söndag, december 21, 2014

I väntan på ett svar

-Då ska vi bara göra ett ultraljud också!
Va? Var det inte klart? Något fel, något som inte var som det skulle?

Mammografi. Rutinundersökning. Två år sen sist. Och jag är van vid att sköterskan kommer ut när läkaren tittat på plåtarna. Säger:
-Det ser bra ut, då kan du gå hem!
Den här gången var det alltså annorlunda.

Under den inte alls långa väntan som följde innan jag blev inropad till nästa undersökningsrum hann jag förstås tänka en massa.
Vad händer nu? Vilken julklapp!  Hur lång väntetid är det för bröstcancerpatienter i dag? Vad blir oddsen? Ska jag tappa håret, bli svag och uschlig? Dö? Jag som för bara någon vecka sedan fick resultat på proverna i en hälsoundersökning: allt, precis allt, var bra!

Den doktorn hälsade mig med att hon inte på länge träffat en så frisk människa. Fast det är klart, cancereländet syns väl inte i blodprov i första taget. Nu hade allt ställts på ända, utan förvarning. Vad skulle ultraljudet visa?

Röntgenläkaren pytsade ut den kalla gelen på mitt vänstra bröst och spände blicken i skärmen för att se det som kunde ses. Han var alldeles tyst. Jag kunde förstås inte hålla mig mer än några minuter utan frågade vad han såg. Svaret var mycket kort:
-Det berättar jag alldeles strax.
Vilket inte gjorde mig lugnare. Dåliga besked framförs lämpligen med ögonkontakt, i väl anpassat tonläge och noga valda ordalag. Vad skulle han säga?

Nu blev det inte värre än så. Den pyttelilla knöl som mammografin avslöjat var en godartad liten cysta, vanligt förekommande, visade det sig. Och jag fick gå hem och känna mig frisk igen.

Men en tankeställare blev det förstås. Än en gång kommer den självklara frågan, inte om, utan när man ska hamna i de drabbades skara. Den som består av folk i alla åldrar, ja till och med barn, men vi vet ju ändå att risken ökar med åren. Och även om läkarna gjort framsteg i kampen mot denna eländiga sjukdom kan man aldrig bortse från allvaret i diagnosen.

Tänker på alla dem som inte haft samma tur som jag har haft. Hittills.

Copyright Klimakteriehäxan

4 kommentarer:

  1. ändå ska man inte oroa sig i förväg för då får man oroa sig två gånger...

    SvaraRadera
  2. Det var ju för väl....
    Häromdagen kom ett kuvert från Landstinget till mig, jag hade glömt att jag skulle få svar på gynprovet inom tio veckor eftersom det hunnit gå fler än åtta. Jag som inte ägnat provet en enda tanke, blev stående med kuvertet oöppnat en lång stund... Kändes ödesmättat. Skulle innehållet förändra livet?
    Jag hade också tur den här gången. Inga tecken på nånting. Andades ut i tacksamhet - och liksom du, tänkte jag på väninnor som fått ett annat besked.

    SvaraRadera
  3. JA Bloggblad man får verkligen vara tacksam så länge det håller!!!

    SvaraRadera
  4. Anonym3:01 em

    Skönt att få bra besked, framför allt om det finns i familjen tidigare. (Ref din blogg för några år sedan).
    Frattis till det här resultatet!

    Kulsprutan

    SvaraRadera