Om slätgöring

När jag stötte på ordet SLÄTGÖRING blev jag så förtjust att det blev mitt tionde Dagens Ord här på bloggen. Visst, ett helt logiskt sätt att beskriva hur man stryker och manglar sin tvätt, men det råkade ändå vara nytt för mig. Nu blev jag påmind om det igen, eftersom Orsakullan i sin aprilutmaning i dag undrar:
Brukar du mangla dina lakan? Varför, eller varför inte?

Jag råkar veta att den där frågan kan röra upp folks känslor riktigt rejält när argumenten för och emot studsar mellan de maniskt manglande och de envist mangelvägrande. Själv har jag hamnat nånstans i mitten.

Just i dag har jag haft tvättstugan, körde fem maskiner och i dem fanns ett antal lakan. Några av dem manglade jag. Förr gjorde jag aldrig det. Men det går inte att förneka: att krypa ner mellan manglade lakan är en speciell njutning, det har jag kunnat konstatera när jag bott på hotell åtminstone.

Nu är det ändå så förnämligt ordnat att somliga moderna sängkläder faktiskt inte kräver speciell slätgöring. De kallas mangelfria, och det är nästan alldeles sant – fast lite skrynklor får man tolerera. Och även det supernoggrant manglade blir faktiskt mindre slätt väldigt snabbt.

Ändå kommer jag nog att köra ett och annat lakan genom mangeln, för den där känslan. Som bonuseffekt kan man väl också se att lakanet tar mindre plats i linneskåpet när det är slätt. Men om latmasken slår till så sover jag förhoppningsvis gott ändå, ett och annat litet tygveck till trots.

God natt, nu ska jag lägga mig. I nymanglat.

Copyright Klimakteriehäxan

Pippi i påskveckan

-Den ser dum ut, konstaterade Maken när jag hade satt min nyss inköpta höna med gul krukväxt på köksbordet.
Tja, det gör den kanske. Men jag gillar den!

Nu brukar vi väl sällan eller aldrig köra något dan-före-dan-resonemang inför påskhelgen. Fast nu ska jag göra det ändå. En pippi om dagen blir det. Detta är nummer 79 i min "det-råkade-bara-bli-så"-samling av fåglar, sådana som förvisso har vingar men som inte kan flyga.

Copyright Klimakteriehäxan

I min handväska

Hittar ännu en bloggutmaning, denna gång hos Orsakullan. Hon undrar vad jag har i min handväska ... Ack ja, det har skämtats mycket om damers handbagage genom åren. Skrämmande ofta liknar det ju mer bagage än en liten väska för det allra nödvändigaste, det är förvånande hur tung en sådan liten sak kan vara!

Innehållet i min ser ut så här:
nycklar
tuggummi
pappersnäsdukar
tandpetare
påse för ev inköp
hårborste
läppglans
nagelfil
kamera
filofax
förstoringsglas
plånbok
myntbörs
sl-kort
solglasögon (man är väl optimist)
mobil (inte med på fotot eftersom jag tog det med mobilkameran)

Även om innehållet nästan alltid är det samma byter jag dock väska rätt ofta, efter humör, väder och kläder. Man har inte roligare än man gör sig.

Copyright Klimakteriehäxan

När konsten blommar (på en skyltsöndag)

Det var en gång – som gamla goda sagor börjar – två systrar som var otroligt begåvade när det kom till aktivt skapande. De hette Lisbet och Gocken (döpt till Ingrid) Jobs och kom att bli ett tongivande par i svensk design, med skapelser som fått snudd på evigt liv.

Just nu ställer man på Thielska Galleriet i Stockholm ut härligt robust keramik och textil i de ljuvligaste blommönster på tyger som används både i heminredning och i modet, allt signerat systrarna Jobs. Och då har man skapat något som nästan är skräddarsytt för mig, som gillar alla deras "grenar".

Att gå omkring i den här utställningen blir för mig att möta några saker hemifrån, rent av. Här finns lingonkransarna tryckta på linnelöpare. Jag tar fram min varje jul. Här finns min plånbok i presentshoppen. Blomgirlangen "Rosmarin" (översta bilden) sydde jag två små kuddar av. Åtminstone två av mina vackraste brickor visar Jobs-blommor. För att inte tala om mönstret "Rabarber", som jag hade i kretong på min soffgrupp av furu (på 80-talet). Skulle gärna ha en sådan igen.

