Spetsstrumpor

Allting går igen.
En sak som går igen i höst verkar vara spetsstrumpor.
Jag vet inte hur många varv de där mönsterstickade gått under min livstid, men nog är det åtskilliga gånger den sortens "benkläder" förklarats vara ett måste.
Fast det är mina första spetsstrumpor jag minns.

Jag gick i gymnasiet i en liten stad. Franska var ett av språken på mitt skolschema, och hur det kom sig vet jag inte, men jag upptäckte den franska modetidningen Elle. Den kom i två exemplar till kiosken vid järnvägsstationen, och vem som köpte det andra vet jag inte, men jag var stammis och såg alltid till att få det ena. Läste - och lärde mig antagligen en och annan glosa på köpet.

Så en dag förkunnade moderedaktrisen på tidningen att det var spetsstrumpor som gällde. Svarta, helst.
Jag skulle på en fest bara dagar senare, i en enkel svart, ärmlös jerseyklänning som jag hade sytt själv. Ett klassiskt fodral av ”den-lilla-svarta-typen” om man får säga så om en historia hopsnodd på mammas gamla Singer.

Naturligtvis skulle jag ha de trendigaste benen på kalaset. Och inte nog med det, jag skulle följa rekommendationen i Elle och ha likadana ärmar.
Hur jag nu kan ha burit mig åt vet jag inte – Google var ju inte ens påtänkt – men jag lyckades nosa reda på att mina eftertraktade accessoarer fanns också i Sverige, på Twilfit i Stockholm.

I Sollentuna bodde min moster. En genomsnäll människa.
Jag ringde. Jovisst kunde hon ta bussen in till staden och gå på Twilfit och köpa strumpor – men skulle jag verkligen ha TVÅ par?
Jo tack! Och dessutom skulle de postas omgående, hur skulle jag annars hinna?

När kuvertet damp ner i brevlådan gjorde jag vad jag aldrig brukade göra: jag skolkade. Och tillbringade hela förmiddagen intensivt sömmande. Klippte av fötterna på det ena paret och lyckades få fast dem i ärmhålen på klänningen.

Otroligt belåten och fenomenalt modern kunde jag sedan gå på den där festen. Såvitt jag minns fick mina spetsklädda extremiteter viss uppmärksamhet, av positivt slag.
Fast i höst avstår jag nog. En gång kan väl räcka?
Annars lär chansen komma tillbaka igen om några säsonger.

”What goes around comes around” säger man på engelska och den ordleken klarar jag inte att översätta, men den måste anses passa extra bra på just strumpor.
Till exempel sådana av spets.

Copyright Klimakteriehäxan