Om våra hjärtan

Jag har varit där. På riktigt.
Mitt i pågående teve-serie. ”Om ett hjärta”.
Det är ett antal år sedan, kanske tio.

Övertygad om att jag fått någon sorts infarkt reste jag mig från skrivbordet och åkte raka spåret till akuten på Södersjukhuset.
Kunde rada upp klassiska symtom: svårt att andas, smärta i bröstet, allmänt illamående. Mådde skit, helt enkelt.
Det var till råga på allt en söndag. Mindre personal, får man anta, fler olycksfall som det väl ofta är på helgerna.

Men hur angeläget ärendet än är i ”Om ett hjärta” så måste jag ändå berätta, att man kan få förstklassigt mottagande i vård-Sverige även som kvinna i medelåldern.
För knappt hade jag presenterat mig och mitt fall för sköterskan vid mottagningsdisken förrän jag hade svischats in i ett undersökningsbås där elektrodernas sladdar blixtsnabbt slingrade sig runt min kropp. Jag togs på största allvar, studerades ur alla vinklar, utsattes för alla test.

Likväl finns det statistik som visar, att tesen i teve-manuset är riktig: att kvinnors eventuella hjärtsymtom underskattas. Och att deras vård blir därefter, det vill säga klart sämre än den män får.
Att det dessutom nu har förvandlats till bra dramatik med flera bottnar och suveräna skådespelarinsatser gör ju inte saken sämre, men möjligen sjukvården bättre i framtiden. En feministisk insats, varken mer eller mindre.

Min egen historia slutade lyckligt, trots att jag mådde uselt. Men åkomman hade inte ett dugg med hjärtat att göra, det dunkade på som det skulle, och jag tror att jag började känna mig bättre så fort jag fått det beskedet.
Snart återgick jag tacksamt till normalläget: frisk, nöjd och glad.
Vilket är mycket trevligare än att vara sjuk.

Copyright Klimakteriehäxan