Och den där klänningen, i tyget med mönster av granatäpplen ... konstigt nog finns inte Carin Rodebjers plagg med, hon (utsedd till Årets designer 2019, fjärde gången hon kammar hem den prestigefyllda titeln) har i sin aktuella sommarkollektion både byxor, blusar, kjolar och klänningar i mönstret "Ros och lilja".

Väldigt mycket habegär vaknar till liv när man går mellan rummen i galleriet. Och en hel del finns att köpa i museishoppen. Men det kostar. Fast ett paket servetter för 45 kronor, i "Rabarber" på mörk botten, blev det ändå.

Det är i alla fall roligt att något som åtminstone jag betraktar som ursvenskt behållit sin charm och dragkraft. Besökarna på utställningen är många, vilket också gläder mig, eftersom textil inte verkar tillhöra de stora  publikdragplåstren inom konstvärlden.

Blir du sugen? Gott om tid fortfarande. "Mönsterglädje och blomsterkonst" finns kvar till 2 juni. Glöm bara inte att torka av skorna innan du går in ...

Roligt att alla de vackra blommönstren hamnat i växthus!

Rabarber. Å så fantastiskt fin min soffa och de två fåtöljerna var, klädda i det här mönstret på kretong.

Charmig keramik.

Tänk att något så prosaiskt som skärbrädor kan inspirera till konst!

En mamma med sju små döttrar, kanske. Söta flickor!

Blommor på alla ledder ... de blir snyggare var för sig ...

Och så skylten i entrén då ...

Den som trodde att Statens Fastighetsverk hade något viktigt att meddela fick tji. Deras elektroniska skylt är fullständigt tom och svart – det du ser är bara sådant som speglar sig i den blanka ytan.

Skyltsöndag är det igen, självklart. Andra vackra, konstiga, roliga skyltar, mer eller mindre informativa, som bloggare hittat och förevigat kan du studera om du klickar dig hem till BP som är Skyltsöndagens främsta beskyddare numera. Ha en härlig (skylt)söndag!

Copyright Klimakteriehäxan

När människor vill flyga

Han var en sann överraskning i vinter-OS i Calgary 1988. 
Michael Edwards, som snabbt fick smeknamnet "Eddie the Eagle" (Örnen Eddie), hade bestämt sig: han skulle bli backhoppare. Och han lyckades. Vilket ledde till att han fick representera Storbritannien i de olympiska spelen.

Britterna hade inte varit representerade i olympisk backhoppning på 60 år innan Eddie slog till. Egentligen hade han börjat åka alpint, men lyckades inte tillräckligt bra utan bytte gren. Ingen annan engelsman hoppade nämligen backe ... det fanns ingen konkurrens. Han skaffade nya skidor och började träna. 

Hur det gick? Tog han medalj? Gjorde han sensation? Ja, sensation gjorde han, mot alla odds, men inte på grund av sina resultat. Eddie blev faktiskt sist i både 70- och 90-metersbacken. Men han var en medial succé. Alla älskade honom, grabben som ville visa att människan kan flyga. Övriga medlemmar i den brittiska truppen fick stå bredvid och titta på. 

Nog kan man förstå det. För det var en suverän story. Och ikväll har du chansen att följa med från start till mål i det här äventyret. För med start kl 18.50 sänder TV 3 den jättecharmiga långfilmen om honom: "Eddie the Eagle". Riktigt kul, inte bara för den som är road av sport!

Eddie försökte få tävla i tre senare olympiska spel också, både 1992, 1994 och 1998, men då hade kraven skärpts och han kunde inte kvalificera sig. Det var lite genant för etablissemanget att han hade kunnat flyga rakt in i tävlingen på så dåliga meriter ... 

Att filmen bygger på den sanna historien bidrar förstås till min förtjusning. Hade historien varit påhittad vet jag inte om jag hade gillat den! Fast ett sådant mod och en sådan järnvilja måste beundras. Har man som jag sett – och fyllts av fasa inför – stora backen i Lugnet eller Holmenkollen är det ändå lite svårt att fatta att det kan bli en feelgood-story i sån omgivning ... men det går! Kolla ikväll (eller spela in för senare titt) så får du se!

Copyright Klimakteriehäxan

Hur länge håller ett bokmärke?

