En gång var jag tillsammans med en kille som jag var ganska så förtjust i. Ja, man är ju det i folk man har förhållanden med, så det är väl inget originellt med den saken. Vi bodde dock ganska långt isär och sågs periodvis lite sporadiskt, inte heller särskilt ovanligt.
Men hur nu turerna än gick och allting utvecklade sig, så uppdagades det så småningom att mannen i fråga umgicks ganska så flitigt också med sin sekreterare. Ingenting är helt enkelt originellt med den här historien.
Och sekreteraren var uppenbarligen av den tjänstvilliga sorten. Dessutom fanns hon ju alltid till hands, så att säga. Till skillnad från mig, som fanns på avstånd. Ja, ni fattar hur trivialt det här är!
Nu vore det ju roligt att kunna konstatera, att det faktiskt kom en originell vändning här. Att vår relation blev som pånyttfödd, att sekreteraren fick sparken och tvingades att leta efter en annan förstående chef, att det faktiskt blev en glad knorr på alltihop för min del.
Det är naturligtvis upp till var och en att betygsätta resultatet, som blev att sekreteraren behöll både mannen och jobbet, och jag höll mig fortsättningsvis på min kant.
Lite bittert var det, jag hade väl blivit brädad, som det hette. Sårad stolthet eller fåfänga är en ilsken åkomma. Och så fanns en annan liten misstanke där: jag var faktiskt ett par år äldre än grabben i fråga.
Hade han helt enkelt bytt upp sig till något yngre och snyggare? Förmodligen. Så o-originellt! Åldersfixerat! Mansgrisigt rent av! Grrrr.
Det har gått många år sedan dess, vi har aldrig återsetts, inte haft någon kontakt alls, inte ens tänkt tanken – för att lägga till ytterligare en traditionell bit i storyn.
Tills nyligen, när en bekant som kände oss båda trodde sig ha återsett honom i förbifarten.
-Undrar var han bor, om det verkligen var han? sa hon när hon nämnde det hela.
Med nutidens hjälpmedel tog det mig bara sekunder att kolla den gamle partnerns hemadress. Jo, det kunde mycket väl ha varit honom hon sett.
Men inte nog med det.
Hustrun, en gång sekreteraren, står ju med i registren, på samma adress. Hon som jag trodde var yngre och snyggare.
Utseendemässigt har jag fortfarande ingen aning, och inte krävs det väl så mycket heller. Men vad beträffar åldern har jag nu svart på vitt. Hon är yngre än jag.
Hela två veckor.
Där fick jag så jag teg.
Han tillhör väl den där sorten som tänder på äldre kvinnor.
Konstaterar den försmådda. Som - så här nästan hundra år efteråt - gör en pudel så graciöst det nånsin går och tar tillbaka det där med mansgris och ålderssegregation.
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, februari 20, 2008
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Det är i alla fall två veckor. Alltid något!
SvaraRadera:)
Ålder är bara siffror,resten är vad man gör det till.Själv har ja inte kravlat mej över de 25 än(48).
SvaraRaderaPeter.
Så sant så sant. Mina herrar, ni har rätt båda två!
SvaraRaderaHihihi!
SvaraRaderaDu ä bra ärlig du - och härlig också!
Men visst finns dom, mansgrisarna, så känn dig inte FÖR skyldig för misstankarna.
Kulsprutan
Håller med Norrlands guld....ålder är faktiskt bara siffror och ganska ointressant. Men i vårt land är det så himla märkvärdigt fortfarande om man är i väldigt olika åldrar som par. Speciellt om kvinnan är äldre än mannen verkar det som det väcker uppseende.
SvaraRadera