Trädens kronor stöter allt mer i gult och rött, bladen singlar mot marken. Trots att solens strålar värmer finns det ett litet sting i vindpustarna, en särskild doft i luften.
Höst.
De vita hängslena över axlarna, där baddräkten skymde solen, har nästan försvunnit.
Men var det inte alldeles nyss som isen bröts upp?
Nyss jag plockade vitsippor?
Nyss som staren anmälde sin återkomst med en svindlande drill?
Nyss Dottern tog studenten?
Nyss vi drack rosévin på gräsmattan?
Nyss jag svalkade mig i sjön när solen var varm?
Nyss vi plockade hallon?
Nyss som semestern var slut?
Det känns som alldeles nyss, fast det inte är det om man tittar i sin almanacka.
Gamla människor säger ofta att tiden går fortare ju äldre man blir.
Håller jag helt enkelt på att bli gammal?
Eller hände det också nyss?
Copyright Klimakteriehäxan
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
Så många fina saker du har att minnas i höstrusket.
SvaraRaderaSonen började skolan igen efter lång ledighet. Och i fredags efter några veckor i skolans värld fälldes kommentaren - "Vad tiden går fort när man går i skolan".
SvaraRaderaKanske är det inte åldern utan vad vi ägnar åt oss? (Jag vill ju gärna tro det eftersom tiden går så fort och jag vill inte tänka på att jag håller på att åldras)
Du har rätt. Det var nyss. Och alldeles strax ska vi tända granen.
SvaraRaderaJag minns när jag var vid pass 14 år och min lärare förklarade att ett år för honom var kortare än ett år för oss. Jag förstod ingenting. Då.
Klokt, Hannele! Det är naturligtvis helt rätt tänkt!
SvaraRaderaKlokt, Christina!
Klokt, Bloggblad!
Fast nu är jag benägen att byta ut höstsuck mot hostsuck... för det är vad jag ägnar mig åt. Mår i alla fall bättre, men hostan trivs.
SvaraRaderaHösthosta.
SvaraRadera