måndag, mars 26, 2012

Välkommen till Antikrundan!


Inte hör jag till de trogna tittarna när det är dags för Antikrundan i tv. Men om man betänker hur ofantligt många människor som följer serien är det väl inte mer än naturligt att också jag någon gång bänkat mig för att se köerna ringla fram till experterna. Väl framme väntar Domen: är klenoden man vårdat ömt i generationer egentligen skräp? Eller kan loppisfyndet i själva verket vara en sann dyrgrip, som omedelbart bör försäkras för ett sexsiffrigt belopp?

Mina antikviteter är synnerligen lätt räknade: jag har nog helt enkelt inte en enda värd namnet. Visst, jag har äldre prylar med affektionsvärde, men det ger inga poäng bland fyndjägarna. Och dessutom är gränsen för vad som är antikt väldigt flytande, beroende på vem man talar med. Jag hyllar helt enkelt principen att man ska omge sig med prylar man tycker om. Sedan sätter funderingen ”har-jag-råd-med-det-där” vissa naturliga gränser.

Men jag har några gånger funderat kring en tavla som funnits i min familj sedan 50-talet. Den hänger numera i det rum jag fortfarande kallar mitt i Barndomslandet. Motivet är en månbelyst sjö, med blånande mörka höjder vid horisonten. En tall visar sig i profil i vänsterkanten. Månstrålen glimmar nästan elektriskt i vattenytan. Och kronan på verket är, faktiskt, ramen. Den är lila. Jag gillar verkligen detta originella konstverk!

Ofta har jag tänkt att jag skulle ta reda på lite mer om den där tavlan. För en sak är klar: man ska inte utgå från att det som ser ut som Hötorgskonst är utan värde. Tänk om det är så att jag inte alls behöver bry mig om vad det står i det där hemska orange kuvertet! Tänk om hela min ålderdom är tryggad, med en lila ram runt! Tänk om jag kan bada i champagne, äta hummer till frukost vareviga dag! (fast usch så kladdigt med champagne, och tänk vilket magknip den enformiga frukosten skulle ge – men i alla fall …)

Nu har jag gjort slag i saken. Nej, jag har inte kontaktat den där Knutson. Jag vände mig till Kamrat Google. Som naturligtvis vet besked. Konstnären bakom verket heter Jack Ulvensten. Han föddes 1911 i Bohuslän (Uddevalla eller Fiskebäckskil, olika uppgifter) och började måla tidigt, vilket gjorde att han fick ett konstnärsstipendium som förde honom till Paris. Under spanska inbördeskriget deltog han som frivillig, och till Sverige kom han inte tillbaka förrän en bit in på 40-talet.

Då måste Ulvensten ha plockat fram penslar och oljefärger igen. Han målade mest landskap och nordisk vildmark, men ett och annat orientaliskt motiv blev det också. ”Internationellt känd” har han kallats, med separatutställningar i bl a Beirut, Jerusalem och Göteborg. Han lär också vara representerad på olika platser i Mellanöstern – kanske föll konstköparna där för den nordiska mystiken?

Denne konstnär återfinns också i litteraturen. Jacques Werup använde honom som förebild när han 1988 skrev ”Pornografens död” om en målare och hans schäfer Tarzan. Ulvensten förekom också i en tidigare Werup-bok, ”Hemstaden – min malmöhistoria”.
Det var långt efter att min tavla målades, det står 1950 vid den prydliga signaturen.

Nå, är nu detta en dyrgrip, alldeles bortsett från att jag råkar gilla skapelsen?
Ack nej. Tavlor av Jack Ulvensten har legat ute på nätet utan att någon enda människa lagt ett bud. En tavla förefaller ha bytt ägare för 750 kronor.
Resultatet av min antikrunda är alltså nedslående, mitt konstverk inget investeringsobjekt, ingen motvikt till det orange kuvertet.
Kanske är det ramen som är värd mest? Den enda lila tavelram jag någonsin sett! Och den är min!

Copyright Klimakteriehäxan

PS Fotot av tavlan visar bara en del av bilden.

11 kommentarer:

  1. Jag tittar troget på Antikrundan, helt enkelt för jag tycker det är kul med gamla antikviteter. Vi har inte heller något som kommer att säkra vår ålderdom. Fast visst har vi några saker vi undrar över, precis som du.

