bli lite tjusigare (för säkerhets skull: jag har ingen minkpäls, men det kostar inget att prova, så det har jag gjort!). Uniformerade män manövrerar västvärldens superkändisar mellan krogen och teatern, vidare till nattklubben och det femstjärniga hotellet, utan att passagerarna behöver frottera sig med vanligt folk.

Nu hade min chaufför inte livré, det var ett streck i räkningen, men vissa smällar får man ta.
Mina väskor försvann in i ett bagageutrymme som kunde ha svalt ett mindre flyttgods. Själv gled jag nonchalant in genom bakdörren, slog mig ned på lädersoffan (äkta, fråga inte, det är självklart), sträckte ut benen och reglerade luftkonditioneringen till min personliga idealtemperatur.
Föraren fanns inte på prat- utan på hojtavstånd, men han snappade i alla fall upp den adress jag skulle till och så for vi.

De tonade fönsterrutorna hindrade nyfikna blickar från att se celebriteten i limousinens lyxiga innandömen. Vilket var tur, för hade de upptäckt att det faktiskt inte fanns någon bar inom räckhåll från passagerarsätet hade förstås exklusiviteten krympt flera storlekar.
Ett minus till hade den här åkturen.
Bilen var svart.
En limousin bör vara vit. I alla fall i min sinnevärld.

Men priset då?
Jo, det var vanlig taxa. Jag var ju ingen äkta limousinkund.
Hur som helst är jag glad och tacksam över att en person, en enda, som jag känner, såg när jag klev ur bilen.
Så att det finns ett vittne till att jag faktiskt kom till jobbet i limousin.
Som det anstår en riktig Stjärna.

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, juni 11, 2006

Penséer och tankar

När solen krupit runt husets hörn och en behaglig eftermiddagstemperatur tar över från solgasset ger jag mig i kast med vår balkong.
Det har blivit väldigt lite gjort där i år. Bara några utslängda krukväxter som inte hunnit dö inomhus, några tagetes jag fått i present. Inga frön, ingen tomatplanta, ingen solros.
Men penséer, självklart.

Penséer i alla färger och storlekar hör försommaren till. De kan stå i stora eller små krukor, får de bara lite vatten då och då så blommar de snällt med ständigt nya knoppar.
På ett villkor. Att de blommor som skrumpnar ihop plockas bort innan plantan tar kraft åt att göra frön.
Det är en lärdom jag aldrig glömmer.

Jag hade inte insett vikten av att vårda mina penséer förrän Lena kom när sommaren var som fräschast. Hon var en härlig vän, kanske min allra bästa. Vi hade känt varandra i trettio år, men hon blev utlandssvensk, jag stannade kvar. Det spelade ingen avgörande roll, vi höll kontakten, och den var av det där slaget som klarade sig utan dagliga inspel. Månader kunde gå utan att vi hördes – och så, när vi tog kontakt igen, var det som om ingen paus hade förekommit alls.

Ibland kom hon hem till Sverige, fast inte var det så ofta. Jo, sin 50-årsdag valde hon att tillbringa här, i januarisnö och vinterkyla. Hennes bror ordnade överraskningskalas, alla var glada – gladast förstås festföremålet själv.
Men inte lång tid därefter konstaterades det att hennes bror hade drabbats av cancer. Och det var angrepp av det elaka slaget. Hans prognos var dålig, hans förväntade livstid plötsligt mycket kort.

Då kom Lena. För även om också kontakten med brorsan tidvis kunde vara sporadisk, så gällde det samma som med mig: relationen var aldrig bruten, inte ens hotad. Ett eller annat uppehåll betydde inget, alla hade sina egna liv med egna problem och glädjeämnen, de kunde delas när det passade, men det behövdes ingen daglig rapport. Syskonkänslan fanns där.

Lena bodde hos oss, det var alldeles självklart. Precis lika självklart var det för henne att röka sina invanda cigarretter på vår balkong, aldrig inomhus, oavsett väder och vind.
Det var då, i samband med rökningen, som hon ansade mina penséer.
En vecka försvann vi åt annat håll och Lena ”vaktade huset” när hon inte besökte sin bror och försökte muntra upp honom med någon maträtt han kunde tänkas längta efter, en kassettbok han kanske skulle vilja höra, en promenad han kanske kunde orka om han fick stöd och sällskap.

