Vad en vänsterfot kan betyda

I exakt en månad har nu mitt liv styrts av min vänstra fot. Min hallux valgus-drabbade stortå har åtgärdats medelst kirurgens såg, jag har numera en spik i foten och så till den grad vant mig vid att den ska ligga högt att benet liksom flyger iväg uppåt alldeles av sig självt.
Kom så att tänka på att en av de böcker som jag aldrig kommer att glömma faktiskt har en vänsterfot i huvudrollen.

Det handlar om ”Down All The Days” av Christy Brown, på svenska med den ynkliga titeln “Ung i Dublin”, en titel som verkligen inte gör boken rättvisa. Det är Browns egen historia, om hur han som liten bedömdes som så ohjälpligt handikappad att hans familj rekommenderades att glömma honom – men hur hans mamma vägrade, för hon såg att där, bakom ett enormt funktionshinder, fanns en riktig liten människa.

Bara med sin vänstra fot kunde han kommunicera med omvärlden, mamman lärde honom att skriva med den. Och det blev bland annat en fantastisk bok, som så småningom också blev film. På bio hette den ”My Left Foot” – ja, vad annars? – men jag har aldrig vågat se den, eftersom jag tyckte så bra om boken.

Ödmjukt kan man i alla fall konstatera, att en vänsterfot kan vara bra till mycket. Fast min lär inte bli vare sig bok eller film. Men i dag får jag börja gå mer som vanligt igen. Om jag ids, efter allt stillsittande...

Copyright Klimakteriehäxan