Den som eventuellt tror att bokmärken har evigt liv har fel. Det här är på vippen att ge upp, efter flitig användning. Magnetiskt är det visserligen fortfarande, men skarven mellan de två plattorna är numera tunn och väldigt darrig. Fast ytterligare någon bok ska de väl klara, tanterna och farbröderna i historiska utstyrslar.

Denna gång ser du mitt 33e märke, mitt förråd är snart slut även om det fylls på ibland.
Ni minns säkert att jakten på våra bokmärken leds av Boklysten, som vill veta vad också vi andra har mellan sidorna för att hitta tillbaka till rätt ställe i texten efter en paus i läsningen.

Det mesta som är platt och inte för stort duger! Tvivlar du på det är det bara att klicka på etiketten "bokmärke" så ser du bevisen. Hannele och BP brukar också hitta bokmärken att visa upp. Du då?

Copyright Klimakteriehäxan

Bra påskläsning?

Vad har du för läsplaner inför påsk? undrar Mia som serverat ännu en helgfråga.
Usch, det ser inte bra ut på byrån bredvid sängen där jag har mina aktuella böcker. Tyvärr har det råkat bli så olyckligt att jag börjat i flera olika ändar, men inte kommit till slut ... Fast kanske i påsk då?

Ett par av de där böckerna är dock lämpliga att konsumera i kortare bitar: novellsamlingen "Dubliners" av James Joyce och "Bitar av mig själv" av Gun-Britt Sundström.
Värre är det med "The Fry Chronicles" i vilken Stephen Fry fått mig att krokna med sitt enorma (engelska) ordförråd som ger min hjärna lite mer motion än jag önskar.
Ungefär samma läge har jag med "A Man in Full", Tom Wolfes hyllade amerikanska epos. Ändå är jag tämligen övertygad om att jag kommer att gilla båda de där bara jag tar och skärper mig.

Lägg därtill att jag hyser allvarliga planer på att börja med "Vera" av nyutnämnda akademiledamoten Anne Swärd, ett av flera reafynd. Och så kastar jag lätt lystna blickar på "Pottungen" av Anna Laestadius Larsson ... Det ser ju ut som att jag inte får tid att ens koka ett ägg, inte heller äta det ... och jag som tycker det är så trevligt med god mat!

Men jag får nog försöka ta mig till köket i alla fall. Såg bilden på den här påsktårtan från Polarbröd och tänkte att kanske det vore en nymodighet att testa i helgen? Eftersom nu Mia hade en bonusfråga som löd:  Har du något gott som du lagar till påsk? Vacker är den och receptet verkar inte särskilt krångligt heller.

Copyright Klimakteriehäxan

Stor prakt i litet format

Det lackar mot påsk. Eller vad man nu säger. Hur som helst är det påskliljornas tid. Och jag plockade en liten bukett, perfekt till min jättegamla påskliljevas!
Detta är blommor som bevisar att det lönar sig att ta vara på de där lökarna när prakten i krukorna tagit slut. Ni vet, tre krukor för en hundring (ibland ännu billigare), det blir många minililjor för slanten.

I fjol grävde jag ner några sådana gamla torra löksamlingar i det som förr i världen var en riktig rabatt utanför huset i Barndomslandet. Och se! De ville leva vidare! För nu lyser de där ute även i snålblåstens och solbristens dagar. Sådant blir man glad av.

För att ni, kära bloggbesökare, ska fatta storheten i denna blomsterprakt tog jag en extra bild, en som visar hur liten både vas och blommor är ... Min uppskattning av dem är större, mycket större! Det handlar om stor prakt i det lilla formatet!

Copyright Klimakteriehäxan 

Snart ...

Det är saker på gång i Kungsträdgården.
Ni ser vad, motljuset (och solbristen) till trots. De allra första!
Blir det bara lite varmare igen så ...

Copyright Klimakteriehäxan 

Upplyst återbruk

Här måste jag ge en stor eloge till Steve och Ingrid i Rönninge Deli som tagit Kasskampen till en ny nivå. Eller vad sägs om den geniala lampskärmen som hänger inne i den kombinerade butiken och restaurangen? Mycket god mat dessutom!

