tisdag, juni 22, 2010

Tisdagstema LYCKA - som kan vara en ballong

Jag minns det så väl. Hur lycka var en ballong. En färgglad skapelse som strävade mot himlen, som verkade längta upp till molnen. Fasan var att man skulle tappa taget om snöret och se den slita sig, slingra iväg, ohejdbar. Ett knep var att surra snöret runt en knapp i kläderna. Det hindrade inte ballongen från att sträva mot friheten, men det gjorde det betydligt svårare för den att slita sig, jämfört med att slinka ur barnfingrarnas inte riktigt pålitliga grepp.

Min barndoms ballonger liknade inte de skapelser som ungar i dag får. Nu är det metallicglänsande figurer, ofta i Disney-stuk. Då handlade det oftast om äggformade bubblor, färgsprakande, förvisso, men inte lika bjärta. Den som ville vara lite originell kunde välja en korv-ballong, eller kanske en kanin med stora öron.

Första helgen i oktober var – och är fortfarande – marknadshelg i Arvika, nära Barndomslandet. På Arvika-mârten fanns de, ballongförsäljarna med sina gastuber. Vi valde noga.
En gång hade jag just fått snöret till min med hjärtat utvalda ballong förankrat i jackan när vi började gå runt bland karuseller, lottförsäljare och stånden med spunnet socker.

Då kommer en ung man nära. Kanske är han bara tonåring, men jag ser honom som "stor". Han tittar på mig, han tittar på min ballong. Lägger upp ett flin, säger ”Fin ballong du har!” och så sträcker han upp sin hand och snuddar den heliumfyllda gummibubblan, som spricker med en ljudlig smäll. Killen flinar ännu bredare och går åt ett annat håll. I sin hand hade han dolt något vasst, och att smälla barns ballonger – barns lycka! – var uppenbarligen hans sätt att ha kul. Jag glömmer det aldrig, hur lyckan gick över i stor besvikelse, ja faktiskt förtvivlan.

Antagligen är ballonger inte lika eftertraktansvärda numera, i den stenhårda konkurrensen om ungarnas uppmärksamhet och trängtan. Men jag ser ändå lycka i blicken på grabben som får snöret till en flygande knallblå katt i sin hand.
Kan bara hoppas att han får den med sig hem utan problem, att han får njuta av den tills den liksom av utmattning börjar krympa för att till sist lägga sig till ro, platt och utan lyftkraft. För även om lycka i form av en ballong kan köpas för pengar är den förstås inte beständig. Inte den sortens lycka, heller.

Copyright Klimakteriehäxan

Fler exempel på tisdagstemat lycka hittar du vägen till med ett klick här.

8 kommentarer:

  1. Oj...himmel du jag känner i hjärtat hur ont det måste ha gjort..grr o morr för sådana människor..en sådana besvikelse glömmer man aldrig..

    Fin berättelse om lycka med oväntad vändning..

    SvaraRadera
  2. Jag tänker på Linné av Karin Berglund...mmm den är fin..den är härlig..jag har koll :) Calle o jag du vet..:)

    SvaraRadera
  3. Fy, vad elakt att smälla barns ballonger.

    SvaraRadera
  4. Å, ja...ballonger...såna där med gas i som flög av sig själva...! Jag drömde om en sån där kaninballong, men det fick jag aldrig, men nån gång hade jag lyckan att få en vanlig, rund gasballong. Vilken lycka!

    SvaraRadera
  5. Jag inser att jag helt glömt hur roligt jag tyckte det var med ballonger när jag var liten.

    SvaraRadera
  6. Fin bild på ballongerna och fin text !
    Kan förstå att du blev förtvivlad över den pangade ballongen :(
    Jag har inte glömt hur kul det är med ballonger !
    När min "gubbe" skulle vara bortrest ett par dagar så sa han på skämt ,Att han ville ha en Välkommen hem skylt och en massa ballonger när han kom hem.
    Det bidde ingen Välkommen hem skylt men hela våran säng fyllde jag med drygt 50 ballonger :)
    Jäkla tur att det ingick en ballongpump i köpet av ballonger *fniss*

    SvaraRadera
  7. Snyggt fotat och en bra text. Det tyckte jag om trots den smällda ballongen!

    SvaraRadera
  8. Såpbubblor kan roa ännu..

    SvaraRadera