fredag, februari 27, 2009

Ett sånt där ögonblick …

Hjälp, hur var det nu igen?
Vad var det jag såg?
Läste jag det i tidningen?
I vilken tidning i så fall?
Kan det ha varit något i tv?
Stod inte radion på?
Vem i alla dagar var det nu det handlade om?
Var det någon jag kände, eller i alla fall hört talas om?
Varför reagerade jag?
Var det intressant för mig personligen, eller var det något med jobbet?
Visst var det väl i morse?
Inte var det möjligen X som sa det?
Vart har han tagit vägen förresten?
Såg jag inte honom nyss?
Eller var det kanske någon annan?
Hur viktigt var det egentligen, det där jag just nu försöker komma ihåg?

Frågorna hopar sig blixtsnabbt.
Det finns ett namn på företeelsen.
Sammantaget kallas den för ”a senior moment”.
Bara ett sånt där ögonblick, helt enkelt.
Det lär bli fler.
Än så länge går de i alla fall att skratta åt!

Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, februari 26, 2009

Sex eller spis - eller kanske sex och spis?

Jaha, då var det dags igen.
Min blick fångas av ännu en av de där webb-frågorna som jag älskar att hata, som jag absolut aldrig svarar på, men ändå med ett snett leende gärna kollar in resultatet av.
I dag är det Dagens Nyheter som visar upp ett nyvaknat intresse för mänskliga relationer.

Webb-frågan går ut på ett val, förstås. Vad vill du helst ha: ett bättre sexliv – eller ett nytt kök?
När inemot 10 000 personer klickat är resultatet ganska klart till fördel för sex. 29 procent väljer köket, medan 64 procent hellre satsar på aktiviteter i sängen (eller på annan fritt vald plats). 7 procent kunde inte bestämma sig och svarade alltså ”vet inte”.

Då är frågan vad detta berättar om oss svenskar – eller åtminstone om den befolkningsgrupp som besöker DN på nätet och dessutom inte delar min aversion mot webbfrågor. Resultatet ska tolkas med viss försiktighet, skriver tidningen, och det är naturligtvis sant. Men ändå.

Kan det alltså vara så
att inemot två tredjedelar har ett halvbra, mediokert, uselt eller obefintligt sexliv?
Eller är det helt enkelt på det viset att de faktiskt är väldigt nöjda med sina kök?

Det finns ju en gammal definition av kvinnans roll. Hennes plats är som bekant i köket. Där ska hon ska stå vid spisen och föda barn. Kanske har det vid det här laget gått dithän att hon ska stå vid spisen och göra barn?
Eftersom vi ändå verkar vara ganska nöjda med våra kök. Och gärna vill ha bättre sex. Detta alltså enligt min försiktiga tolkning.

Copyright Klimakteriehäxan

Dagens citat

"TV:n är den största erotikdödaren av alla. Vi tittar på andra som äter middag, gör roliga saker och har sex. Gör allt det där själva i stället!"

- Eva Sanner, ”relationsexpert” i Dagens Nyheter, ger råd i dagens tidning.

tisdag, februari 24, 2009

Förlovningscitat

"Å, det var jo hyggelig da!"

-Norges kronprins Haakon kommenterar (till nyhetsbyrån NTB:s utsände) beskedet om förlovningen mellan kronprinsessan Victoria och Daniel Westling när han, på skid-VM i Tjeckien, nås av beskedet om eklateringen i Stockholm.

Tisdagstema: figur

Tisdagstemat denna vecka, FIGUR, kan leda tankarna åt många håll: geometri, textil, bildkonst ... eller så hamnar man på den mänskliga kroppen, den som kan ha snart sagt vilken figur som helst.
Affischen med flickan med getingmidjan finns på utställningen Modebilder på Nordiska muséet.
Ingen i publiken som jag kunde se i söndags matchade hennes mått. Inte många visar upp en sådan figur över huvud taget.
Utom jag, då. I dagens bidrag till veckans tisdagstema ...

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, februari 23, 2009

En utmaning att bläddra sig fram till

Från Cicki kom en liten utmaning i den litterära nischen.
Utmaningen lyder så här:
1. Ta fram en bok som du gillar och som har minst 123 sidor.
2. Slå upp sidan 123.
3. Leta efter 5:e meningen.
4. Citera de följande 3 meningarna.
5. Skicka vidare till minst en av dina bokvänner.

Jag tittar mot mina överfulla bokhyllor och undrar vad jag ska välja när jag nu bestämt mig för att efterkomma den där uppmaningen. Min blick faller på ett av mina nyförvärv, jag som egentligen aldrig mer ska skaffa en bok …

Men någon gång kort före jul ramlade jag över ett extraerbjudande (hm) och köpte båda de böcker om Marianne Höök som Annette Kullenberg står bakom. Den ena är en antologi med Hööks egna texter, en riktig tegelsten, den andra är en biografi.
Jag minns egentligen inte att jag någonsin läst texter av denna berömda penna – hon har varit död i nästan 40 år. Ändå kände jag mig nyfiken.

Biografin har en titel som kanske är ett rekord i sig, ett längdrekord: ”Jag var självlockig, moderlös, gripande och ett monster av förljugenhet”. Allra först finns ett citat av Selma Lagerlöf: ”Det farligaste som finns är att vara snäll”. Lägg ihop de två och jag antar att man kommer i rätt stämning. För det är helt klart att här handlar det om ett liv med många skuggor.

Raskt bläddrar jag fram till sidan 123 och här kommer de tre meningarna:
”Mest skriver hon till en flicka som heter Kerstin. Kanske är det en väninna som bor i Sunne på somrarna. Mellan raderna kan man ana att hon sällan, nästan aldrig vill anförtro sig om sina besvikelser eller sin ensamhet till sin kompis Kerstin.”

Marianne Höök tog sitt liv, efter tre äktenskap, lite fler romanser (Olof Palme?!), tjusiga fester, fantastiska kläder, resor både i jobbet som journalist och privat. ”Hon gav upp” skriver Kullenberg om slutet på ett människoöde ur verkliga livet.
Jag ska verkligen läsa den där boken, inte bara bläddra och tjuvtitta, som nu.