Allt som görs för flitigt återbruk och återvinning av påsar och kassar är bra för vår miljö och för framtiden. Därför är det dags att kliva upp på barrikaden och delta i Kasskampen. Det gör upplysta människor. Välkommen upp! Och berätta i en kommentar att/om du är med!

Copyright Klimakteriehäxan

Fem män jag tänkt återvända till

Det finns av någon anledning favoritförfattare som faller i glömska. Nya namn gör entré, tiden räcker inte till eller så kanske författaren skrev någon mellanbok som inte var den bästa och som gjorde att mitt intresse svalnade. Den här veckan handlar topplistan om fem favoriter som jag inte har läst något av på evigheter.

Så där skriver i dag Johanna i deckarhörnan, och tänk så rätt hon har! Så lätt det är att tappa bort en skribent som man en gång fallit pladask för. Sedan går tiden och den där läsupplevelsen glöms bort. Men nu gräver vi upp en kvintett av såna som borde bli aktuella igen. Och dunkar ihop dem till en topplista. Det blir för min del fem förhållandevis moderna herrar från lika många europeiska länder, män jag tänkt återvända till. Utan att göra slag i saken.

Carlos Ruiz Zafón är en sådan. Hans "Vindens skugga" (La sombra del viento) tyckte jag väldigt mycket om och nog har jag uppföljaren här ... men läst den har jag inte.

José Saramago fick Nobelpriset 1998 och jag förstod varför när jag läste "Alla namnen" (Todos os nomes), en roman som kom ut året innan. Har flera andra av hans (väldigt många) romaner i hyllan men inte lyckats läsa en enda.

Bernhard Schlinks "Högläsaren" (Der Vorleser) var otroligt bra på flera olika plan: en kärlekshistoria mellan ytterst ojämlika personer, i skuggan av en politisk kristid i författarens hemland Tyskland. Gripande. 

Jan Kjaerstad är ett av Norges stora namn. Han har kallats "den perfekte romanförfattaren" och är väldigt produktiv. En av hans succéer är en trilogi som startar med "Förföraren" och den läste jag med stor behållning. Har köpt de följande två delarna också. Ja, du gissar rätt: de har aldrig öppnats.

Peter Høegs genombrottsroman hette "Fröken Smillas känsla för snö". Men "Kvinnan och apan" älskade jag, den var mycket bättre! Efter den gav han inte ut något på tio år. Fast nu finns nyare verk att ta sig an. Det har inte blivit av.


Copyright Klimakteriehäxan

Dagens ord 53

LADDÅNGEST

-Kan detta vara en nyupptäckt psykisk åkomma? Ett lidande för vilket man ännu inte kommit fram till den ultimata behandlingen? Ja kanske. Det var miljö- och klimatminister Isabella Lövin (MP) som sa det i dag, i samband med att regeringen presenterade sina budgettankar när det gäller energipolitiken. Och laddångest, det är alltså något som hotar den som investerat i en elbil, men som inte är helt säker på var man hittar nästa laddstation. Tja, det kan naturligtvis bli jobbigt. För min del kan jag liiiite känna igen mig i begreppet. Ni vet, när mobilen visar 7 procent kvar i batteriet och man har massor med kul/viktiga/intressanta saker att surfa/messa/ringa om ... äkta laddångest! Fast jag visste inte förrän idag att det hette det!

Vad är det de inte begriper?

Tog en vårlig promenad längs landsvägen. Ackompanjerad av glad fågelsång och stundtals med en citronfjäril i sällskap kändes det trivsamt i största allmänhet. Plötsligt reflekterades solstrålarna i något nere i ett dike. Något blankt.
En burk som nyligen innehållit starköl.

Lite kändes det som att solen gick i moln, fast den lyste ju precis lika energirikt som nyss. Men mitt intresse hade fått nytt fokus, jag lämnade citronfjärilen åt sitt öde.

De dök upp en efter en: burkarna, flaskorna, plastlådorna,. Alla uppenbarligen tömda på sitt innehåll och sedan snabbt och lätt langade ut genom ett bilfönster för att hamna i det där diket. Vad som skulle kunna tänkas hända med avfallet efter det kan inte ha bekymrat den nu otörstige ens en millisekund.

