Dagar kan börja så olika. Ibland får man ett glatt och vänligt ”god morgon” och rent av ett leende mitt i det glåmiga vintermörkret, när man minst anar det. Och så kan det gå som i morse.
-Kan du hålla lite koll på paraplyn, fräste busschauffören när jag räckte fram min biljett för inspektion.
-Absolut, sa jag och såg nog lite undrande ut.
-Du stänkte vatten på mig, fortsatte han i samma ton.
-Oj förlåt så hemskt mycket, sa jag och försökte mig på ett litet smil. Plus ett tillägg, avsett att vara åt det lätta och skämtsamma hållet:
-Vilken tur att vi människor tål vatten!
-Inte jag, bet han av.
Jag valde en plats riktigt långt bak.
Om det hör till saken kan man ifrågasätta, men faktum är att om inte killen stannat bussen tio meter från stolpen (jag kliver på vid ändhållplatsen) och suttit och petat sig i näsan i fem minuter så skulle jag och mitt paraply inte varit blöta alls. Han var antagligen i sin fulla rätt att ta en paus, men han har kollegor som speciellt i trist väder kör fram och släpper passagerarna ombord, i skydd för vädrets makter. I dag hade det varit en bra idé, med tanke på det grisiga snöblandade blasket som strilade över Södermalm.
Vi kom i väg i alla fall. Vid ett stopp några hållplatser senare gick ingen av, trots att skylten ”Stannar” hade tänts.
-Ska ni av eller? röt föraren i sin mikrofon.
Nej, ingen ville gå varken av eller på. En hållplats senare lyste stoppskylten igen. Chauffören gjorde ett nytt inspel:
-Tänker nån gå av här så att jag ska bry mig om att stanna? Ni verkar ju trycka på knappen helt vilt, grälade han.
Bara minuter senare var högtaleriet i gång igen.
-Vi går på HÄR FRAMME i bussarna, inte på mitten eller där bak! röt han nu.
En kvinna tittade förskräckt upp och pep:
-Men jag har ju barnvagn!
Vid det här laget hade förstämningen spritt sig till sista sittplats.
Det var en ren fröjd att byta till en annan linje på Skeppsbron.
Hur dagen slutar för grabben bakom ratten (och hans passagerare) kan man dock undra, med viss fasa ...
Men visst, alla kan ha en dålig dag. Och det är ju jättesynd om honom egentligen, han som inte tål vatten.
Copyright Klimakteriehäxan
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Vem vet - chaffisen kanske är gjord av socker...?
SvaraRaderaJag hoppas dagen slutar bra för alla parter. Det är trist när det blir så där.
Humör är verkligen smittsamt! Vissa dagar är det lättare att avvärja sig om någon "smittohärd" är i närheten, andra går det som gjorde i ditt inlägg. Han kanske hade råkat ut för en s**tsur passagerare innan ni möttes, fått en spydig kommentar av någon hemma som var på dåligt humör eller bara vaknat på fel sida. Trist men that´s life!
SvaraRaderaDen chaffören hade helt klart vaknat på fel sida. Vilken skillnad från den vänliga chaffören som du stötte på häromdagen. Hoppas denna gringubbe inte lyckats förstöra resten av din dag.
SvaraRaderaHan måste vara brorsa till vår mat-tants-vikarie... surare kärring har ingen sett. Hon går runt och skäller på ungarna fast de bara pratar normalt - och muttrar till alla lärare som säger nåt... och blänger och fräser.
SvaraRaderaVi är livrädda för henne allihop.... hon är nog förebilden för Marks "No ska vi praaata om skräck och faaaasa..."
Han måste vara en gremlin!
SvaraRaderaVilken jobbig typ! Man får verkligen hoppas att han "bara" hade en dålig dag och att han inte alltid är så där mot sina passagerare.
SvaraRaderaTur att man bor på västkusten där regnet och blötan har gjort alla inkl busschaffisar helt immuna mot väta.
SvaraRaderaMan skulle ju kunna tro att han hade PMS!!!???
SvaraRaderaMen, sicken en!?
SvaraRaderaDet är ofta lika smittsamt med sådant humör som ett leende.
Och det är inte på långa vägar lika kul.
Ha en fin helg.
Kram Lallis
Kanske skulle han fundera på sitt yrkesval... eller så hade han inget val... eller så hade han en extremt dålig dag.
SvaraRaderaFast det låter nästan som om han hade behövt en hel hink vatten över sig för ett uppvaknande till verkligheten. Om det nu inte varit för det att herr busschaufför inte tålde vatten förstås :)
Och låt mig gissa... inte en enda av passagerarna ringde till bussbolaget och klagade.
SvaraRaderaKom att tänka på två saker.
SvaraRaderaNär vi var små och ville bli skjutsade med bil för att det regnade frågade mamma om vi var gjorda av socker. Om vi svarade ja replikerade hon med "Så du är vit, fyrkantig och utan hjärna?"
Ett Vonkisspråk som också kunde ha passat i sammanhanget "Är man dum får man lida"...
Å så trist!
SvaraRaderaVilken skillnad jämfört med "jalla-jalla"-chauffören du bloggade om tidigare. Som spred leenden och fick glada passagerare.
Kulsprutan
Menade alltså att det var chauffören som var dum...
SvaraRaderaOch ändå brukar man tala om att ett leende smittar! Men det bet tydligen inte på honom...
SvaraRaderaJag såg bussen och den kvinnliga chauffören såg mig vid övergångsstället men hon släppte inte förbi mig utan gasade med full fart fram till hållplatsen. När jag väl kom över vägen och kom springande så startade hon bussen men jag lyckades ändå krångla mig upp på den. Då säger den sötnosen högt till mig: GÅ UPP lite tidigare så hinner du med bussen:(
SvaraRaderaDet var då jag hade önskat att jag haft en tegelsten i handväskan;)
tråkigt
SvaraRaderaFortfarande tänker jag med förskräckelse alla historier barnen råkade ut för... Vissa har fel jobb.