Copyright Klimakteriehäxan

Minst en av mina bokvänner ska jag skicka stafettpinnen vidare till - ja vad säger du, Londongirl? Har du nån bok som passar att bläddra i?

söndag, februari 22, 2009

Modigare mode - och modebilder

Sämsta sortens väder har vi bjudits på idag. Slaskig snö har lagt sig tungt över allt och alla. För all del rätt snyggt, men det är ett julkort som kommer två månader för sent.
Så i detta innesittarklimat slog jag till och blev lite kulturell i stället. Och styrde kosan mot Nordiska museet.

Där pågår två utställningar som handlar om mode, fast på olika sätt. Dels kan man se svenskt modefoto (bilden ovan) från sextio år, med bilder av bland andra Carl Johan Rönn, Georg Oddner, Hans Hammarskiöld och Kerstin Bernhard. Nästan alla fotografierna är fantastiskt vackra, några ler man igenkännande åt, andra – som värsta getingmidjan – suckar man lite över …

Att modefotografering är en stor nisch förstår man om inte annat när man får veta, att vi svenskar handlade kläder för ungefär 71 miljarder kronor under förra året. Vi köper inte mindre än 2 miljoner par jeans på ett år. Och vi konsumerar i genomsnitt 25 kilo textilier per person. Häftiga siffror, eller hur?

Ett par våningar högre upp i huset finns Fair Fashion?, om återvinning och ekomode, och det är här siffrorna finns. Inte visste jag att bomullsplantor slukar sådana enorma mängder med vatten! Men bortsett från några tankeväckande påståenden av den typen är skyltdockorna det man minns bäst.

Jag har alltid varit svag för jeanskläder av olika sorter. Här finns en klänning, rena drömmen, med vid kjol och tight, baraxlad överdel, som är helt ljuvlig – sydd av bitar av jeans i alla upptänkliga blå toner. Livet består av inte mindre än fyra lager jeanslinningar! Ja ni ser själva på min bild!

Hattarna är också alldeles underbara, fast kanske inte så bärbara … Poängen är i alla fall, att trots alla påbud och trendsignaler behöver inte allt vara nyproducerat. Det nya kan med fördel kombineras med äldre årgångar, fast kanske på nytt sätt. Och slutintrycket kan bli både personligt, kul och snyggt. En sorts modigare mode, faktiskt.

Redesignad klänning sydd av jeans. Design Maria Nordström.



........................................................................................

En registreringsskylt från en bil kan bli en handväska, som perfekt matchar en outfit av nytt och gammalt i lagom blandning!

Utställningen Modebilder finns att se fram till och med 13 april.
Fair fashion? blir kvar över hela sommaren, stängs den 23 augusti.

Copyright Klimakteriehäxan

lördag, februari 21, 2009

Virus-varning

Det går inte att räkna hur många mail som rusar mellan världens datorer på bara en kort stund.
Inte så konstigt, då, att det blir lite fel ibland.

Med e-posten kommer ibland virus, smitta som orsakar en hel del problem för användarna. För närvarande finns ett virus som härjar så gott som ohejdbart. Det kan redan ha dunsat in hos dig. Och även om man har fantastiskt bra virusskydd så räcker det sannolikt inte den här gången.

Här är tecknen som visar att just du drabbats:
1. Du har skickat samma mail två gånger. (kan väl hända)
2. Du har skickat ett mail men glömt skriva in meddelandet. (ja ja, än sen då?)
3. Du har skickat mail till fel person. (för all del, men det var inte så farligt)
4. Du har skickat ett mail i retur till den som just hade mailat dig. (verkar korkat, erkänner)
5. Du har skickat ett mail men glömde bifoga bilagan. (tyvärr, mer än en gång)
6. Du tryckte på ”send” fast du faktiskt inte skrivit klart. (ibland är jag lite onödigt snabb).
7. Du tryckte på ”delete” i stället för ”send”. (suck)
8. Du tryckte på ”send” i stället för ”delete”. (NEEEEEJ! HJÄLP! ÅÅÅÅH!)

Denna it-världens elaka åkomma drabbar oftast datoranvändare födda före 1960 och heter C-nil-virus.
Och om du nu ämnar varna någon annan som kan tänkas ha fått det – tänk då noga efter först: du har väl inte redan mailat henne/honom i samma ärende?

Copyright Klimakteriehäxan/Tack Kulsprutan, som mailade!

fredag, februari 20, 2009

Lager på lager – i ansiktet

Lager på lager är ofta en jättebra idé.
Ungar som ska ut i lekparken bör kläs på enligt lökprincipen, folk i skidspåret likaså.
Råkar man befinna sig i tropikerna behövs lagren också – när man går inomhus, där luftkonditioneringen kan förflytta en till något som känns som ett arktiskt klimat.

Dessutom dyker lager-på-lager-tänkandet inte sällan upp i modebilden. Det är om inte alltid praktiskt, så i alla fall lönsamt för den som säljer kläderna. Till råga på allt ska den som anammar lagertänket helst vara av den smärta sorten, för även om plagg ovanpå plagg kan bli snyggt så blir intrycket inte slankare, den saken är helt klar.

Men numera har samma princip blivit allmän i make up-branschen. De så kallade produkterna radar upp sig på parfymavdelningens hyllor. Den som tror att det räcker att köpa en tub mirakelsalva och sedan gå hem med den blir grymt besviken, långt innan ett eventuellt resultat skulle ha hunnit ge sig till känna.

Det är nämligen så, att smink-tillverkarna anser sig ha hittat otroliga mängder ämnen som gör under med mänsklig hud. Ämnen som stramar upp, slätar ut, krymper porer, motverkar uttorkning, jämnar ut apelsinhud, förhindrar solskador, tar bort mörka ringar, döljer fräknar … det är faktiskt ingen ände på vad något förpackat i tub, burk eller flaska kan fixa, om man ska tro på reklamen.

Bra, det måste man ju tycka, när världen (och kroppen) är full med små skavanker som det vore trevligt att rätta till.
Nå, hur ska man då gå till väga för att hyn ska se yngre ut, med härlig lyster?
Jo: först tvättar man med en produkt. Sedan baddar man med en annan. Så är det dags för serum, efter vilket kommer en dagkräm. Den toppas med en foundation, det vi förr dristade oss att kalla brunkräm. Concealer på något åt prickhållet. Lite rouge ska till, lite highlighter och så gärna en pust mineralpuder över alltihop.

