måndag, februari 18, 2008

Till kaffet

-Mamma, vad är det här?
Sonen, just sysselsatt med att (relativt godvilligt) plocka ur diskmaskinen, visar upp en sak han hittat i ett av köksskåpen.
Ännu en hushållspryl med antikvitetsstämpel har alltså dykt upp – jag funderade ju kring de numera så sällan använda askkopparna härförleden.

-Detta, min son, sa jag på mitt mest pedagogiska sätt, detta är något som varje hem måste innehålla. I alla fall var det så för ett antal år sedan. Det är en sockerskål, med största sannolikhet kan du hitta en gräddsnipa i matchande utförande om du letar lite.

Socker och grädde – självklara beståndsdelar på kaffebordet i Barndomslandet. Nästan alla tog bitsocker, både en och flera bitar, och många hällde en rejäl skvätt fet grädde i kaffet innan det så att säga blev drickbart.

Hur många känner man i dag som använder socker i kaffet? Den som inte är riktigt avvand tar oftast sötningsmedel.
Och grädde?
Ingen, absolut ingen. Mjölk, visst, vare sig man kallar det för latte eller kopilsner, det går åt, men grädde? Nej.

Så där står socker- och gräddservisen och samlar damm. Från att ha varit en statuspryl – i hamrat silver, gärna, med tillhörande sockertång, eller åtminstone i tenn eller fint porslin – är detta numera en typisk föredetting-sak, som möjligen har en framtid i Antikrundan om några år.

Vid de där kaffeborden i Barndomslandet fanns ibland en tant Ellen, som var känd för ett outsinligt intresse för vad saker och ting hade kostat. Hon frågade ständigt hur mycket folk hade betalt för allt möjligt, gav sig inte utan svar i första taget.
På ett kafferep stod som vanligt socker och grädde framdukat, i ett set i fint porslin.

-Det ser ut som Rosenthal, kan det vara det, sa Ellen, lika vetgirig som alltid, och högg tag i gräddsnipan.
Och vände den raskt upp och ner – för det är ju i botten tillverkarens namn, garantin för finhetsgraden, står.
Tant Ellen lämnade sedan tvärt kalaset med hela kjolen nedsölad, medan övriga tanter fnissade hysteriskt och värdinnan fyllde på ny grädde i den lilla kannan.
Sådana små incidenter är vi rätt så förskonade från nu för tiden!

Copyright Klimakteriehäxan

PS Ordet gräddsnipa är väl inte heller särskilt flitigt använt nu för tiden. Vilken möjligen kan vara en av anledningarna till att man i stället kan läsa om hur man använder en ”gäddsnipa” – klicka
här och jag tror inte att du blir besviken!

5 kommentarer:

  1. Kul!
    Jag hade en moster som ALLTID frågade vad saker kostade. Fast hon hette Britta. Så fort hon såg nåt snyggt, möbler, kläder, vad som helst, så nöp hon lite i det och frågade liksom i förbigående: Vad har du gett för den?

    Jag tror att jag har ett par gräddsnipor kvar - och även ett par sockertänger av olika modell. En är kloformad med tryck-ut-klorna-funktion, mycket populär ... tar alltid fram den vid större kalas. (Ganska sällsynt att jag ens har såna nuförtiden)

    SvaraRadera
  2. Du har så rätt! Bruksföremål blir antikviter och hamnar (i bästa fall) i dyra antikaffärer.

    Men då undrar jag förstås; kommer våra datorer att gå samma öde till mötes? Kommer ett barnbarn se på mig med stora frågande ögon och säga

    - Mormor, vad är det där för konstig låda?.

    Och jag trycker ömt min laptop till bröstet och darrar lite på rösten när jag svarar:

    - Jo, du förstår, det var en gång...

    SvaraRadera
  3. Inget kaffe utan en slurk riktig vispgrädde här, gärna en bit råsocker till, vi dukar alltid med sockerskål och gräddsnipa

    SvaraRadera
  4. P.S.
    jag äger många gräddsnipor, använer dem som blomstervaser

    SvaraRadera
  5. Anonym3:24 em

    Jag serverar efter-middags-kaffet med vitt socker, farinsocker, chrystal brown/white och både grädde och mjölk. Lever vi i olika världar eller årtionden?

    Lenas syster

    SvaraRadera