Straff för en gåsfarmare

Så här års, just en sådan här kylslagen vinterdag, kurar folk ihop sig i sina dunjackor. Väl hemma kryper de in under det härligt fluffiga duntäcket och borrar ner huvudet i dunkudden. Varmt, skönt, naturmaterial, direkt från en gås.

Gott och väl, ända tills vi i går i teve fick se hur det kan gå till när de där dunen lämnar gässen. Med bundna fötter och vingar plockades de stora fåglarna med raska nypor, fjädrarna rök, gässen blev nakna, såg halvdöda ut. Deras dun hade i ett huj förvandlats till en ungersk exportvara.

Det var TV4:s Kalla Fakta som med dold kamera hade hälsat på hos gåsfarmaren. Föga överraskande sa den intervjuade naturexperten att så där får det inte gå till, så får man bara inte behandla ett levande djur.
Att se bilderna gjorde faktiskt ont. Även om en människa inte direkt kan sätta sig in i hur en fågel känner, så är det ju ingen tvekan om att det där var plågsamt, gruvligt plågsamt.

Men faktum är att det finns en parallell behandling för människor. Man blir inte bunden, man betalar till och med för den, hur otroligt det än kan låta. Det är inte ens billigt.
Vissa av oss gör aldrig om det när vi väl en gång har prövat – ett val som en gås inte har, man kan tydligen plocka en gås fyra gånger om man inte har ihjäl den först.

Jag tänker på hur det är att vaxa benen.
En säger en gång har jag alltså gjort det, hos en ”fin” expert på en ”fin” salong, långt från Ungerns gränser. Nog förstod jag väl att det skulle kännas att bli av med de där små håren. Men HUR det skulle kännas, det hade jag inte kunnat föreställa mig ens i min vildaste fantasi.

När kvinnan med ett brett leende tog tag i första vaxremsan och sa ”Nu drar vi!” (vi!!!) såg jag inte bara stjärnor, jag såg hela Vintergatan. Huden på den kala fläcken brann, skrek, sved, tjöt. Jag kippade efter andan, luften fanns liksom inte inom räckhåll, jag flämtade. Att jag inte reste mig upp och klippte till den där människan så hårt jag någonsin kunde förvånar mig fortfarande – en sådan självkontroll kan man inte lita på var dag.

Kan man stoppa mitt i en påbörjad benvaxning? Tja, inte vet jag. Remsorna satt ju på plats redan. Kunde ju inte precis vandra omkring med vaxkakor på låren, ända upp i den så kallade bikinilinjen.
Alltså fortsatte tortyren, och jag betalade med sammanbitna tänder. Jag har för all del aldrig blivit rånad, men detta upplevde jag som ett rån eller möjligen något ännu värre.

Visst blev benen släta när de illröda spåren hade lagt sig. Men jag lovade där och då, att hur luden jag än skulle komma att bli skulle aldrig det bli tal om vaxning igen. Det finns ju andra plågsamma behandlingar man kan bli tvungen att acceptera en dag, men då utan att ha ett val.

Den där känslan kom tillbaka när jag såg de ungerska gässen. Och så tänkte jag, att jag har trots allt varken dunjacka eller duntäcke, för det blir som regel alltför varmt. Men kudden …
Kan bara hoppas att den är stoppad med fjädrarna från en redan död fågel. Och att den där gåsfarmaren som straff blir tvingad att få benen vaxade. Ofta. För honom har jag så att säga en gås oplockad med.

Copyright Klimakteriehäxan