När vi kom hem tog hon med mig ut på balkongen och gav mig en föreläsning.
-Du måste ta hand om penséerna, sa hon och visade i vilket stadium man bestämt kunde säga att blomman hade gjort sitt och var färdig att nypas av.

Lena kom aldrig mer på besök. Hon fick själv cancer och sedan vi ansade balkonglådan tillsammans sågs vi aldrig mer öga mot öga.
Men varje år när jag satt mina penséer tänker jag på henne när jag går där och nyper. Så att det blir nya blommor. Blommor till Lena. Som själv var en blomma som nöps av alldeles för tidigt.

I dag ser jag också att Familjen Svan redan har förlorat en unge. Nu är det bara sex dunbollar som simmar efter de stolta föräldrarna. Vad kan ha hänt den sjunde? Det får vi aldrig veta.
Det sägs att svanar har ett familjeliv som påminner om människans.
Ser deras sorg och saknad också likadan ut?

Copyright Klimakteriehäxan

lördag, juni 10, 2006

Boktips till fyndpris!

I min närmsta ICA-butik finns just nu ett kanonerbjudande för bokvänner.
Två ganska färska böcker i kartonnage-upplaga för tillsammans 99 kronor. Billigare än pocket, med andra ord.
Jag köpte Kajsa Ingmarssons ”Den ryske vännen” och Karin Fossums ”Mordet på Harriet Krohn”, men det fanns ytterligare titlar att välja bland – en Dan Brown, en Grisham till exempel. Pålitlig, men inte så våldsamt krävande underhållning för hängmattan eller solstolen.
I butiken bredvid hade man också ”extrapris” på samma böcker – då för 149 kronor styck.
Kolla en ICA nära dig om du behöver en, nej två, sommarböcker!

UPPDATERAT: I dag, 18 juni, upptäcker jag att ICA Globen i Stockholm är ännu billigare - 89 spänn! Snacka om fyndpris!

Copyright Klimakteriehäxan

Sol!

Å en sådan fin sommardag!
Till råga på allt infaller den en lördag, när ganska många av oss faktiskt har ledigt.
Vi dräller ut på gräsmattorna, dukar upp i bersån, vecklar ut picknickfilten, smörjer in solkrämen, putsar solglasögonen, söker en vinkel för boken så att den inte stjäl de fantastiska solstrålarna.
Och så njuter vi.

-Ligga här och steka. Vuxna människor. Borde verkligen begripa bättre. Det är ju faktiskt livsfarligt! fräser en besserwisser-tant som passerar just den gröna kulle där jag bland flera andra har slagit mig ner för att känna sommaren.

Jovisst. På sätt och vis har hon ju rätt – det trista med besserwissrar, det är just det att de faktiskt inte så sällan har rätt.
Men samtidigt som det kanske är livsfarligt att sola så är det också livsnödvändigt. Den ekvationen är inte lätt att lösa.

Och hade jag inte bestämt mig för en stunds soldyrkan i dag hade jag heller inte sett svanfamiljen majestätiskt paradera förbi längs strandpromenaden. Kung och drottning Svan, tätt åtföljda av inte mindre än sju små gråluddiga prinsar och prinsessor av ganska nykläckt sort.
Om några dagar är barnaskaran antagligen reducerad, inte av den livsfarliga men nog så naturliga solen, men av de faror som kallas naturliga fiender och har klor och vassa tänder.

Så bräcklig är idyllen.
Därför måste man passa på att njuta.
Även om det är lite livsfarligt.

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, juni 09, 2006

Kulturchock

Ordet dök upp, ideligen.
Vi gick en kurs och begreppet ”kulturchock” eller ”kulturkrock” var viktigt.
Det var ett fenomen som vi skulle lära oss att känna igen, förstå – och förstå att hantera.
Eleverna utsattes för ovanliga situationer, oväntade utmaningar, nya problem att lösa. Vi blev med tiden krockvana, åtminstone hyfsat.

Men det finns kulturchocker på olika plan. Visst kan det handla om att dimpa ner i svartaste Afrika, eller bland eskimåer på Grönland eller varför inte mitt i en svensk betongförort.
Fast det kan också uppstå under betydligt enklare omständigheter.
Mig hände det just på den där kursen.