Nio lager får jag det till – och då går det säkert att lägga på ytterligare något, om man anstränger sig en aning. Billigt blir det inte, lika lite som i klädbutiken, det har ni redan räknat ut, eller hur?
Vän av ordning kan då inte låta bli att undra om det inte går att klämma in allt det undergörande i en och samma burk, vilket naturligtvis skulle bli en jättedyr en, men som skulle betyda att man åtminstone sparade en hel del tid innan det där ansiktet kan ta på sig mössan och rusa för att hinna i tid till jobbet.

Svaret är nej. Tillverkarna slår fast att det är omöjligt att ladda en enda produkt med alla de där ingredienserna. Alltså är det bara att köpa hela batteriet av burkar, om man nu är lagd åt det hållet och är beredd att satsa en halv förmögenhet.

Men jag har en fråga till, och den har jag inte hört svaret på:
Hur kan hudens celler svälja alltihop, i lager efter lager? Blir det inte bara ett enda kladd? Som när man äter smörgåsbord på Finlandsfärjan och inte har vett att sluta? Som när barnet blandar alla vattenfärgerna i samma penseldrag och resultatet blir bajsbrunt?

Står man där med en kasse väldoftande dyrbarheter är man sannolikt tämligen lurad. Fast uppfylld av förväntningar och en sorts glädje. För det är ett ovedersägligt faktum: ibland går man med på att bli dragen vid näsan. Och är till råga på allt villig att betala en hacka för det.
I lager på lager.

Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, februari 19, 2009

Livets små förtretligheter

Jag kan inte låta bli att undra vad det beror på
o Att min servett aldrig stannar i knät utan ständigt ligger vid mina fötter
o Att mina stortår alltid envisas med att krypa ut genom strumporna (jo, jag har klippt naglarna)
o Att strömmingsflundran tar slut precis innan det är min tur i lunchkön
o Att jag inte hittar pennan just när jag behöver den
o Att jag redan innan jag kommit hemifrån tappar lappen där jag skrivit upp vad jag ska handla
o Att bussen förmodligen gått en halv minut för tidigt eftersom jag missar den

Kanske skulle du också ta och göra en lista över livets små förtretligheter?
För jag konstaterar faktum: jag är lyckligt lottad, har verkligen inte mycket att klaga på.
Det kan vara bra att tänka på ibland. Som en övning i amatörpsykologi. Eller nåt.

Copyright Klimakteriehäxan

Citat

”-Livet går uppåt till 40 tror jag, sen går det käpprätt utför resten av livet ...
-Fan vad nice! då är det nedförsbacke hela vägen sen!”

-Martin Kellerman gör en Rocky i DN:s bilaga På Stan.

onsdag, februari 18, 2009

Reafynd för dig - men inte för mig ...

Än en gång har jag lovat mig själv att inte springa iväg och tokshoppa på bokrean, som närmar sig. Ändå upptäcker jag att jag hungrigt kastar mig över varje reakatalog som kommer i min väg och noggrant scannar av sida efter sida, ivrigt kollande priserna – kan bara jämföras med intresset jag visade för alla reportage om baddräktsmodet som jag drabbades av de två somrar när jag var höggravid och av uppenbara skäl inte skulle köpa ny bikini.

Men alla har ju inte lika trångt i bokhyllorna. Så då kan jag väl få passa på att tipsa om åtminstone två riktiga knallfynd för er som gillar böcker!? (Jag väljer, hur bra de än är, stenhårt bort alla titlar som redan finns i pocket.)
Det blir faktiskt två böcker som har riktigt lång hållbarhet, i flera generationer rent av.

Fynd nummer ett är (ännu) en av Anna Bergenströms kokböcker, den vackra ”Under valnötsträdet” med bilder tagna av Fanny Bergenström. Den kostar nu 139 kronor på Bokia. Och när/om du kommit hem med den, missa inte receptet på sidan 221 - Limoncellomousse. Underbart fräsch och enkelt hopfixad efterrätt som alla gillar!

Fynd nummer två gäller dig som har ganska små barn i närheten, barn som ska ha en liten present eller kanske bara en mysig högläsningsstund i ditt knä, utan särskilt anledning. För nu kan man nämligen köpa den ljuvliga ”Sagan om det röda äpplet”, Jan Lööfs bilderbok som varken stora eller små tröttnar på.

När den var ny – det var förvisso rätt länge sedan, men det spelar absolut ingen roll – belönades den med Expressens Heffaklumpen-pris och det var den värd. Nu är den också extremt prisvärd: 39 kronor, i tåliga hårda pärmar! Vill man ha triss i Jan Lööf tar man samlingsvolymen för 99 kronor, i den finns inte bara äpple-sagan utan också ”Skrot-Nisse” och ”Morfar är sjörövare”. Båda priserna hos Akademibokhandeln. Och vem vet, det kan säkert löna sig att kolla priset även i andra butiker.

Känner hur blickarna dras till ”Gomorra” som hörbok för bara 98 kronor (Åhléns) hur förbjudet det än är. Fast Selma Lagerlöfs ”En riktig författarhustru”, den kommer väl aldrig i pocket? Nu 129 kronor hos Bokia. Hm.
Bokrean bryter ut på tisdag i nästa vecka.

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, februari 17, 2009

Röstfiske

Tidningen Vi:s specialedition om böcker, ViLäser, har utlyst en tävling om Bästa Författarbloggen, det skrev jag en liten blänkare om härom dagen.

Sedan dess har det hänt saker!
För numera finns jag, tack vare boken "Klimakteriehäxan", med på den där listan (väldigt långt ner, man får scrolla lite!), en av jättemånga bloggare som man nu kan rösta på.

Ja, ni tror alldeles rätt, jag blir naturligtvis jätteglad om ni röstar på mig, även om det finns flera "riktiga" författare på den där listan, som förmodligen kommer att bli ännu längre, eftersom man fortfarande kan nominera fler kandidater.
Här är vägen till omröstningen, och mer information om hela grejen.
Tackar på förhand …! :-D

Tisdagstema: Handgjort

Törs jag tro att jag är helt ensam, bland alla tisdagstema-fotografer, att visa en bild på en handgjord cykel? Här är den i alla fall. Vill du se den i större format, klicka på bilden!
Fler foton av handgjort hittar du här.

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, februari 16, 2009

Den här vintern – en sjalavandring

Om man av en eller anledning skulle få frågan vad som var mest typiskt för modebilden vintern 2008-09 så har åtminstone jag svaret klart för mig.
Det var den säsong då alla, absolut alla, hade en lång halsduk. Nej, inte bara det. En JÄTTELÅNG halsduk ska det vara.

