Inte klokt - men skönt...

I dag bjöds vi på en strålande förmiddag här i huvudstaden. Blå himmel, sol, nästan vindstilla. Vackert, helt enkelt.
Sålunda rustade jag mig med fårskinnstofflor, ullpläd och tjockjacka samt bok och solglasögon och klev ut på balkongen för att njuta av den vänliga naturen – ja, och boken, förstås.
Carpe Diem, ni vet. Det gäller att fånga dagen.

Det tog inte många sekunder förrän jag kände mig väldigt varm, på gränsen till svettig. Gled ur jackan, kavlade upp byxbenen. Kröp strax ur jackan helt och hållet och drog upp tröjärmarna så långt det gick. Fötterna slapp fårskinnstofflorna.
Fortfarande varmt.
Reste mig och hämtade en termometer. Ibland kan ju kroppen luras, trots allt.
Men inte den här gången.

Tjugosju grader. I solen, förvisso, men ändå.
Flyttade termometern till skuggan. Sexton. Inte dåligt det heller, det finns somrar när det praktiskt taget aldrig blir varmare än så.
Huden på armarna hettade behagligt, en fågel kvittrade på lite håll. Rena sommaridyllen – fast almanackan envist hävdar att det är den 13 februari. Vinter, alltså.
Inte klokt. Men skönt.

Vår balkong tappar dock kontakten med solen kring lunchtid.
Klockan halv två är ordningen i princip återställd. Kvicksilvret har retirerat till trakten kring femgradersstrecket. Solen kan bara avnjutas på avstånd, även det i och för sig trevligt men inte lika värmande.
Det var i alla fall skönt så länge det varade – och tänk om det blir repris i morgon!
Carpe Diem!

Copyright Klimakteriehäxan