Lager på lager – i ansiktet

Lager på lager är ofta en jättebra idé.
Ungar som ska ut i lekparken bör kläs på enligt lökprincipen, folk i skidspåret likaså.
Råkar man befinna sig i tropikerna behövs lagren också – när man går inomhus, där luftkonditioneringen kan förflytta en till något som känns som ett arktiskt klimat.

Dessutom dyker lager-på-lager-tänkandet inte sällan upp i modebilden. Det är om inte alltid praktiskt, så i alla fall lönsamt för den som säljer kläderna. Till råga på allt ska den som anammar lagertänket helst vara av den smärta sorten, för även om plagg ovanpå plagg kan bli snyggt så blir intrycket inte slankare, den saken är helt klar.

Men numera har samma princip blivit allmän i make up-branschen. De så kallade produkterna radar upp sig på parfymavdelningens hyllor. Den som tror att det räcker att köpa en tub mirakelsalva och sedan gå hem med den blir grymt besviken, långt innan ett eventuellt resultat skulle ha hunnit ge sig till känna.

Det är nämligen så, att smink-tillverkarna anser sig ha hittat otroliga mängder ämnen som gör under med mänsklig hud. Ämnen som stramar upp, slätar ut, krymper porer, motverkar uttorkning, jämnar ut apelsinhud, förhindrar solskador, tar bort mörka ringar, döljer fräknar … det är faktiskt ingen ände på vad något förpackat i tub, burk eller flaska kan fixa, om man ska tro på reklamen.

Bra, det måste man ju tycka, när världen (och kroppen) är full med små skavanker som det vore trevligt att rätta till.
Nå, hur ska man då gå till väga för att hyn ska se yngre ut, med härlig lyster?
Jo: först tvättar man med en produkt. Sedan baddar man med en annan. Så är det dags för serum, efter vilket kommer en dagkräm. Den toppas med en foundation, det vi förr dristade oss att kalla brunkräm. Concealer på något åt prickhållet. Lite rouge ska till, lite highlighter och så gärna en pust mineralpuder över alltihop.

Nio lager får jag det till – och då går det säkert att lägga på ytterligare något, om man anstränger sig en aning. Billigt blir det inte, lika lite som i klädbutiken, det har ni redan räknat ut, eller hur?
Vän av ordning kan då inte låta bli att undra om det inte går att klämma in allt det undergörande i en och samma burk, vilket naturligtvis skulle bli en jättedyr en, men som skulle betyda att man åtminstone sparade en hel del tid innan det där ansiktet kan ta på sig mössan och rusa för att hinna i tid till jobbet.

Svaret är nej. Tillverkarna slår fast att det är omöjligt att ladda en enda produkt med alla de där ingredienserna. Alltså är det bara att köpa hela batteriet av burkar, om man nu är lagd åt det hållet och är beredd att satsa en halv förmögenhet.

Men jag har en fråga till, och den har jag inte hört svaret på:
Hur kan hudens celler svälja alltihop, i lager efter lager? Blir det inte bara ett enda kladd? Som när man äter smörgåsbord på Finlandsfärjan och inte har vett att sluta? Som när barnet blandar alla vattenfärgerna i samma penseldrag och resultatet blir bajsbrunt?

Står man där med en kasse väldoftande dyrbarheter är man sannolikt tämligen lurad. Fast uppfylld av förväntningar och en sorts glädje. För det är ett ovedersägligt faktum: ibland går man med på att bli dragen vid näsan. Och är till råga på allt villig att betala en hacka för det.
I lager på lager.

Copyright Klimakteriehäxan