På en sträcka av mindre än 200 meter plockade jag skräp. Det tog inte slut på eländet, men min påse rymde inte mer. Hade ju inte precis planerat för en plogging-tur (joggning/promenad och skräpplockning kombinerat), även om det nu råkade bli så. En mycket större kasse hade lätt kunnat fyllas när min vandring fortsatte. Och då ska ni veta att detta är inte en särskilt hårdtrafikerad väg!

Att döma av min skörd är öldrickarna de värsta syndarna, tätt följda av dem som tror och hoppas att Red Bull ska förhöja deras ork och värde på flera plan. Men även de som köper bubbelvatten slänger sina plastflaskor i naturen. De glittrar ikapp med läskburkarna.

Hur är det möjligt? Hur kan det vara så att vuxna människor fortfarande tror att förpackningar gjorda av plåt och plast bara försvinner för att man slänger ut dem från en bil? Har de lyckats undgå all information om nedbrytningstider, risker för djur? Och har de inte heller fattat att man faktiskt ofta betalar för förpackningarna, en pant som man får tillbaka för eget bruk? Slanten kan också skänkas till olika organisationer för forskning eller välgörenhet genom ett enkelt knapptryck i butikens returmaskin.

Det här är en historia med enbart förlorare. Privatpersonen handlar dyrare än nödvändigt, välgörenhetsinrättningar får mindre bidrag, och – värst av allt naturligtvis – miljön belastas både med metall och plast. Den blir dessutom förfulad av skräpet. För det där blänket i diket, det är inget ögat njuter av.

Räddningen stavas återvinning. Det är ett måste, en nödvändig investering för framtiden. Returförpackningar ska gå i retur, det är därför de heter så.
Ska det vara så himla svårt att begripa?

Min skörd. Nästan alla går att få tillbaka panten för. Alla kan återvinnas.

PS Drar mig till minnes en liten reseberättelse från en kompis som på 70-talet besökte Kuba. En grupp svenska turister fraktades runt i buss. Matsäck följde med. Efter lunchen samlade svenskarna ihop sitt skräp i en kasse. Vände sig till guiden och undrade var man kunde slänga avfallet. Enkelt, tyckte guiden, öppnade ett bussfönster och langade ut hela härligheten ...

Uppdatering: 18 kronor blev det. Beviset ser du här. Dock står det inte tydligt vilken organisation som får pengarna. Tror Team Rynkeby jobbar med barncancerfonden.

Copyright Klimakteriehäxan

Titta där står den ju!

Bestämmer mig för att ta hjälp av Alice Tegnér för lite text till denna bild från idag:

Blåsippan ute i backarna står,
niger och säger att nu är det vår.
Barnen de plockar små sipporna glatt, 
rusar sen hem under rop och skratt. 

Mor, nu är våren kommen, mor! 
Nu får vi gå utan strumpor och skor!
Blåsippan ute i backarna stå, 
har varken skor eller strumpor på!

Mor i stugan hon säger så:
Blåsippor aldrig snuva få.
Än få ni gå med strumpor och skor,
än är det vinter kvar, säger mor.

Gick till det pålitligaste blåsippstället jag vet och blev alltså inte besviken! Men än är det vinter kvar. Fast bara lite.
Om du nu fick lust att sjunga ska du veta att Anna-Maria Roos skrev melodin till den klassiska visan. Fotona tog jag. ; Musik: Alice Tegnér & Anna Maria ffff 

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT på en parkbänk en skyltsöndag

"Det är så enkelt egentligen. Om vi bara ägnade lite mer tid åt varandra skulle många missförstånd kunna undvikas. Allt som behövs är några minuter per dag och en bra ljugarbänk."

-Budskapet har Ikea som avsändare och sitter på ryggstödet till en parkbänk i Kungsträdgården i Stockholm. Tyvärr är skylten svårläst både IRL och på mitt foto, men du som tittar på den i en dator kan i alla fall klicka upp den i storlek så klarnar texten (som du iofs redan har läst här ovan men ändå)!

En skyltsöndagsskylt till. Detta är rean jag aldrig trodde jag skulle få se. Halva priset på alla Coca Cola-produkter! I vart och vartannat gathörn, över hela stan!

Ni vet det redan men jag upprepar ändå: Skyltsöndag är en liten bloggstafett som börjar bli riktigt traditionstyngd. Dess nav eller ska vi kalla det hjärta finns numera hos BP, och om du klickar på den här länken ser du en lista över alla som brukar delta.

Copyright Klimakteriehäxan