Till kursgården hörde en bastu, belägen i ett angränsande hus. Vi var två tjejer, vid tillfället ungefär 25 år och hyfsat välsvarvade, som bestämde att det var dags för ett dopp i ångan.
Det var bara det att inte bara vi i vår kurs hade tillgång till den där bastun. Nej, det hade också stora grupper något äldre herrar som gick en civilförsvarsutbildning i en annan skolbyggnad.

När vi slår upp dörren till omklädningsrummet inser vi snabbt, att bastulavarna redan är befolkade. Av ”gubbarna”, som vi respektlöst kallade dem. Inför denna övermakt fanns bara en sak att göra.
Bara att vända.
Men efter 50 meter tvärstannar min kompis.
-Jag VILL verkligen basta!
-OK då, sa jag.

Vi gick tillbaka, gläntade någorlunda försynt på dörren in till det allra varmaste och undrade om det gick för sig att vi trängde oss in till herrarna (blandade bad var ganska vanligt bland oss i vår grupp).
-Jovisst, kom in ni, sa någon, möjligen lite tveksamt.
Vi hoppade raskt ur kläderna och klev in i ångan – i bara Eva-dräkten, så som brukligt är i bastusammanhang.
En efter en gled våra manliga badkamrater ganska snart och ganska diskret ut genom dörren till omklädningsrummet. Vi hade bastun för oss själva, och vi njöt.

Plötsligt slås dörren upp igen.
In kommer en liten man. Han bugar nästan sirligt. Den lilla kalaskulan hänger ner över den i duschen nedkylda och nu knappt anade manbarheten. Faktum är att han verkar stå i någon sorts högaktningsfullt ställningssteg, så civilförsvarare han är.
Så framför han sitt ärende.
-Jo. Man undrar. Om. Man skulle. Kunna få. Bjuda. Damerna. På en grogg. Efter bastun?
Vi tackade vänligt nej.
Men kulturkrocken kände vi igen.

Copyright Klimakteriehäxan

Skit också!

Världen är faktiskt full av tänkvärdheter.
Fick en muntlig kommentar från en av Klimakteriehäxans läsare i bekantskapskretsen apropå posten om den ovanligt sexiga dagen 060606, här nedanför.
Han citerade en kompis, och det citatet tål att spridas.
Vem som ursprungligen myntat denna tänkvärda fras är åtminstone tills vidare obekant, men den är kort, kärnfull och tydlig.
Om man håller med? Naturligtvis är det helt individuellt.
Så här lyder denna livsvisdom:
Den som påstår att sex är det skönaste som finns har aldrig varit riktigt skitnödig.

Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, juni 08, 2006

Alternativ till fotboll

I morgon smäller det.
Kulan i luften.
Fotbolls-VM startar.
Och jag, som trots allt är ganska road av sport, är redan fullständigt less på spektaklet.
Det går inte att öppna en tidning, lyssna på en radiokanal, kryssa sig fram i tevetablåerna. Vart man än försöker ta vägen även bredvid sportsidorna och -programmen är det fotboll, med kulturvinkel, med komikervinkel, med alldeles för stort allvar.
Var finns det fotbollsfria alternativet?

Så klart att det finns.
Jag kan tänka mig att rekommendera några andningshål.
Vad sägs om något så uråldrigt som ett gammaldags sällskapsspel?
Ta Kalaha, till exempel. Med rötterna i Afrika, flitigt spelat i Västindien, är det här en utmaning som är åldersneutral – lätt att lära, men aldrig färdigspelat, så att säga.

”A minute to learn – a lifetime to master” var reklamramsan för Master Mind när det lanserades på 70-talet (?) men det håller fortfarande, precis som Othello, som också kan spelas på nätet – det kan ju de flesta spel nu för tiden.
Backgammon är inget undantag, nästan lika vanebildande som sudoku, som numera inte saknas i någon enda trycksak med ett uns av självaktning, det är bara svårighetsgraden som varierar.
Man kan ju spara ett supersvårt till VM:s finaldag.