Se dig om så upptäcker du snart hur sant mitt påstående är. Eller kolla i vilken modetidning som helst. I varv efter varv runt halsar, i konstfulla knutar, med nonchalant slängande ändar, kantad av fransar, med eller utan lite glittertrådar – det är en halsduk, eller sjal om du föredrar det ordet, som är ett absolut måste om man ska vara tidsenligt klädd.

Trenden är absolut könsneutral; tonårskillar, unga lejon och äldre män har omsorgsfullt valda halsdukar, oavsett om de kombineras med mc-jacka, skepparkavaj eller kamelhårsulster. Och den är också på den så kallade spinnsidan líka utbredd oavsett bärarinnans ålder.
Sjalen kan vara enfärgad, randig, rutig, krinklad – alla varianter, alla material finns. En tunn sjal ersätter kanske också halsband eller andra smycken. Och de finns i alla prisklasser.

Lustigt nog är den där långa textilsaken väldigt klädsam på somliga. Samtidigt som andra ser ut som misshandlade mumier, eller någon som av misstag fått med sig rullen ut från senaste toabesöket. Kanske finns det en kvällskurs någonstans där man lär ut konsten att vira in sig i något stickat, vävt eller virkat, rektangulärt, trekantigt eller kvadratiskt. Om den finns borde den snabbt bli fullbokad …

Men hur duktig eller dålig man än är på att drapera sin sjal så har den där accessoaren en fördel som ingen kan förneka: den är absolut storleksneutral. För den händelse att trenden överlever till en ny säsong behöver ingen oroa sig för att halsduken ”krympt i garderoben”, en populär omskrivning man tar till när kroppen inte längre kan klämmas in i kläderna som hängt ett tag.

Och inget tyder på att halsduken blir omodern i rappet. Det är ju skönt att borra ned hakan i den, dra upp den över öronen, låta den dölja en ”dålig hårdag”.
Snarare handlar det kanske om att vi bara har inlett en livslång sjalavandring.

Bildbeviset!

Copyright Klimakteriehäxan

En flicka till? Nej tack!

Inte ofta blir jag upprörd när jag konsumerar nyheter, är väl ganska luttrad vid det här laget. Men i dag har det hänt.

En kvinna har gjort abort två gånger på ett sjukhus i Eskilstuna.
Skälet: fostret hade fel kön.
Kvinnan hade redan två döttrar och ville nu ha en son, men när hon fick veta att de barn hon väntade var flickor ville hon alltså inte fullfölja graviditeterna.
Inget lagbrott har begåtts. Man har rätt att få abort fram till den 18 veckan, enda skälet att vägra ett ingrepp är att det blir ett medicinskt hot mot modern.

Men hur den där människan är funtad, det begriper inte jag. Och vad ska hennes döttrar tänka den dag de får veta att deras mamma inte ville ha en till, inte en sån?
Flicka eller pojke, visst är det ett lotteri - men ett lotteri med vinst varje gång.

Copyright Klimakteriehäxan

Mer om detta i SvD.

Citat

"Jag har aldrig fattat varför det är fel att kasta sten i glashus. Varför ska man ut och leta efter ANDRA glashus när man redan sitter i ett? Och skulle det vara bättre att stå utanför glashuset och kasta stenarna? Det är ju bara fegt. Man riskerar inte ett smack."

-Bengt Ohlsson funderar i Benkes krönika, DN-bilagan På Stan.

söndag, februari 15, 2009

En dag för syndare

Jag har nåtts av ett rykte.
Ryktet är en indirekt uppmaning till synd.

Det tycks vara så att någon har förklarat den 15 februari som geléhallonets dag. Möjligen kan det ha något att göra med de hjärtformade gelébitarna som översvämmar oss på Alla Hjärtans Dag. Någon har kommit fram till att det som av folkhumorn också döpts till jungfrubröst (på engelska: gum drops) förtjänar en egen framstående position.

Ryktet når mig via Vonkis blogg.
Förgäves försöker jag hitta något som styrker dagens upphöjda betydelse.
Men man ska väl inte överdriva jakten på källor. I alla fall inte när man har hittat en alldeles gratis ursäkt för att sockersynda.
Nu ska jag gå till närmsta butik, köpa lite geléhallon och njuta.

Copyright Klimakteriehäxan

Nu står äran på spel - igen ...

Författare bloggar.
Bloggare blir författare.

Tidningen Vi har bestämt sig för att dela ut ett pris till ”bästa författarbloggen” i sin specialutgåva ViLÄSER.
Kravet är att bloggaren gett ut minst en bok på ett ”riktigt” förlag, definitionen är aningen oklar.

Man kan fortfarande
nominera bloggar (stoppdatum 10 mars, adress forfattarblogg@vilaser.se), man kan rösta till 17 april, vinnaren utses den 12 maj.
Läs mer här. Om vinnaren belönas med något mer än äran framgår inte vad jag kan se - men äran är väl bra nog?!

I centrum i dag: jag – och kanske du?

Tänk att i dag har DN ägnat hela sex sidor åt mig! Det är nästan så att man blir generad över all denna uppmärksamhet, över att stå i centrum på det viset.

Men anledningen är naturligtvis att jag bara är ett exempel på en typisk svensk som sakta men säkert närmar sig den där märkliga dagen som börjar med ett stort P – Pensionsdagen. Ja, i själva verket närmar sig ju alla utan undantag den dagen, men avståndet dit krymper snabbare ju äldre man blir, det är också helt klart. Så kanske handlar de där tidningssidorna också om dig?

I DN kan man läsa om en som faktiskt numera öppnar de orange kuverten, man kan få tips om fler sätt att pensionsspara, och man kan få en allmän orientering i ämnet.
Här hos mig kan man klicka på etiketten ”pension” och få lite annan syn på salen – som till exempel i den här texten, i repris från 2007!

ÖVER 18 - OCH PÅ VÄG MOT PENSION

Jag ser det runt omkring mig, hela tiden: alla blir äldre.
Åttaåringen fyller nio, tjugoettåringen tar sin första fylla, trettiotvååringen blir mamma, fyrtioåringen blir tunnhårig, folk håller både femtio- och sextioårskalas. Ingen kommer undan.
Vilket måste betyda att det där åldrandet gäller mig också.