    Det som stör mig på Antikrundan är när folk kommer med en pryl som de säger att de tycker den är ful. De har den kanske instoppad i en garderob eller i förrådet. När de sedan eventuellt får veta att prylen är värdefull då tycker de plötsligt att den är fin och att de ska ta fram den. Det är falskhet för mig.

    Jag har prylar framme för att de tilltalar mig oavsett om de är vackra eller inte. Är något fult och värdefull då skulle jag sälja det på direkten. Varför ha en ful sak framför bara för att den är värdefull.

    Dessutom gillar jag din tavla. Oavsett värdet....:-)

    SvaraRadera
  2. Anonym1:00 em

    Varför får vi inte se ramen? Den verkar unik.
    Konstnären verkar vara intressant av många anledningar även om hans tavla inte gör dig till miljardär.

    Kulsprutan

    SvaraRadera
  3. Cicki - håller helt med!
    Kulsprutan - jag valde att inte visa hela tavlan, därmed kom heller inte ramen med. Men visst verkar det ha varit en spännande man som höll i penseln, skicklig dessutom, det måste väl även den som hatar sorten hålla med om!

    SvaraRadera
  4. Vilken underbar berättelse du har skrivit...och skatta dig lycklig, som har en LILA tavelram! :-)

    SvaraRadera
  5. Een gång, jag tror det var i Umeå, har jag hört en på Antikrundan som sagt att då skulle hon sälja tavlan eftersom hon inte gillade den och den tydligen var värd en del.

    Jag dras med två fula tavlor som maken fått från sitt föräldrahem, som de köpt av en stackars utfattig konstnär. (Gissa varför, säger jag ...)

    Men jag har inte vågat andas om att de gärna får klättra ner från väggen.

    SvaraRadera
  6. bosse3111:52 fm

    Alla har vi väl någon älskad "Hötorgare". Vår dito är flera snäpp sämre målad än tavlan på bilden. Men, proviniensen är obetalbar. Tavlan skulle kanske kunna kallas: Stor tall med gärdsgård, ett arbete i den naturlyriska genren.

    Historien är att på 20-talet var Gunar Sträng, den store rikshushållaren per cykel ute på arbetsplatsbesök. Min svärfar, murare köpte en tavla från hans lilla lager på pakethållare.

    Tavlan har nu en lite undanskymd plats på grund av bristande konstnärliga kvalitéer. Man kanske skulle försöka kränga alstret till LO?
    Men nej, det är skojigt att ha ett verk av en berömd man.

    SvaraRadera
  7. bosse3112:01 em

    Ursäkta Gunnar, det skall vara två n.
    Jag måste inse att långsam pekfingervals är det naturliga för mej.

    SvaraRadera
  8. Trodde detta handlade om Jack Ulvensten, men verkar ha hamnat helt fel. Vill emellertid ändå yttra mig om denna helt fantastiska människa och konstnär. Lärde känna honom som ung flicka genom mina föräldrar i början på 60-talet i Fiskebäckskil, då han höll till i skogsbrynet ovan campingplatsen,där han höll hov med sina undersåtar. Detta var under en utav hans dystra perioder, men kan ändå minnas honom med stor glädje och har den förmånen att äga en utav hans verk, som är för mig obetalbar.

    SvaraRadera
  9. Hej Sascha! Roligt att du hittat till min blogg - fast jag förstår visst inte riktigt hur du fick detta inlägg till att INTE handla om Jack Ulvensten?! Du är den första jag stöter på som ö h t hört talas om honom! Och kanske en av de få som delar min förtjusning över tavlan i den lila ramen ...

    SvaraRadera
  10. I wonder if I can contact you to ask about a painting of Jack Ulvensten? Thanks

    SvaraRadera
  11. Anonym10:01 em

    hej Klimakteriehäxa! vad kul att tavlan är så uppskattad. för jaghoppas så klart du har den kvar? trots 10 år passerat sedan ditt fantastiska blogg inlägg om jack ulvensten. jag heter patrik ulvensten och "är" barnbarn till jack han är alltså min farfar. som jag tråkigt nog aldrig fick träffa innan han gick bort. dock hört en del familjehistorierom honom så är du/ni mer nyfikna så kontakta mig gärna
    https://www.facebook.com/Ulvensten/ mvh

    SvaraRadera