En stund i solstolen med prat eller musik i öronen är heller aldrig fel.
Jag tror att jag i stället för svenskmatchen mot Trinidad/Tobago ska premiärlyssna på Portugals nya fadodrottning Mariza, som påstås inte stå Amalia Rodriguez efter. Fick en cd med henne av en snäll Lissabon-resenär härom dagen, en som känner min faiblesse för argentinsk tango. Fado är portugisernas svar på den musikgenren.
Dessutom har jag självklart en hörbok på kö: Håkan Nessers "Kvinna med födelsemärke" - men om jag får rekommendera en gammal säker favorit så blir det Arto Paasilinnas "Harens år", i hård konkurrens med Albert Camus "Främlingen".

Och skulle det bli riktig svensk sommar, det vill säga grått och tunga moln, vill jag (med risk för att upprepa mig, men det är den värd) varmt förorda Björn Larssons ”Drömmar vid havet”. Vilken roman! Vilket historiebygge!
Själv ska jag läsa klart skildringen av en exotisk barndom i missionärskretsarnas Kongo - Lennart Hagerfors "Längta hem" och sedan skulle det kunna bli ännu en Donna Leon, vars mjukisdeckare jag tycker är lysande avkoppling.

För den som till äventyrs ändå vill ha LITE fotboll finns en pärla i barnbokshyllan, som gjord för att läsas högt och roa alla åldrar: Viveka Lärns serie om Ludde. Han är en liten kille som älskar fotboll över allt annat och till och med är med om att vinna Gothia Cup.
Vilket på sätt och vis är minst lika stort som ett vanligt världsmästerskap.

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, juni 05, 2006

En ovanligt sexig dag

Jag har hittills inte haft någon större framgång när jag ägnat mig åt matematiska spörsmål i bloggsammanhang, det har trogna läsare märkt – och ibland avslöjat.
Den här gången har jag väl ändå torrt på fötterna när jag påstår:
I morgon är en alldeles ovanligt sexig dag.
Den kan skrivas 060606 – den sjätte i sjätte noll sex.

Upplagt för numerisk analys av det mera flummiga slaget.
Säkert bjuder detta på massor med mystik, trollformler och tecken i skyn.
"Odjurets tal" kallas det för när tre sexor radas upp. Satans siffror. Symbol för kejsar Nero, en riktig hårding på sin tid.
Både bibelforskare och politiska historiker har tolkningar.
En hårdrockare intervjuad i Aktuellt ikväll tyckte att morgondagen är en större märkesdag än millennieskiftet.

Jahaja.
Något stort skulle alltså kunna inträffa i morgon.
Katastrof? Elände? Eller något riktigt upplyftande?
Det lönar sig inte att gissa.
Min fantasi sträcker sig inte så långt.
Undrar bara vad folk ska ha för sig, låt oss säga vid sextiden, en så ovanligt sexig dag?
Sex, någon?

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, juni 04, 2006

Trettio år senare...

-Tänk, du är dej precis lik! På pricken! Inte förändrad, inte ett dugg!
De där replikerna susar runt öronen. Det är nästan så att man, mot bättre vetande, börjar tro på dem. Då börjar bildvisningen.
-Där är duuuu!
Va? Det där? Jag?

Mot mig skrattar en ung kvinna projicerad i jätteformat. Ja, hon är smal, hon är glad, hon är riktigt söt.
Nej, hon har inte en rynka, inte ett grått strå, hennes löst sittande kläder lyckas ändå på något sätt visa att där finns en riktig midja fast den inte syns.
Runt henne andra ungefär jämngamla, jämntjocka/smala, jämnglada människor.
Det är jag. Men det är länge sedan.

Jag har träffat folk som jag inte sett på tretti år. Personer som jag har massor av gemensamma minnen och erfarenheter med, somliga har hållit tät kontakt, andra har inte existerat i sinnevärlden för varandra på tre hela decennier.

Nu står vi här allihop i en osorterad människohög. Vi är lite gråare, lite skrynkligare, ganska mycket tyngre. De en gång så långlockiga grabbarna har inte mycket hår kvar. Några har haft det jobbigt i livet, andra verkar ha kört i gräddfilen utan avstickare. Alla har förstås inte kommit. Ett par av gruppens medlemmar finns inte i livet längre. Andra har valt att avstå. Men vi som tackat ja till inviten tar vara på tillfället.
Erfarenheterna och historierna studsar, här finns sorg och glädje, hårt arbete, drabbande olyckor, oro och stolthet över barnen, påtagliga karriärskutt, ängslan för framtiden, men också tro och hopp.
Fast framför allt finns återseendets glädje. Värme.