Även om det känns ofattbart, så är man alltså med stormsteg på väg mot ålderdomen.
Hur ska man annars tolka de där kuverten som kommer neddimpande rätt som det är – orangeröda kuvert med mycket siffror och tabeller i.
Pensionsbeskedet. Det ständigt återkommande.

I det längsta öppnade jag över huvud taget inte de där breven. De hamnade i en dammsamlande hög i en hylla och blev med tiden lite blekare gula av solen. Till sist blev de för många, jag sprättade, skulle läsa. Men motståndet var för stort och resultatet blev bara en ny hög, utan färgglada kuvert, men lika dammsamlande och precis lika orörd.

Visst, jag förstår att jag borde intressera mig för innehållet i de där kuverten. Jag vet till och med att folk som är mycket yngre än jag fingranskar siffrorna och planerar, antar jag, sin ekonomi på ålderns höst.
Jag vill inte.
Det är något i kroppen som säger stopp. Vilket jag förmodligen kan komma att få sota för vad det lider, när jag upptäcker något som borde ha upptäckts för mycket länge sedan. Men det kan inte hjälpas.

Varje människa med ekonomisk självbevarelsedrift har självfallet också satt sig in i hur de där pensionsfonderna ska se ut, var pengarna ska placeras i väntan på att det blir dags.
Inte jag.
Nu har jag fått höra att det tydligen fungerat skapligt utan några egna initiativ, men för min del har det aldrig varit tal om något aktivt beslut. Bara icke-beslut.
Bör jag skämmas? Kanske. Men det har jag inte förstånd till.

Just i dagarna har jag fått ännu ett brev i pensionsbranschen.
Alla vi som med raska kliv är på väg mot pensionen – här definierat med att man är över 18 år – erbjuds att teckna ännu en försäkring som ska komplettera den där bassumman som man får enligt tabell i det orangeröda kuvertet.

Tack, men nej tack.
De där 18-åringarna som planerar sina liv kan ägna sig åt sådant.
Jag fixerar skygglapparna och låtsas som om tiden står stilla.
Tids nog hinner jag väl bli pensionär.
Även om jag inte får någon pension.
Eller vad det nu står i de där breven.

Copyright Klimakteriehäxan

lördag, februari 14, 2009

För fönstertittare


Ögonen lär vara själens fönster, sägs det.
Fönster är tveklöst husens ögon.
Och fönster låter oss titta både in och ut.
Kanske är det därför som Susanne sparkat igång bloggarnas ”Veckans fönster”.
Den stafetten är nu inne på sin tjugonde vecka, och eftersom jag kom att tänka på en bild jag tog i förbifarten i höstas, en bild som jag tyckte skulle passa, så hänger jag på så här på lördagskvällen.
Med ett fönster öppet mot världen! För utblick! Och för fritt inlopp för sol och ljus!

Copyright Klimakteriehäxan

Lördagscitat

”Skaffa kulmage är ju också ett slags kroppsbyggnad‏.”

-Per Enerud svarar på en kommentar i sin blogg Prat.

fredag, februari 13, 2009

Mamma mia!

Om du skulle vilja pigga upp dig med lite sång och musik, i kombination med en övning i praktiskt föräldraskap, vill jag varmt rekommendera att du klickar här.
Dra upp ljudet, och lyssna ända till slutet, för den fullständiga versionen av något som verkligen borde ha titeln Mamma mia - men här har varken Björn eller Benny haft något finger med i spelet. Vet inte vem som ska ha äran av "The Mom Song". Men en klockren höjdare, det är vad det är!
Dessutom är igenkänningsfaktorn åtminstone i mitt fall relativt hög, vare sig man gillar det eller inte ...

Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, februari 12, 2009

Dagsnoteringar

SÅ HJÄRTLIGT!
Alla vill tjäna pengar på kärleken. Alla försäljningsställen, försäljare av vad det vara må, vill alltså tjäna pengar på lördag. Då är det Valentin, Alla Hjärtans Dag, och vid det här laget får man väl anse att den amerikanska traditionen införlivats också med våra.
Nytt för i år är att man kan sms-a en pocketbok till någon man vill glädja. Det kostar 89 kronor per bok, men då slipper man å andra sidan gå ut i verkligheten och handla. Bakom idén står Månpocket och Bonnier pocket. Man köper sitt ”present-sms” här.

BOKTIPS
Men om du råkar vara i Stockholm och befinna dig i närheten av Centralen har jag ett oslagbart tips för den som gillar pocketböcker: innanför ingången från Klarabergsviadukten finns ett mellanting mellan affär och kiosk. Där köper man tre pocketböcker för en femtilapp. Bara biblioteket slår det priset, tror jag. Det är alldeles moderna titlar dessutom!

ETT BREV BETYDER SÅ MYCKET
Posten försöker också slå mynt av Valentin. En ny serie frimärken för inrikesbrev, ”Tillsammans”, kom ut i januari och passar extra bra på kärleksbrev. Och så har man gjort en undersökning om vem svenska folket helst vill skicka ett sådant till. Mikael Persbrandt toppar listan, före skidstjärnan Charlotte Kalla och prinsessan Madeleine. Men utan tvekan får de allra flesta sin kärlekshälsning som ett sms i mobilen (med eller utan pocketbok). Och det trots att åtta av tio hellre vill ha ett ”riktigt” brev, enligt samma undersökning. Den nionde säger sig föredra den digitala varianten. Vad den tionde vill framgår inte, kanske är det en person som anser att loppet är kört?

DAGENS CITAT
För den som tänker slå till med en personlig gåva inslagen i paket har jag hittat ett citat som passar.

"Den som handlar vet precis vad han eller hon är ute efter. Den som shoppar söker i stället lust, idéer och improvisation."

-Ulf Lindstrand, vd Akademibokhandeln, hjälper oss att definiera två olika sätt att lätta på plånboken. Sagt i en intervju i tidningen Vi.

FÖR FYRTIO ÅR SEDAN
På lördag firar man också en 40-årsdag i Stockholm. Det är Alternativ Stad som fortfarande lever – den här gången får man bl a kasta skor på en modell av Förbifart Stockholm.
På den tiden när det begav sig fanns till exempel Anita Wall och Carl Johan de Geer i cykelgruppen som reparerade gamla cyklar för gratisutlåning. Och att Niclas Rådström var flitig med skrammelbössorna på gator och torg drar sig de gamla aktivisterna också till minnes!

