tisdag, juni 08, 2010

Kastrullkonstigt

Jag tycker om rödbetor.
Färska, kokta med visst tuggmotstånd, och lite smör. Eller kanske tillsammans med chèvres. Är betorna späda och nyskördade är de rent av att betrakta som godis.
Men för de lite mer ”vuxna” rotsakerna blir förstås koktiden längre.
För en tid sedan satte jag på en gryta med rödbetor i. Sedan slog jag mig ner framför datorn. Det borde jag inte ha gjort.

Mitt ivriga surfande avbröts plötsligt av Maken, som försynt undrade om jag höll på med någon sorts långkok? Och om jag möjligen glömt bort det, eftersom han tyckte att det började lukta bränt från köket?
Till saken hör att mitt luktsinne inte är i schäferklass.
Hjälp! Rödbetorna!

Jag for upp som ett skott och kastade mig över grytan på spisen. Vattnet var sedan länge slut. I kastrullen skramlade några svarta kulor. Ja, allting var svart. Rödbetorna var förkolnade, förmodligen var eldsvådan bara minuter bort.
Vi fick äta vår franska getost tillsammans med något annat och glädja oss åt att köket inte brunnit upp.
Men grytan, vår allra bästa, kunde den räddas?

Skrubbning på skrubbning gjorde läget ljusare, men ren blev det inte. Och så gjorde jag nu äntligen slag i saken och köpte en ny, en s k kvalitetsgryta i lagom storlek, rätt så dyr.
Nu har jag packat upp den. Och än en gång fått vatten på en kvarn jag brukar dra runt: att produktutvecklare är ett synnerligen märkligt folkslag, människor som ska locka oss andra att investera i saker och samtidigt lura på oss sådant vi absolut inte behöver.

Min nya fina rostfria kastrull ligger i en tygpåse, lika svart som mina en gång till kolbitar förvandlade rödbetor.
Jaha?
Hur tänkte de? Och hur ska jag, kunden och användaren, tänka?
Ska jag koka ett lass potatisar, diska grytan – och sedan lägga den i därtill hörande tygpåse?
Ska påsen dämpa skramlandet vid spisen?
Tål kastrullen inte att trängas med sina släktingar i mitt förvisso redan trånga köksskåp?
Håll med om att man kan höja på ögonbrynen för mindre.

Men kanske behöver jag en skopåse när/om en resväska ska packas i framtiden. Då får jag väl sända en tacksamhetens tanke till kastrulltillverkaren, som enligt min mening resonerar lite konstigt. Fast naturligtvis tar betalt för alltihop. Även om en tygpåse är billig.

Copyright Klimakteriehäxan

4 kommentarer:

Photos by Storm sa...

Vilken otur men också tur. Så fick du en ny kastrull på köpet (inte på köpet utan du fick köpa). Håller med dig, färska rödbetor är så gott/Lis

Lasseivåmma sa...

Tidiga, färska rödbetor med salt och smör.....även den franska getosten duger....mmmmmmmm
Men så fick du då en kastrull i en fin påse. Inget märkvärdigt, när du köper parfym t.ex. så kostar de dubbla förpackningarna (flaska och kartong) betydande belopp som egentligen inte är till någon nytta. De går normalt inte att ha skorna i ens.
Jag ska erkänna för dig att jag läser ofta din blogg, men orkar inte kommentera så ofta. Vi lever i olika världar, men jag gillar ditt sätt att betrakta livet.
Ha det bra och fortsätt.

Anonym sa...

Färska rödbetor är underbara kokta och sen med lite smör ovanpå (själv tar jag extrasaltat Bregott) så det var ju synd på så goda ärtor att det gick som det gick den här gången.

Ny kastrull + skopåse i ett är väl ett bra köp?

Tur att Maken var hemma och räddade köket från brand!

Kulsprutan

Klimakteriehäxan sa...

Storm, Lasseivåmma och Kulsprutan - självklart älskar vi rödbetor, med eller utan smör, ost osv.
Påsen är ju bara fånig, förstås.
Och till Lasse: visst är det kul med kommentarer, men jag har förståelse för att man inte känner sig manad eller ids vareviga gång. Hoppas du fortsätter hälsa på ändå!
(gäller förstås er andra oxå!)