måndag, februari 09, 2009

Hemma hos Selma

Nu har jag har varit hemma hos henne igen, en av mina stora idoler.
Jag har varit på besök hos Selma, fast inte på Mårbacka den här gången, utan i Falun.

Det är på Dalarnas Museum som hon tar emot i sin frånvaro, Selma Lagerlöf, och låter oss kliva in i sitt kombinerade arbetsrum och bibliotek, ett rum i två våningar återskapat från det hus på Villagatan som hon köpte 1907 och ägde till sin död, trots att hon mest bodde i Värmland på senare år.

Alldeles innan man kliver in hänger Carl Larssons klassiska porträtt av henne, i ljusa lätta färger. Mitt emot blickar Sophie Elkan ner på besökarna, vacker, mörkögd, förevigad i olja, inramad i guld.

Vid det ganska stora bordet satt Selma och skrev ibland, tjocka romaner som ”Jerusa-lem”, i ljuset av en Strindbergs-lampa. Stolarna har eftertänksamt utsirade ryggstöd. Och när hon läste i någon av alla sina böcker som står i prydliga rader längs väggarna drog hon säkert upp fötterna i schäslongen. En gammal radio står på en hylla. Det var förmodligen i apparater av liknande modell som svenska folket kunde höra henne när hon tackade för all uppvaktning på en av sina högtidsdagar, eller när hon berättade om hur julaftonen firades hemma i familjen.

På väggarna bland annat någon oljemålning, plus ett berömt porträtt av Gustaf Fröding. I taket en tung kristallkrona. Inredningen, tillverkad på beställning av en snickerifirma i Falun, är i mörkt trä. Trapporna som leder ner från övervåningen måste ha varit opraktiska, när man som Selma drogs med hälta, men det är vackert med alla de svarvade delarna.

Varje gång jag kommer in i ett liknande rum där en av mina ”idoler” bott och verkat blir jag nästan andäktig. Samma sak händer på Mårbacka – man kan nästan tänka in husets härskarinna i stora salen, sittande i prostinnesoffan, stående på verandan …
Och det är inte bara Selma som har den effekten på mig.

En tid efter att Astrid Lindgren hade dött råkade det hampa sig så att jag fick ärende in i hennes hem på Dalagatan. Allt stod där som om hon skulle komma in genom dörren när som helst, där hängde Björn Bergs originalteckning av Emil i Lönneberga, där stod hennes gamla skrivmaskin, duken låg på köksbordet, krukväxterna var gröna i fönstret som vette mot Vasaparken.

Det har funnits planer på att också Astrids bostad skulle öppnas för allmänheten, men hur det går med det är fortfarande osäkert.
En sak är dock alldeles säker: det är en hisnande känsla när man får komma hem till de där människorna man hört så mycket om, beundrat och undrat över.
Och eftersom de inte bor kvar blir de ju faktiskt inte heller störda av besöken – som åtminstone på Dalarnas museum dessutom är gratis!

Copyright Klimakteriehäxan

Bilden från Dalarnas museum.

4 kommentarer:

Anonym sa...

Det verkar mycket intressant, dit tror jag bestämt att jag måste ta mig.
Ullaw

Klimakteriehäxan sa...

Gör det! Falun var ett trevligt ställe!

Hanneles paradis sa...

Vilket vackert arbetsrum. Visst är det något speciellt, jag kände i Sissinghurts trädgård fortfarande Vita Sackville-Wests anda, både i henens arbetsrum och trädgård, magiskt.

lilalili sa...

Dit har jag bestämt att jag ska så fort jag har tillfälle. Jag har dessutom hört att det är någon som 'går igen' där...kan det vara Selma själv som hälsar sina besökare välkomna - eller ovälkomnar dem ;)
Ha en riktigt skön dag! Jag ska samla mod till ett läkarbesök. Huh!