Bilar har aldrig älskats av Alternativ Stad, oavsett lördagens datum. I början av 70-talet gjorde konstnären Lars Hillersberg några affischer åt kampanjen och två av dem har man grävt fram ur gömmorna, lagom till jubiléet.
Här ovan/till höger är den ena!

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, februari 11, 2009

Hem till en semla

Det kom ett vykort, avsänt från en paradisliknande ö i Asien. Kortet kom ganska exakt ett dygn innan planet landade på Arlanda och äventyret var slut.
Nu är han alltså hemkommen, Sonen som varit på drift i fjärran land sedan långt före jul. Det var härligt att krama om honom igen.

Allt tycks ha gått bra, inga olyckor, inga sjukdomar, inga riktiga tråkigheter, men vackra stränder, spännande miljöer, annorlunda vyer, massor av intryck hade han med sig hem i den tunga, jättestora ryggsäcken.
Vad händer härnäst?
Det vet vi inte.
Mer än att vi planerar en enkel hemkomstmiddag.

Jag frågar om han har längtat efter något särskilt att äta, en kontrast till alla exotiska delikatesser. Något han vill bli serverad, ”mamma-mat” av ett eller annat slag? Köttbullar? Falukorv? Fläskpannkaka?
Nej, säger han först. Men så ändrar han sig:
-Får man önska sig en semla?

Det får man, om man varit borta i flera månader och äntligen kommit hem igen.
Och han skickade ju till och med ett vykort.

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, februari 10, 2009

Hjärtligt citat

"Du är värd kärlek, choklad och lyxiga underkläder."

-Butikskedjan Twilfit mailar ut reklambudskap inför Alla Hjärtans Dag. Bara att skicka vidare! (Ja, ni vet väl hur firman fick sitt namn? "It will fit" är grunden. Fast när det gäller chokladen och kärleken så är ju inte passformen ett problem ... även om chokladen kan ha viss inverkan på längre sikt ...)

Tisdagstema: Utomhus

Jag har inte sett så värst många istappar i år, men när jag ställdes öga mot öga med ett gäng i helgen tog jag chansen.
Behöver jag tillägga att det faktum att det droppar smältvatten från istappen gör mig glad? För även om det är vackert med is och snö, och äkta vinterväder i sig för med sig visst ljus, så längtar jag efter vårsolen, den som dödar varenda isbit.
Om du klickar på bilden blir den större och då ser du faktiskt tallskogen i droppen ...
Fler utomhusbilder den här vägen.

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, februari 09, 2009

Hemma hos Selma

Nu har jag har varit hemma hos henne igen, en av mina stora idoler.
Jag har varit på besök hos Selma, fast inte på Mårbacka den här gången, utan i Falun.

Det är på Dalarnas Museum som hon tar emot i sin frånvaro, Selma Lagerlöf, och låter oss kliva in i sitt kombinerade arbetsrum och bibliotek, ett rum i två våningar återskapat från det hus på Villagatan som hon köpte 1907 och ägde till sin död, trots att hon mest bodde i Värmland på senare år.

Alldeles innan man kliver in hänger Carl Larssons klassiska porträtt av henne, i ljusa lätta färger. Mitt emot blickar Sophie Elkan ner på besökarna, vacker, mörkögd, förevigad i olja, inramad i guld.

Vid det ganska stora bordet satt Selma och skrev ibland, tjocka romaner som ”Jerusa-lem”, i ljuset av en Strindbergs-lampa. Stolarna har eftertänksamt utsirade ryggstöd. Och när hon läste i någon av alla sina böcker som står i prydliga rader längs väggarna drog hon säkert upp fötterna i schäslongen. En gammal radio står på en hylla. Det var förmodligen i apparater av liknande modell som svenska folket kunde höra henne när hon tackade för all uppvaktning på en av sina högtidsdagar, eller när hon berättade om hur julaftonen firades hemma i familjen.

På väggarna bland annat någon oljemålning, plus ett berömt porträtt av Gustaf Fröding. I taket en tung kristallkrona. Inredningen, tillverkad på beställning av en snickerifirma i Falun, är i mörkt trä. Trapporna som leder ner från övervåningen måste ha varit opraktiska, när man som Selma drogs med hälta, men det är vackert med alla de svarvade delarna.

Varje gång jag kommer in i ett liknande rum där en av mina ”idoler” bott och verkat blir jag nästan andäktig. Samma sak händer på Mårbacka – man kan nästan tänka in husets härskarinna i stora salen, sittande i prostinnesoffan, stående på verandan …
Och det är inte bara Selma som har den effekten på mig.

En tid efter att Astrid Lindgren hade dött råkade det hampa sig så att jag fick ärende in i hennes hem på Dalagatan. Allt stod där som om hon skulle komma in genom dörren när som helst, där hängde Björn Bergs originalteckning av Emil i Lönneberga, där stod hennes gamla skrivmaskin, duken låg på köksbordet, krukväxterna var gröna i fönstret som vette mot Vasaparken.

Det har funnits planer på att också Astrids bostad skulle öppnas för allmänheten, men hur det går med det är fortfarande osäkert.
En sak är dock alldeles säker: det är en hisnande känsla när man får komma hem till de där människorna man hört så mycket om, beundrat och undrat över.
Och eftersom de inte bor kvar blir de ju faktiskt inte heller störda av besöken – som åtminstone på Dalarnas museum dessutom är gratis!

Copyright Klimakteriehäxan

Bilden från Dalarnas museum.

söndag, februari 08, 2009

Kulinarisk kreativitet - och en korv

Det har med åren blivit ett ständigt återkommande skämt när mat kommit på tal.
”Man kan ju alltid bjuda på smördegsinbakad falukorv” har vi sagt och fnissat – för kombinationen är naturligtvis otänkbar, en riktig blandrasskapelse, utan finess och raffinemang.

Men nu har det i alla fall hänt. För jag har varit i falukorvens födelsestad, och vi skulle planera en lovande vintermeny, passande en lördagkväll när snön faller över Dalarna, svenska folket siktar in sig på melodifestival och lite kulturella övningar satt sprätt på aptiten.

Vi som inte hör hemma i Falun lutade starkt åt att hela middagen skulle bestå av falukorv i någon form, men värdinnan, tillika kulla, tyckte ändå att det blev lite väl mycket lokalpatriotism över det hela, så vi letade alternativ till denna det svenska kökets grundpelare.
Fast jag kunde inte riktigt släppa korven. Det var då jag kom på det: vi kör inbakad falukorv som förrätt!

