Färdbevis - och bevis på min ungdom...

Jag har lyckats kapa åt mig en fönsterplats på bussen och sitter djupt försjunken i en sudoku när telefonen börjar surra i fickan.
Redan den första millisekunden hör jag på själva tonläget att jag är illa ute.
-Mamma, jag kan inte hitta mitt busskort, har du tagit det? säger Dottern irriterat.

Busskort? Ja visst har jag busskort men –
jo ta mig sjutton, det är hennes busskort jag åker på.
Jag har visat upp det för chauffören, riktigt nära faktiskt. Han hade inga synpunkter. Det hade inte hans kollega heller, jag byter linje för att komma till jobbet och har alltså visat mitt färdbevis en gång till.

Dottern är som alla förstår en hel del yngre än jag, nyss fyllda nitton närmare bestämt. Och hon åker på ett busskort som man måste vara under tjugo för att få ha.
Jag inser till min ohejdbara förtjusning att jag just passerat för att vara tonåring, låt vara på sista versen (det står ”födelseår 88” på kortet) men ändå!!! Två gånger!

Väl framme på jobbet berättar jag stolt om hur ungdomlig jag är. Det är ju bevisat nu.
-Den chauffören var väl blind, säger en kille innan han hinner hejda sig och inse att – hoppsan! – det där var kanske fel kommentar?
Nåja. Han är förlåten.

Dock gruvade jag mig lite för hemfärden.
Det är en sak att åka olovandes på ogiltig biljett när man gör det i god tro. Men skulle jag nu drista mig till att visa ungdomskortet igen?
Jag slapp det problemet.
Grävde i fickan där jag stod på hållplatsen och se! upp kom inte bara dotterns, utan också mitt eget månadskort, köpt till fullt pris.

Fattas bara att de undrar om jag ska ha pensionärsvarianten när jag ska köpa ett nästa gång?
Då skulle det ju jämna ut sig, liksom.
Fast något att skryta med, det blir det inte.

Copyright Klimakteriehäxan