Och medan vi tillsammans vandrar vidare längs Memory Lane sker transformeringen.
Vi blir de vi var, under ytan. Väldigt likt, ja, nästan på pricken!
Vi hinner inte prata om allt, inte ens om en bråkdel av allt. En del skyggar vi för: det där är för privat, det där blir för svårt.
Men det vi hinner fundera kring räcker en lång bit.
När vi skiljs igen är det med löftet att det inte ska ta trettio år till nästa gång.
-Jag är så glad att ni kände igen mej, säger en, lättat och lite förvånat, innan han sätter av mot tåget hem.

Ja visst är det en glädje att vara tacksam över – igenkännandets glädje, som inte hindras av fasaden. Men som finns och faktiskt går på djupet.
Det som är fullständigt obegripligt, det är att vi i trettio år har avstått från chansen att uppleva den gamla gemenskapen igen.
Och det som är fantastiskt, det är att vi faktiskt reparerade misstaget.
För ”en annan gång” kan det vara alldeles för sent.

Copyright Klimakteriehäxan

Konsten att låna med öronen

Tjuvlyssnat.se har seglat upp som en het favorit på nätet.
Med all rätt, siten bjuder på både fnys och fniss och gapskratt.
Men jag känner att det finns en bortglömd äras-som-äras-bör-person i sammanhanget.

Nog för att författare och andra i evigheter använt sig av uppsnappade repliker utan att precis ange källan, men när Cornelia Waldersten publicerade sitt examensarbete på Beckmans designlinje som en liten bok, ”Bokstavligt talat: Samtal i stan” för två år sedan kändes den nyskapande.

I den finns sådana pärlor som det här replikskiftet:
-Jag känner mig så ensam.
-Fast jag är ju här.
-Fast du är ju också ensam.

Och ett exempel till:
-Titta, här kommer Jesus!
-Ja fan, det är ju han!
-Det trodde jag aldrig.

Kanske går inte boken att köpa längre – böcker har ju så beklagligt kort livstid numera - men nog bör den gå att få tag i via bibliotek.
Då kan man också njuta av de fyndiga illustrationerna – de kan beskrivas som hopknycklade kartbilder som omvandlats till porträtt, till exempel.
Förresten har också Klimakteriehäxan tjuvlyssnat och snott – både på bussen och på bokmässan, så det så.

Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, juni 01, 2006

Nästa Nobel-pris?

Jag undrar om jag har gjort en upptäckt.
En upptäckt av naturvetenskaplig art. Prisvärd, rent av.
Vilket i så fall är inte bara märkligt, utan synnerligen märkligt, för någon begåvning åt det naturvetenskapliga hållet, det har jag verkligen inte.

Men nu råkade det vara så att när jag satt på en restaurang härom kvällen och just hade tuggat i mig en ganska förtjusande rödingbit, så började det klia på ena fotleden – den vänstra, om ni vill veta mer exakt.
Jag krafsade lite och tänkte inte mer på saken.
Tills jag var där igen med fingrarna, eftersom det alldeles odiskutabelt kliade.

Slängde ett öga åt foten till. Och vad ser jag?
Är inte det där en fästing?
Jag fattar inte var jag lyckats plocka upp den, men en fästing var det, väl inbiten och på väg att stilla sin hunger genom att snylta på mig.

Fästingar är obehagliga små djur, men man kan ändå inte sitta på krogen och ta sig an dem, det måste vänta till enskildheten.
Men klådan, den väntar inte, den bara fortsätter.
Ett enda riktigt bra medel mot klåda känner jag till: kyla.

Alltså tog jag en isbit ur mitt glas och höll mot fästingbettet, som naturligtvis lugnade ner sig, ganska snabbt dessutom.
Men döm om min förvåning när jag så småningom skulle avlägsna inkräktaren – och upptäcker att det går hur lätt som helst.
Fästingen hade väl frusit ihjäl under min isbit. Där fick han!

Se där min naturvetenskapliga landvinning: ett fullständigt giftfritt och gratis medel mot fästingar, som ingen hade gett mig tips om.
Is!
Och jag lovar: om du blir mygg- och/eller knottbiten i sommar: is är det enda som hjälper.
Giftfritt och gratis, det betonar jag en gång till.
Får jag Nobel-pris nu?

Copyright Klimakteriehäxan