Beslutet blev unisont. Och resultatet?
Jo men JÄTTEGOTT! Det trodde ni inte, eller hur? Jag kan inte lova att vi trodde det heller, innerst inne.
Men nu vill ni ju absolut ha receptet på denna kulinariska nyskapelse, eller hur? Självklart!

Smördegsinbakad falukorv

1 skiva falukorv per person
1 skiva tomat per person
fransk senap efter smak
ost efter behag (vi hade mellanlagrad grevé)
smördeg (vi köpte färdig ur kyldisken)

Kavla ut smördegen, gör paket med korv, senap, tomat och ost, kläm ihop paketets sidor med en gaffel och grädda skapelserna i ugn 175-200 grader tills smördegen ser guldbrun och läcker ut – då har osten smält och ingredienserna förenat sig.
Servera gärna med något litet grönt eller kanske ett par cocktailtomater vid sidan.
Gästerna blir, nästan garanterat, överraskade!


Förresten vet jag nu också hur det gick till när falukorven skapades:
Till koppargruvan behövdes mycket starka rep för att hissa upp korgarna med malm ur de djupa schakten. Repen gjordes av oxskinn, och på ett år togs tio tusen oxar till Falun där de slaktades, enkom för de sega hudarnas skull. Men något skulle man ju göra med köttet också – tadam! - falukorv!

Och så har det också blivit en standardvara med tradition i varje charkdisk och svenskt kök. Fast väldigt sällan serverad inbakad i smördeg. Men som en man, flitigt citerad i min närhet, brukar säga:
-Hur kan någon någonsin ha problem med att hitta på vad man ska äta?!? När det finns falukorv!

Copyright Klimakteriehäxan

lördag, februari 07, 2009

Citat

"Du vet, alla mammor har en dildo, bara man letar tillräckligt länge."

-Ulf Stolt återger i en krönika i Situation Stockholms februarinummer delar av ett samtal mellan två tonårskillar som han har överhört på bussen.

fredag, februari 06, 2009

En usel start i glåmigt väder

Dagar kan börja så olika. Ibland får man ett glatt och vänligt ”god morgon” och rent av ett leende mitt i det glåmiga vintermörkret, när man minst anar det. Och så kan det gå som i morse.

-Kan du hålla lite koll på paraplyn, fräste busschauffören när jag räckte fram min biljett för inspektion.
-Absolut, sa jag och såg nog lite undrande ut.
-Du stänkte vatten på mig, fortsatte han i samma ton.
-Oj förlåt så hemskt mycket, sa jag och försökte mig på ett litet smil. Plus ett tillägg, avsett att vara åt det lätta och skämtsamma hållet:
-Vilken tur att vi människor tål vatten!
-Inte jag, bet han av.
Jag valde en plats riktigt långt bak.

Om det hör till saken kan man ifrågasätta, men faktum är att om inte killen stannat bussen tio meter från stolpen (jag kliver på vid ändhållplatsen) och suttit och petat sig i näsan i fem minuter så skulle jag och mitt paraply inte varit blöta alls. Han var antagligen i sin fulla rätt att ta en paus, men han har kollegor som speciellt i trist väder kör fram och släpper passagerarna ombord, i skydd för vädrets makter. I dag hade det varit en bra idé, med tanke på det grisiga snöblandade blasket som strilade över Södermalm.

Vi kom i väg i alla fall. Vid ett stopp några hållplatser senare gick ingen av, trots att skylten ”Stannar” hade tänts.
-Ska ni av eller? röt föraren i sin mikrofon.
Nej, ingen ville gå varken av eller på. En hållplats senare lyste stoppskylten igen. Chauffören gjorde ett nytt inspel:
-Tänker nån gå av här så att jag ska bry mig om att stanna? Ni verkar ju trycka på knappen helt vilt, grälade han.

Bara minuter senare var högtaleriet i gång igen.
-Vi går på HÄR FRAMME i bussarna, inte på mitten eller där bak! röt han nu.
En kvinna tittade förskräckt upp och pep:
-Men jag har ju barnvagn!
Vid det här laget hade förstämningen spritt sig till sista sittplats.
Det var en ren fröjd att byta till en annan linje på Skeppsbron.

Hur dagen slutar för grabben bakom ratten (och hans passagerare) kan man dock undra, med viss fasa ...
Men visst, alla kan ha en dålig dag. Och det är ju jättesynd om honom egentligen, han som inte tål vatten.

Copyright Klimakteriehäxan

torsdag, februari 05, 2009

En strimma av hopp

För oss som har svårt att stå ut med de evighetslånga reklamavbrotten i kommersiella tv-kanaler kom i dag en nyhet, som möjligen utgör en strimma av hopp.
Det är IRM, Institutet för reklam- och mediestatistik, som förutspår en kraftig minskning av reklamen i medierna, såväl i tidningar som i etermedia. En effekt av finanskrisen, förstås.

Dagstidningarna (främst storstadspressen) tros få ta den värsta smällen med en minskning på uppåt tio procent medan tv-reklamen förväntas backa med sju procent.
Kan resultatet möjligen bli att en 90 minuters långfilm inte tar över två timmar att se? Att ”Let´s Dance” kan bjuda på lite mer musik i stället för annonsjinglar? Att man slipper se en och samma reklamsnutt fyra gånger per timme, om man nu (mot förmodan) inte bytt kanal?

Fast det är klart, resonemanget är cyniskt och egoistiskt och jag börjar redan ångra mig.
Fjärrkontrollen finns ju fortfarande, och hotar inga jobb ...

Copyright Klimakteriehäxan
Källa: TT

Citat

"Hej Bloggen, Obama verkar bra och själv är jag lite lös i magen."

-Johan Jarnestad på Namn och Nytt i DN ironiserar lite lätt om oss bloggare. Tror jag i alla fall ...

onsdag, februari 04, 2009

Sexigt

En ny fotoutmaning har kommit min väg. Det är Jules som skickat över stafettpinnen. Den här gången går det ut på att man klickar upp sin sjätte bildfil i datorn och publicerar sin sjätte bild.

