söndag, juni 20, 2010

När snyftnödiga börjar fulböla - hur gör man?

Ett bröllop tog uppmärksamheten från resten av världen i går. Vackra människor, vackra ord, vackra kläder, vackra lokaler, vackra smycken. Vackra teve-bilder förmedlade alltihop. Och när det blev som allra vackrast kunde den uppmärksamme se hur någon av huvudpersonerna diskret torkade bort något från kinden, något som av allt att döma var en tår.

Nu undrar jag: finns det kurser man kan gå för att klara av det där? En hypnosbehandling som gör en alltför snabbt snyftnödig människa till en behärskad person, som kan vistas i öppna lokaler? Ett knep att ta till för att effektivt snörpa av tårkanalerna? Kanske ett litet piller med så stark och äcklig smak att all ens uppmärksamhet styrs åt annat håll, för att behärska andra reflexer?

Ja inte vet jag, men om metoden finns är jag väldigt intresserad. Jag har nu gråtit mig igenom åratal av dagis- och skolavslutningar, studentmottagningar, födelsedagstal, begravningar, bröllop, idrottstriumfer och avtackningar. Bara i veckan som gick firade vi av en person som – högst frivilligt och självvalt – bestämt sig för att bli pensionär. Inte ett skvatt tråkigt, med andra ord. Men jag kämpade mot gråten ändå, precis som så många gånger förr.

Ibland händer det att man faktiskt förväntas delta i någon sorts uppvaktning genom att säga några väl valda ord, som ska framkalla känslor (hos åhörarna i första hand).
Jovisst, jag vill gärna, kan fundera på saken i förväg, tar vattenfast mascara för säkerhets skull, väljer några av de där orden, tänker igenom hur jag ska lägga upp det hela: kort, effektivt, lättsamt men ändå uppriktigt och varmt, föreställer jag mig.
Det blir ingetdera. När det är så dags är jag redan så uppfylld av mina egna vackra ord att snyftningarna snör ihop min strupe, rösten krymper för att strax försvinna helt, näsduken måste fram – och av det där talet blir förstås inget.

Egentligen är det värre än så. När känslosvallet tar över min hjärna och gråten tvingar sig fram är det inte på det där kungligt vackra och stillsamma viset. Min gråt beskrivs bättre som en sorts fulbölande. Obegripligt hur jag kan bli SÅ tårfylld av i grunden positiva händelser, som åtminstone ett bröllop är. Och inte är jag inblandad på minsta vis! Men det behövs inte: jag kan sällan ta åt mig ens en liten del av äran när Sverige vinner hockey-VM eller Sanna Kallurs muskelfästen visar sig hålla. Inte heller är det min förtjänst när folk fyller jämnt eller hyllas för förtjänstfulla insatser i jobbet.

Så där sitter jag då framför teven och hulkar, storgråter, fulbölar. Försöker förvisso sköta det diskret, men fulböla snyggt själv får du se hur lätt det är! Tårefloden vill inte låta sig hejdas.
Faktum är att jag tror att jag till och med kan tänkas hulka över repriserna.
Så illa ställt är det med oss som har denna form av inkontinens.
Blöja funkar inte, så alla tips mottages med tacksamhet!
Och vattenfast mascara i all ära, men den står inte heller emot mer än den första minuten.

Copyright Klimakteriehäxan

9 kommentarer:

Susanne sa...

Den här typen av "inkontinens" skulle jag tro blir värre ju äldre man blir, åtminstone är det min erfarenhet. (Jaja, även annan inkontinens lär uppstå med åren.)

När jag jobbade som lärare fasade jag alltid för de skolbioföreställningar som anordnades varje termin. Alltid var det någon film jag satt och snörvlade till, gripen av handlingen, medan eleverna runt om tycktes vara helt oberörda. Minns inte att sådant hände förr i tiden, när jag var lika ung som eleverna.

Här om veckan förstod jag i alla fall hur just jag kan göra för att inte drabbas. Då var jag och tittade på min gamla skolas idrottshall som blivit eldhärjad. Tårarna stod i ögonen, men jag tog upp min kamera och plötsligt funderade jag på hur jag skulle välja kameravinkel, beskärning och hur ljusförhållandena var. Borta var tårarna.

Frågan är om jag skulle kunna använda kameran som "tårskydd" när jag tittar på film. Ett bröllop är däremot perfekt.

Ingela sa...

Jag anmäler mig härmed som försökskanin vid dubbelblindtester av starka och äckliga piller. Min stora dotter har i flera år vägrat att gå på bio med mej, så illa är det.

Humlan sa...

Samma problem här med. Så nu är vi en samling försökskaniner, nu fattas bara pillren.

Cecilia N sa...

"... and think of England" ungefär var ett tips jag fick av en präst för några år sen.

Nån tipsade även om ett gem i skon, att borra in naglarna i tillgängligt kött på egen kropp är också ett knep.

Men kanske detta bara hjälper vid måttlig saltvattensinkontinens.

Bloggblad sa...

Min pappa led av känsloinkontinens, han grät så fort något var vackert... ganska ovanligt med män som gör det, tror jag.

Jag gråter bara när jag inte själv är inblandad - då är jag oftast för engagerad. Grät inte på mitt bröllop, eller på dotterns, men om jag råkar hamna på vilt främmande människors bröllop (lajv eller på tv) då kan jag böla som bara den. Likadant med dop och begravningar - ju längre ifrån, desto fler tårar.

Jag är glad att jag satt ensam och hulkade igår.

♥ Hannele på Hisingen sa...

jag tänker fortsätta att gråta :)

Londongirl sa...

Jag är precis likadan. Varje år på skolavslutningen gråter jag till "den blomstertid" och vid filmer och som nu senast framför TV-n när Victoria och Daniel gifte sig. När pappa Olle och sen när Daniel höll sina tal var det full fart på tårflödet.
....och till och med när jag hör dem nu i repris på TV!! Inte klokt....och om jag skulle få se en reprissändning när MetteMarit gifte sig med sin Hakon igen och han höll sitt tal till henne skulle jag gråta åter igen trots att det är flera år sen.

Jag är nog obotlig, vilka piller ni än hittar på. ;-)

Anonym sa...

Jag vet heller inte hur man stoppar tårflödet - det liksom bara händer. Fast jag skulle gärna vilja slippa se mitt eget ansikte när det börjar. Det drar ihop sig, blir fulare än fult. Det skulle vara fint om man bara lät tårarna flöda med ett kontrollerat milt och vackert ansiktsuttryck. Jag ser ut som ett skrämt russin precis innan "snyftnödigheten" tar över.

Men å andra sidan - varför ska vi ta piller eller psykoanalys till hjälp? Att gråta är väl lika naturligt som att skratta. Båda utlöser positiva hormoner och avspänningar. Härligt!

Och leve den som hittade på ordet ´snyftnödig´! :o) Äras den som äras bör. AOL nästa?

Kulsprutan

Klimakteriehäxan sa...

Helt klart: vi är många som gråter! Och vi är många som skulle vilja gråta lite snyggt ...
De där pillren lär vi nog få vänta förgäves på.
Medan vi fulbölar vidare.