Beställde tid hos såväl frissa som tandhygienist inför återinträdet i förvärvslivet. Det gäller ju att försöka se lite pigg och utvilad ut efter så lång frånvaro.
Besök hos tandhygienisten är ett nödvändigt ont som jag inte gillar.
Betydligt bättre tycker jag om att gå till lilla damfriseringen.
Ni vet hur det är: man sjunker ner i en hyfsat bekväm stol, får en skyddskappa runt axlarna och bespetsar sig på att bli lite ompysslad och rent av lite snyggare.
Då kommer ofelbart den där frågan.
Frågan om vilken frisyr man tänkt sig?
Förr i världen svarade jag ofta att tack, gärna lite långt och böljande. Det var ju någorlunda skojigt sagt. Eller åtminstone avsett så, av en person med medfödd självstripig peruk, starkt påminnande om ett sorgset halmtak.
Men i själva verket handlade det ju, per automatik, huvudsakligen om klippning.
Vildvuxen kalufs skulle tuktas, spretiga testar kapas, en lång lugg kortas. Ibland skulle en rak slinga krökas, en råttfärgad få stänk av guld.
Detta är ju numera historia.
Idag är det där långa och böljande inget att skämta om.
Skulle jag komma dragandes med det igen skulle frissan bara le belåtet och i andanom höra det sköna klirret i kassalådan.
För nu för tiden frågar hon ofelbart om jag inte vill ha en liten förlängning? Eller åtminstone en liten extra slinga, kanske i någon kul färg, exempelvis blå?
En glesnande hjässa kan förses med tätare svall, ett kort hår kan på någon timme bli midjelångt. Billigaste varianten är konstgjord.
Ska det vara äkta lär håret komma från någonstans i Indien, det tvättas, färgas och sätts ihop till lösa hårflikar som går att köpa i lagom mängd. De kan limmas fast, eller sys. Och de sitter kvar, endera tills man glömmer bort sig och tar en kraftfullt tag med hårborsten (AJ!), eller tills det egna håret växt ut så mycket att de köpta stråna börjar leva sitt eget liv och ser ut som det falsarium de i själva verket är.
Nu går man alltså ofta till frisören inte för att bli klippt, utanför att få längre hår.
Jag har inte riktigt känt behovet än, så hittills har jag tackat nej. Klipper till med en klippning till.
Men kom inte och säg att inte världen utvecklas.
Copyright Klimakteriehäxan
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inlägg
påminner om historien om mannen med tre hårstrån som gick till frisören. På frågan om vilken frisyr han ville ha svarade mannen "vänsterbena". Nästa gång hade mannen två strån och ville ha högerbena. Tredje gången hade mannen bara ett strå kvar. Frisören frågade vad han skulle göra, mannen funderar en stund och svarar sedan
SvaraRaderaÄh, rufsa bara till det lite.
Vonkis: Det var min pappas favorithistoria när hans hår började glesna... :)
SvaraRaderaK-häxan: Jag var hos frissan i fredags, enligt mottot: Ju fler år, desto kortare hår... Jag har noterat att nedåtgående rynkor ser längre ut med längre hår, därför kör jag numera ständigt kort och bortkammat... (i hopp om att...ja, du förstår)
Min frissa var utrikes, så jag fick en annan, tjopp tjopp lät det och sen var det klart. Var nästan lite skraj ett tag, verkade som om allt åkte med och det är jag inte mogen för än. Men det blev lite kvar.
föredrar tandläkare framför damfrisör, de förstår mej inte...
SvaraRaderaTja båda vet i a f att ta betalt! Tack för de fina tulpanerna förresten - du vet, nu när jag "tillåter" såna där bilder!
SvaraRaderaNu när jag är mer gråhårig än gyllenbrunt skönlockig undrar jag varför mina gråa testar envisas med att stå rakt ut. Jag börjar långsamt få en frisör som starkt påminner om Frankensteins monsters brud. Kan du inte passa på att fråga din frisör om det finns någon räddning för mig och mitt barr?
SvaraRaderafrisyr ska det stå.
SvaraRaderaVonkis och Bloggblad - i min version slutar den historien med "Tack, i dag tror jag det ska vara utslaget"...
SvaraRaderaHannele, av två onda ting väljer du ändå det dyraste alternativet!
Och RF, ibland påminner min frissa om F-monstrets brud... fast hon är flink med saxen!
jag lyckades gå, 250 kr för 3 minuters toppning
SvaraRadera