Resultatet av detta tvåfalt sexiga förslag blev i mitt fall en bildfil som heter "blommor/vykort". Och klickar man sedan på den sjätte bilden blir det ett ljuvligt blommande fruktträd från i våras, ett rosa-vitt moln med ett trivsamt insektssurr som inbyggd ljudeffekt - jag kan nästan höra hur det låter, det är ju faktiskt sexigt det med, bin och humlor i full aktivitet bland ståndare och pistiller!

Jag kan titta länge på de där blomtyngda grenarna, som antagligen nästan bröts av när all frukten mognade fram på sensommaren.
Dessutom känns det skönt att tänka på, att det faktiskt inte är så fruktansvärt långt tills blommorna slår ut igen.

Copyright Klimakteriehäxan

Och du som kikar in här - kolla vad en dubbel sexa betyder i ditt fall och berätta vad det blev och hur vi får se resultatet!

tisdag, februari 03, 2009

Blogg i vinterskrud

Sportintresserad? Alpina VM drog ju just igång (även om de där utlovade svenska medaljerna uteblev).
Låt mig rekommendera tv-sportens Vinterstudio-blogg.
Klart underhållande, och snabba kommentarer därtill.
Flera redaktionsmedlemmar skriver och uppdaterar ganska ofta.

Tisdagstema: Mjuk


Tisdagstema denna gång är MJUK - och jag kunde inte välja mellan två hundar. Kan ni?
Fler mjuka saker till beskådande den här vägen.

Copyright Klimakteriehäxan

Grattis!

I går delades Stora Bloggpriset ut.
Grattis till Bokhora och Husmusen, som jag tittar in hos ibland.
Övriga vinnare - Marcus Birros sportblogg, Tonårsmorsa, Opassande, stoppaFRAlagennu, Moderskeppet och Style by Kling är jag inte bekant med, men gratulerar förstås också dem!

måndag, februari 02, 2009

Straff för en gåsfarmare

Så här års, just en sådan här kylslagen vinterdag, kurar folk ihop sig i sina dunjackor. Väl hemma kryper de in under det härligt fluffiga duntäcket och borrar ner huvudet i dunkudden. Varmt, skönt, naturmaterial, direkt från en gås.

Gott och väl, ända tills vi i går i teve fick se hur det kan gå till när de där dunen lämnar gässen. Med bundna fötter och vingar plockades de stora fåglarna med raska nypor, fjädrarna rök, gässen blev nakna, såg halvdöda ut. Deras dun hade i ett huj förvandlats till en ungersk exportvara.

Det var TV4:s Kalla Fakta som med dold kamera hade hälsat på hos gåsfarmaren. Föga överraskande sa den intervjuade naturexperten att så där får det inte gå till, så får man bara inte behandla ett levande djur.
Att se bilderna gjorde faktiskt ont. Även om en människa inte direkt kan sätta sig in i hur en fågel känner, så är det ju ingen tvekan om att det där var plågsamt, gruvligt plågsamt.

Men faktum är att det
finns en parallell behandling för människor. Man blir inte bunden, man betalar till och med för den, hur otroligt det än kan låta. Det är inte ens billigt.
Vissa av oss gör aldrig om det när vi väl en gång har prövat – ett val som en gås inte har, man kan tydligen plocka en gås fyra gånger om man inte har ihjäl den först.

Jag tänker på hur det är att vaxa benen.
En säger en gång har jag alltså gjort det, hos en ”fin” expert på en ”fin” salong, långt från Ungerns gränser. Nog förstod jag väl att det skulle kännas att bli av med de där små håren. Men HUR det skulle kännas, det hade jag inte kunnat föreställa mig ens i min vildaste fantasi.

När kvinnan med ett brett
leende tog tag i första vaxremsan och sa ”Nu drar vi!” (vi!!!) såg jag inte bara stjärnor, jag såg hela Vintergatan. Huden på den kala fläcken brann, skrek, sved, tjöt. Jag kippade efter andan, luften fanns liksom inte inom räckhåll, jag flämtade. Att jag inte reste mig upp och klippte till den där människan så hårt jag någonsin kunde förvånar mig fortfarande – en sådan självkontroll kan man inte lita på var dag.

Kan man stoppa mitt i en påbörjad benvaxning? Tja, inte vet jag. Remsorna satt ju på plats redan. Kunde ju inte precis vandra omkring med vaxkakor på låren, ända upp i den så kallade bikinilinjen.
Alltså fortsatte tortyren, och jag betalade med sammanbitna tänder. Jag har för all del aldrig blivit rånad, men detta upplevde jag som ett rån eller möjligen något ännu värre.

Visst blev benen släta när de illröda spåren hade lagt sig. Men jag lovade där och då, att hur luden jag än skulle komma att bli skulle aldrig det bli tal om vaxning igen. Det finns ju andra plågsamma behandlingar man kan bli tvungen att acceptera en dag, men då utan att ha ett val.

Den där känslan kom tillbaka när jag såg de ungerska gässen. Och så tänkte jag, att jag har trots allt varken dunjacka eller duntäcke, för det blir som regel alltför varmt. Men kudden …
Kan bara hoppas att den är stoppad med fjädrarna från en redan död fågel. Och att den där gåsfarmaren som straff blir tvingad att få benen vaxade. Ofta. För honom har jag så att säga en gås oplockad med.

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, februari 01, 2009

Det måste vara något kemiskt

Kemi var mitt sämsta ämne i skolan.
Avskydde lektionerna i den där illaluktande salen, laborationerna jag aldrig såg vitsen med, formlerna jag inte ens försökte lära mig, grundämnesförteckningen som jag betraktade med en gäspning.

Tänk om jag bara hade anat vilken roll kemin skulle komma att spela i mitt liv! Om läraren i stället för att ilskna till över mitt ointresse pekat på hur användbara kunskaperna han lärde ut skulle komma att bli! Då skulle jag nog trots allt ha tittat lite längre på läxorna, försökt lägga lite mer kemikalier på minnet, så att säga.
För i dag är vi ju alla helt i kemins våld.

Det gäller maten vi äter, kläderna vi har på oss, dryckerna vi dricker, ansiktet vi tar på oss, håret som vi byter färg på, medicinen vi tar mot en eller annan åkomma, ja till och med passion och förälskelse – allt är kemi eller åtminstone påverkat av kemi. Uppräkningen kan bli evinnerligt lång.

Kunde inte magistern ha sagt det? Eller tänkte han liksom aldrig så långt?
Det där med att tänka, förresten, det är visst något kemiskt med det. Också.

Copyright Klimakteriehäxan